söndag 25 maj 2014

Varför deppar Gilbert Grape?

Foto: bokman.nu
För snart en vecka sedan läste jag ut Varför deppar Gilbert Grape? av Peter Hedges. Jag hittade den i skolans förråd för flera år sedan och tänkte att jag skulle läsa den, eftersom jag sett filmen och gillar den. Nu äntligen har jag alltså kommit till skott.

Rätt så tidigt kände jag att boken och filmen har samma känsla. Jag kan inte förklara vad den känslan är men något i berättartonen är lika. Troligtvis beror det på att Gilbert är berättaren både i boken och filmen och att författaren till boken även skrivit manuset till filmen. Trots det tycker jag ändå att det är lite anmärkningsvärt, för jag kommer inte på många andra filmer där känslan är densamma som i böckerna de är baserade på.

Gilbert är 24 år och lever med sin otroligt feta mamma och sina syskon i den lilla staden Endora. Hans lillebror är utvecklingsstörd och hans pappa har hängt sig. Han har ett förhållande med en äldre gift kvinna och livet i allmänhet är inte så händelserikt.

Becky kommer till den lilla staden för att hälsa på sin mormor. Hon blir betydelsefull för Gilbert genom att öppna hans ögon för vem har är och vad han känner. Hennes roll är större i filmen än i boken, och där är det ännu tydligare hur betydelsefull hon är för Gilbert.

Jag gillade boken, men jag är inte så säker på att jag hade gillat den lika mycket om jag inte sett filmen först och gillat den. Det är nog första gången som jag tyckt så... Oftast blir man ju besviken på filmer efter att ha läst böckerna. Jag tror att jag kanske hade tyckt Gilbert varit lite vulgär, när han i förbifarten berättar att han gick och lade och runkade... Fast eftersom jag redan känner honom och den resa han gör så har jag en förförståelse för vem han är och reagerar inte så starkt på hans direkta och lite vulgära språk.

Jag tror inte vem som helst skulle gilla denna bok men om man gillar filmen så tycker jag att man ska läsa den. Det finns fler skillnader mellan film och bok att fundera på men jag slutar nu :-)

tisdag 6 maj 2014

Hungrig

Foto:adlibris.com/se
Modellen Crystal Renn har tillsammans med Majorie Ingall skrivit boken Hungrig - En ung modells berättelse om aptit, ambition & ultimata kurvor. Jag har nyss läst ut dena bok och, får jag erkänna, känner mig lite kluven till den. Jag tar det från början...

Crystal upptäcktes av en talangscout när hon var 14. Han sade att hon kunde bli modell men hon var tvungen att gå ner en hel del i vikt först. När hon var 16 hade hon bantat ner sig till 45 kg, till sina 176 cm. Då flyttade hon till New York och började jobba som modell. Det var inte lätt för henne för allt kretsade runt hennes anorexia, hur lite hon skulle är och hur mycket hon skulle träna. Hon var i sin egen lilla bubbla där bara det existerade. Hon skriver att en del folk tror modeller är dumma, men hon menar att de "bara" är hungriga, och följaktligen inte kan tänka klart.

Det är nästa omöjligt att föreställa sig att man kan väga 45 kg och vara 176 cm lång. Inte konstigt att hon var olycklig och hade alla möjliga problem med kroppen och hälsan. Det sjukaste är dock att modellagenturen tyckte att det var bra att hon var så smal, och ibland även tyckte att hon skulle banta lite till. Det är verkligen sjukt!

Till slut orkade Crystal inte mer och gav upp. Hon bestämde sig för att bli plusmodell istället. Först då ramlade de stora jobben in. Nu fick hon tillbaka sin personlighet och var troligtvis mycket bättre och roligare att jobba med.

Boken budskap är helt klart att man ska hitta den storlek och form som ens kropp mår bra av och sedan trivas med det. Det är ju ett bra budskap, men det är några år sedan boken skrevs och jag var tvungen att kolla upp Crystal på nätet. Då fick jag se bilder från förra året där hon definitiv är långt från stl 46, som var den största hon hade. Hon är smal igen, fast inte riktigt lika smal som när hon började modella. Hon har naturligtvis kritiserats för denna viktnedgång, med tanke på hennes boks budskap. Jag förstår denna kritik, för jag känner också att hennes budskap blir lite urholkat p.g.a. att hon inte längre lever efter det själv. Hade hon sagt att hon kämpat mot sina ätstörningar och erkänt detta som ett misslyckande i denna kamp så skulle man kunna känna förståelse och medlidande för henne. Fast nu när hon bara säger att detta är den vikt som känns bra nu och slår ifrån sig kritiken kan jag inte låta bli att tycka att hon svikit sina ideal lite. Samtidigt så antar jag att man inte blir av med anorexia så lätt som det verkade ha gått för henne. Man måste antagligen fortsätta kämpa med det på något sätt under resten av livet. När jag tittade på bilder av henne kunde jag inte låta bli att göra reflektionen att hon såg gladare ut när hon vägde mer.

För egen del vet jag inte hur bra läsning detta var för mig. Medan jag läste kretsade mina tankar lite väl mycket runt vikt. Även om boken budskap inte är att man ska banta eller svälta sig själv så handlar det typ hela tiden om vikt på något sätt. Jag tror inte det är bra att tänka så mycket på vikt och utseende, som denna bok fick mig att göra, då kommer man bara på saker med sig själv att vara kritisk mot.

fredag 2 maj 2014

Nyckeln

Foto: adlibris.com/mondo
Nu har jag lyssnat färdigt på sista delen i Engelsforstrilogin; Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Denna bok var fylld av händelser och oväntade vändningar. I ingen av de andra böckerna fick mina förväntningar på vad som skulle hända byta riktning så många gånger. Troligtvis berodde detta på att huvudpersonerna aldrig tidigare varit så osäkra och splittrade i hur det trodde att allt skulle lösas. Kanske skulle man som läsare då ta ett steg tillbaka och tänka själv, men jag tycker att det är ett rätt så bra betyg för en bok att man går in i den så mycket att man tänker som karaktärerna och litar på dem. I vilket fall som helst så är sådan läsning den mest avkopplande, tycker jag.

Apokalypsen kommer närmare med stormsteg och Cirkeln av de utvalda får konkurrens av Rådet och deras cirkel av utvalda häxor. Spoilervarning! Nu i efterhand känns det rätt så självklart att det var de utvalda som skulle stoppa apokalypsen. Jag ifrågasätter varför jag tvivlade på det. Jag tror att det beror på att böckerna tidigt visade att de inte var som alla andra, genom att låta viktiga huvudpersoner dö tidigt. Trots det så blir det ett klassiskt slut med en räddad värld som kan leva vidare. Det hade varit för dystert med motsatsen, så jag är nöjd.

Jag tycker böckerna är bra. Huvudpersonerna är oerhört olika och visar många av samhällets sociala skikt. Jag tror att de genom det kan ge läsarna ökad förståelse för människor som inte är som de. Eftersom huvudmålgruppen är tonåringar så känns det extra bra, för man formas mycket under de åren till den vuxna människa man sedan ska bli, (med det inte sagt att man slutar utvecklas när man blivit vuxen).

Om man gillar fantasy och vill läsa en svensk variant på genren så rekommenderar jag dessa böcker.