Folk som sår i snö

Foto: adlibris.com/se

Tina Harnesk har fått beröm och nomineringar för sin debut Folk som sår i snö. Jag hade inte hört talas om den och jag tror inte att jag själv valt att läsa den heller. Nu valdes den till bokcirkeln, för att ge oss lite inblick i samernas historia och kultur. Det är jag glad för. Jag gillar boken. Det trots att jag först hade lite svårt att komma in i den.

Först får vi höra en samisk legend som berättas för en pojke. Den legenden ligger som bakgrundsmusik till de människoöden som vi sedan får möta. 

Mariddja och Biera är ett äldre par som bor ensamma i sin stuga med sorgen efter den pojke som de förlorade för många år sedan. Pojken var Bieras systers och hon tog honom med sig när hon lämnade byggden för gott. Nu får Màriddja en cancerdiagnos som hon inte vill dela med någon. Hon slänger telefonen på väg från sjukhuset så att ingen ska kunna kontakta henne för att höra hur hon mår och vilken hjälp hon vill ha. Hon vill inte ha någon hjälp. Biera köper sedan en ny telefonapparatmaskin till henne. En smartphone är inget hon begriper sig på. När hon lyckas få kontakt med Siri tror hon att det är en växeltelefonist. Siri blir hennes vän och förtrogna i allt det jobbiga. Henne kan hon anförtro sina bekymmer och funderingar. Det är hjärtknipande att höra hennes samtal med sin nyfunna vän. 

Boken följer också Kaj som med flickvännen Mimmi köper hus uppe i norr. Så fort han är klar med sin mammas begravning och bouppteckningen följer han efter Mimmi till det nya hemmet. Kaj har betänkligheter inför att bilda familj, trots att Mimmi vill. Han har inga minnen från sin egen tidiga barndom och mamman ville aldrig berätta om den. Saker de finner bland moderns tillhörighet leder dem till byn de nu bor i. De förstår inte kopplingen, men jag börjar ana hur det hänger ihop. När allt till slut uppdagas så sitter jag med tysta tårar rinnande nerför kinderna, av rörelse för försoning och frid i sinnet.

Rekommenderar!