Teatern vid stranden

Foto: adlibris.com/se

Under de senaste veckorna har jag läst, inte lyssnat, på Teatern vid stranden av Joanna Quinn. Det tog några veckor att ta sig igenom den eftersom det är drygt 600 sidor och jag orkade bara läsa på helgerna när jag var ledig. 

Boken handlar om de tre syskonen Seagrave. När allt börjar är det 1919 och Cristabel är tre år och hennes pappa ska gifta om sig eftersom hennes mamma dog när hon föddes. Med tiden kommer småsyskonen. Besvikelsen är först stor över att den första som kommer inte är en bror, som alla sagt är syftet med den nya mamman. Syskonen bli lämnade lite vind för våg. De vuxna är upptagna med sig själva. Flickorna går inte i skolan, utan lär sig vad de har lust med från godsets bibliotek och de vuxna konstnärer, militärer och tjänstefolk som de träffar på i huset. Den lillebror som till slut dök upp blir Cristabels följeslagare, förtrogne och största beundrare. Som vuxna under andra världskriget är det de två som rekryterares av underrättelsetjänsten och får posteringar hos Frankrikes motståndsrörelse. Då har de nytta av sina erfarenheter från att spela teater, som de gjorde så mycket som barn. Mellansystern Flossie blir kvar i England och får ta hand om godset och ägorna, när ingen annan gör det. 

Jag gillade boken. Även om det var ett rätt så långsamt tempo i början så fångades jag direkt. Halva boken ungefär följer barnen under barndomen på godset i Dorset. Andra halvan följer dem under kriget. Språket är ofta målande och poetiskt, speciellt i början och slutet av kapitlen. Jag föreställer mig att personer som går igång på sådant gillar boken för det. Jag konstaterade att så var fallet, men mitt intresse och gillande drivs ju mer av handling och karaktärer så det var det som fångade mig. Språket kan dock ha varit anledningen till att jag inte orkade läsa efter jobbet. Jag provade men insåg att det krävde mer koncentration än jag orkade med just då. Totalt sett en bra bok, som jag kan rekommendera.