Ur askan

Foto: adlibris.com/se

Igår kväll lyssnade jag färdigt på Ur askan, den sista delen i Leigh Bardugos Grisha-trilogi. Den var spännande och det var väldigt tillfredställande att det blev ett tydligt slut, som ägnade rätt så mycket tid åt att berätta om hur det gick för huvudpersonerna sedan.

Alina Strakova är ju ljusbringaren. Skuggmästaren dödade en speciell hjort och gjorde ett halsband till henne av dess horn. Detta band Alina till Skuggmästaren till att börja med. Halsbandet skulle också fungera som en främjare, alltså något som förstärkte hennes krafter. Ingen grisha kan ha mer en än en främjare, det är allmän kunskap i Ravka. Alina visar att det inte alltid stämmer. Hon dödade Havsgisslet, en stor sjöorm, och får ett armband tillverkat av hans fjäll. På detta vis hade hon två främjare men hon nöjer sig inte med det. Den andra handleden känns tom. Hon bestämmer sig för att, med hjälp av Mal, leta efter Eldfågeln som hon läst om i gamla skrifter. Med tre främjare tror hon att hon ska bli tillräckligt stark för att besegra Skuggmästaren en gång för alla. Inget blir dock som hon trott och planerat. 

Många andra karaktärer spelar också betydande roller i denna berättelse och de ger både färg och djup till historien. Jag gillar att de har helt olika personligheter och att berättelsen blir rikare p.g.a. dem. Författaren har skrivit fler böcker som utspelas i samma värld. Jag kommer nog att lyssna/läsa fler av hennes böcker.