Central Park

Foto: adlibris.com/se

Förra helgen lyssnade jag på Guillaume Mussos Central Park. Den var så spännande att jag lyssnade på allt på två dagar. 

Allt börjar med att Alice vaknar upp på en parkbänk i vad som visar sig vara Central park i New York. Hur gick det till, när hon var och festade i hemstaden Paris kvällen före? Hon är handklovad till en man som säger att han heter Gabriel, är jazzmusiker och spelade på en pub i Dublin dagen innan. Ingen har mobiltelefon eller plånbok kvar. Alice har däremot en pistol där en kula saknas. Hon är blodig och har ett nummer skrivet i handen. Gabriel har ett nummer ristat på sin arm. Naturligtvis måste de samarbeta för att ta sig ur denna situation och lista ut vad som hänt. Snart visar sig kopplingar till ett fall som Alice och hennes poliskollegor jobbade hårt med i Paris. Hon börjar undra om det är så att den mördaren inte är död, eller om de har att göra med en copy cat.

Som sagt så tyckte jag att denna bok var oerhört spännande. När upplösningen kom kändes den dock antiklimaktisk. Jag kände mig nästan lite lurad. Jag funderade sedan på varför det skulle vara en negativ känsla, för det var trots allt så jag först upplevde det. Kan det inte vara en bra sak att författaren helt lyckades lura mig? Så kändes det inte... Kanske är det så att man på något sätt vill känna att författaren och läsaren har något sorts band och samförstånd. Detta bröts i så fall av författaren här och jag kände mig lurad. Jag tänker att jag inte borde vara besviken, eftersom jag följt handlingen med en sådan spänning och förväntan. Trots det kan jag inte helt skaka av mig känslan av att ha blivit lurad och att det inte var positivt. 

Eftersom det var så spännande kommer jag nog lyssna på fler böcker av Musso.