Foto: adlibris.com/se |
I denna bok har Bridget hunnit bli 51 år och hon har varit änka i fem år. Hon har två små barn och saknar Mark så att det stundtals är rent plågsamt. De var lyckligt gifta tills han plötsligt dog (mina som exploderade på människorättsadvokatuppdrag i Sudan, tror jag...).
Vännerna tycker nu att Bridget måste ta tag i dejtandet igen, eftersom hon i princip är en pånyttfödd oskuld vid det här laget. Via Twitter träffar hon 29-årige Roxter, som delar hennes humor och blir hennes "toyboy". Känner man Bridget så vet man att inget någonsin går speciellt smidigt för henne och det har inte ändrats. Att jonglera två småbarn (och allt vad det innebär), ny älskare, manusskrivande (som kan bli ny karriär), sociala medier, bantande, vänner och att hänga med i modetrender blir ju i princip omöjligt till slut. Fast det är ju underhållande att som läsare följa hennes bravader, även om denna bok har en allvarligare underton än de tidigare. När Bridget till slut inser att det inte funkar och att hon bara måste acceptera läget och inse att hon bara borde fokusera på barnen och låta dagarna gå, (även om hon kommer vara ensam resten av livet), så kan jag inte låta bli att börja gråta. Jag är inte helt säker om det berodde mest på Helen Fieldings författarskap eller mina egna problem och ömma punkter...
Kan väl också säga att jag tidigt i boken insåg att det fanns en helt annan man i Bridgets närhet som naturligtvis skulle vara mycket passande för henne. Fast hon måste ju få hela toyboy-grejer ur sitt system innan hon ens kan se någon annan. Bra bok i vilket fall som helst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar