Mudbound

Foto: adlibris.com/se

Den första boken som jag läste på Ölandssemestern var Mudbound av Hillary Jordan. Vid en första anblick verkade den rätt så lättläst och tunn. Trots det så visade den sig innehålla mycket djup och gripande öden.

Handlingen utspelar sig i Mississippi, USA, strax efter andra världskriget. Laura som vid 31 år trodde att hon skulle förbli oskuld och ogift mötte Henry och gifte sig med honom. De levde ett behagligt liv i Memphis, nära Lauras familj och fick två flickor. Sedan bestämde Henry att de skulle flytta till en farm som han köpt. Han ville lämna staden odla sin egne mark. Laura blir inte förtjust i idén, men säger inget. Jag har lite svårt att tänka mig in i att vara så accepterande som Laura är, (på ytan i alla fall). När jag läste det så tänkte jag att mina fördomar om hemmafruar på den tiden stämmer med hur Laura beter sig. Det värsta med flytten visar sig vara att Henrys gamla pappa ska bo hos dem. Vresigare och elakare gubbe får man leta efter. Nu för tiden är det ju väldigt ovanligt med generationsboende och om det var vanligt att man blev granskad och kritiserad och tvungen att passa upp någon så som Laura, förstår jag att folk slutade med det.

Farmen som Henry köpt ligger utanför en liten by, men varje gång det regnar blir bron över floden översvämmad och alla på farmen blir avskurna från civilisationen. Kan det bli värre? Tänk att ha lämnat allt som är bekant i livet, all bekvämlighet och alla man känner. Sedan blir man isolerad på en farm utan elektricitet, rinnande vatten och avlopp med en grinig gubbe som synar allt man gör och klagar, samtidigt som ens man tycker att livet är toppen. Jag skulle inte fixa det men Laura klarar sig rätt så bra. Hon har hjälp av Florence, som med sin man och barn arrenderar en av gårdarna på farmen, men eftersom Florence är svart så ser Laura henne inte riktigt som en jämlike. Trots det upplever jag inte Laura som rasistisk, för i jämförelse med många andra i det lilla samhället så är Laura och Henry liberala för sin tid. Någon som däremot inte är liberal alls är Henrys pappa, (förvånande va?).

När Henrys lillebror Jamie kommer hem från kriget livar han upp alla, speciellt Laura, men med hans ankomst startar också en hel rad problem. Dessa problem drabbar Florences familj särskilt hårt. Jag tänker inte berätta hur det slutar men spänningen byggs sakta men säkert upp och man förstår att hemska saker kommer hända.

Utifrån mitt perspektiv i dag är det svårt att tänka sig en värld där man inte tycker att alla människor är lika mycket värda. En sak som jag funderade på när jag läste handlar om rasism men också som jämställdhet. Man har ju hört talas om att vita män låg med svarta kvinnor (ofta deras slavar) och fick barn. Detta verkar ha varit accepterat på något sätt. I denna bok får männen i byn reda på att en svart man har fått barn med en vit kvinna, (i Tyskland under kriget). Det tycker de är så hemskt att barnet inte ens kan kallas ett barn utan bara en styggelse. Mannen blir grymt straffad. Att mannen och kvinnan älskade varandra är det ingen som bryr sig om. Dubbelmoral!? Hemskt!

Jag rekommenderar verkligen denna bok. Trots att den var rätt så lättläst berörde den viktiga ämnen och var mycket gripande. Boken finns även på svenska och heter då Mississippi.

Pythians anvisningar

Foto: cdon.se

Den tredje och sista boken om Victoria Bergmans svaghet heter Pythians anvisningar. Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist avslut här sin debuttrilogi. Efter att ha lyssnar klart på den kände jag mig tom... det blev lite av ett antiklimax. Jag hade velat få reda på mer om Victoria och hennes dotter Madeleine och vad som hände med dem.

Ingen av personerna i boken, varken Jeanette eller Victoria, fick reda på allt och hur allt hänger ihop, men som läsare får jag alla förklaringar. Den väv av intriger som jag trodde att jag hade koll på efter andra boken blev bara mer och mer avancerad i bok tre. Allt som jag trodde mig veta stämde inte heller, men som tur var så lämnades jag inte med några direkta frågetecken. Jag hade bara önskat att jag fått veta ännu mer och att det inte hade slutat så pass fort.

Detta är verkligen en trilogi som jag rekommenderar. Den griper tag och och släpper aldrig någonsin. Den väcker starka känslor av engagemang, äckel och ilska. Man förundras över hur störda vissa människor kan bli. Ha gärna tid till hands när du ska läsa dessa böcker, för det är nästan omöjligt att lägga dem ifrån sig. Jag sträckläste dem allihopa på ca en dag/bok. Läs dem!!!

Den dubbla tystnaden

Foto: cdon.se

Den dubbla tystnaden av Mari Jungstedt är en deckare som utspelar sig på Gotland. Det är den första Gotlandsdeckaren som jag läser. Den var helt okej men ingen omvälvande läsupplevelse. Man märker att det varit böcker innan denna för det refereras till fall som poliserna Knutas och Karin jobbat med tidigare och hur reportern Johans liv förändrats genom giftermål och barn. Även om jag är en sådan person som gärna vill läsa serier från början och det stör mig lite att inte ha full koll på det som det refereras till så är det ändå en fristående bok och det går bra att läsa den utan ha läst de sex böcker som kom tidigare. (Anledningen att jag lyssnade på denna bok var att jag fick låna den av en kollega och tänkte att jag kan väl se vad jag tycker om Gotlandsdeckare.)

Handligen är rätt så okomplicerad. Ett kompisgäng bestående av tre par åker till Bergmanveckan på Fårö och sedan vidare till Stora Karlsö. Under denna resa blir en av männen mördad och en kvinnan försvinner, för att sedan hittas mördad även hon. Som läsare får man följa kompisgänget och polisernas arbete med att lösa mordgåtan.

Det blev varken speciellt skrämmande eller nagelbitande, men jag lyssnade ändå vidare för jag ville få reda på vem mördaren var. Boken var ett okej tidsfördriv men den lämnade inga bestående intryck eller speciella känslor hos mig.

Iakttagelserna

Foto: adlibris.com/se

Iakttagelserna - En gatflickas berättelse av Jane Harris är en bok som verkade mycket bättre på baksidan än var den sedan visade sig vara. Det har tagit mig ett tag att läsa den för den var rent ut sagt tråkig bitvis. Jag brukar gilla historiska romaner och denna verkade som sagt spännande och intressant, men det var den inte riktigt.

Handlingen utspelas i Skottland under 1800-talet. Huvudpersonen är en flicka som lämnar sin uppväxt som gatflicka med sin mamma vid ca 15 års ålder och tar anställning som husa i ett fint hus på landet. Hon kallar sig för Bessy, hon heter egentligen Daisy, för att hennes mamma inte ska hitta henne.

Bessy tycker genast om frun i huset och vill göra allt för att hon ska tycka att hon är en bra husa. Frun beter sig lite märkligt och ber Bessy göra en del konstiga saker, som man inte förstår meningen med. Senare visar det sig att frun skriver en bok om tjänstefolk och deras lojalitet. När Bessy hittar denna bok och läser i den känner hon sig sviken och besviken på frun så hon bestämmer sig för att retas lite med henne. Hon ser då till att frun tror att det spökar i huset och efter det blir frun bara mer och mer märklig, tills hon till slut visar sig vara helt sinnessjuk.

När man berättar så kortfattat om handlingen så låter det inte så illa, men så mycket mer än så är det inte som händer och då blir 450 sidor inte så intressanta. Däremot kan man förfasas över Bessys uppväxt. Mamman var en alkoholiserad hora som sålde Bessys oskuld vid ca 11 års ålder. Eftersom Bessy var uppväxt med detta så trodde hon att hennes liv var normalt. Så är det säkert i dag också, att barn som växer upp under hemska förhållande till en början tror att det är normalt att ha det så. Som tur är så är väl inte barnprostitution speciellt vanligt i Sverige, men det finns ju länder där det är det. Hemskt!!! Boken handlar egentligen inte så mycket om Bessys barndom utan mest om hennes tid som husa. Ett liv med herrskap och tjänstefolk är sådant som jag bara sett på film och läst om i böcker. Jag måste erkänna att jag fascineras av det, men det är nog för att det känns så ofantligt långt från min vanliga vardag. Tänk att ha folk som passar upp på en hela tiden... eller ha som jobb att passa upp på någon annan.

Hur som helst så kan jag nog inte rekommendera denna bok. Enligt mig så var den helt enkelt för tråkig.

Hungerelden

Foto: cdon.se

Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists andra bok om Vistoria Bergmans svaghet heter Hungerelden. Den är lika fängslande som första boken och jag ser fram mot att läsa upplösningen i tredje och sista boken.

I denna bok sker en rad nya mord som kommissarie Jeanette Kihlberg får ta hand om. Hon märker efter ett tag att samma namn dyker upp i alla fall. Samma namn som även dykt upp i de fall med sexuellt utnyttjande som hon varit inblandad i, i första boken. Som läsare vet jag mer än Jeanette och börjar få en rätt så klar bild av hur allt hänger ihop, även om nya saker framkommer, som gör denna väv av intriger mer och mer avancerad.

Under läsningen reflekterar jag över vilka hemska förhållande vissa människor lever under. Man borde oftare vara tacksam för att man har det så bra som man har det. Boken visar hur någon som varit offret och utsatt under hela sin barndom aldrig blir hel som människa, och sedan förvandlas till förövaren. Jag undrar om detta är en sanning utan undantag. Finns det sår som aldrig någonsin kan läka? Måste man skada sig själv och/eller andra om man själv blivit utsatt? Kan man inte bearbeta det som hänt och lära sig leva vidare, trots det hemska som hänt? Kanske beror det på hur mycket och länge man blivit utsatt och hur man är som person. Vissa kan nog aldrig bli hela igen, men jag vägrar tro att det är omöjligt för alla.

Jag ser med spänning fram mot sista boken för att se hur det går för Jeanette Kihlberg, Sofia Zetterlund och Victoria Bergman.

Kråkflickan

Foto: adlibris.com/se

På ett dygn läste jag Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist. Det var en vidrig bok men jag drogs in och bara fortsatte läsa, tills den var slut. Jag brukar inte läsa deckare speciellt ofta, så detta var inte en bok som jag hade läst om det inte varit så att en av de andra tjejerna i vår bokcirkel hade valt den.

Boken har två huvudpersoner. Den ena är kriminalkommissarien Jeanette Kihlberg och den andra psykoterapeuten Sofia Zetterlund. När en pojke hittas död i ett buskage får Jeanette ta hand om fallet, och senare hittas fler pojkar döda. Alla pojkarna är av utländsk härkomst och de har inga släktingar i Sverige som saknar dem. Detta gör att fallen inte direkt prioriteras av åklagaren. Sofia är expert på barn som upplevt trauman och en av hennes nya patienter är en tonårspojke som varit barnsoldat, men hon jobbar också med att förhöra brottslingar för att ge rekommendationer till domstolen om de ska få fängelse eller vård. Victoria Bergman är en patient som Sofia tänker mycket på och hon tycker att hon har vissa likheter med den före detta barnsoldaten. Likheten är att de båda visar tecken på multipla personligheter.

Efter ungefär halva boken korsas Jeanette och Sofias vägar p.g.a. deras olika utredningar. De får direkt en speciell kontakt och börjar träffas även privat. Mer än så här ska jag inte säga om handlingen för då förstörs nog läsupplevelsen. Däremot kan jag säga att det är mycket hemska brott mot barn som man får läsa om. Övergrepp, tortyr och liknade vidrigheter gör att det stundtals känns rätt så obehagligt. Jag skulle inte vilja ha varken Jeanettes eller Sofias jobb och behöva konfronteras med sådana hemska saker. Trots (eller kanske p.g.a.) hemskheterna så är detta en spännande bok. Det är korta kapitel som gör det lätt att tänka: "jag tar ett till" och sedan har man helt plötsligt läst hela boken. En ruggig deckare som jag kan rekommendera, bara man inte är för känslig. Eftersom detta är första boken i en trilogi så måste jag nu läsa de andra två böckerna också, så att jag får veta hur allt slutar.

Vänner för livet

Foto: cdon.se

Vänner för livet av Per Hagman var ingen bok som jag plöjde. I mitten av den gjorde jag typ en paus och det gick några veckor innan jag fortsatte läsa. Detta berodde inte på att boken var dålig. Jag skulle snarare beskriva det som att den gick lite upp och ner i tempo. Ibland var det mer spännande, historien drevs på och jag ville läsa vidare för att se vad som skulle hända. Vid andra tillfällen blev det väldigt segt och det kändes som att hela kapitel kunde vara ett samtal med någon bikaraktär, som jag inte var så intresserad av, (och kapitlen var mellan 20 och 40 sidor).

Historien växlar mellan Sophie och Erik. Man får följa dem från barndomen upp till 40-årsåldern (tror jag). Det är inte alltid tydligt hur lång tid som gått mellan kapitlen och det gör att jag ibland känner mig förvirrad av att inte veta hur gamla de är.

Sophie har en svenska mamma och en engelsk pappa som är världskänd jockey. Hon växer upp på galoppbanor och på hästgårdar. Mamman vill leva det lyxiga och ytliga livet medan pappans enda intresse är hästarna. När pappan dör flyr den snart 20-åriga Sophie till Paris. Hon börjar umgås i kretsar där alkohol, droger och prostitution är vardagsmat och hon dras in i denna värld. Efter flera år med festande och lyxprostitution (som hon inte tvingas till av ekonomiska skäl) väljer Sophie att lämna Paris för Monaco.

Erik växer upp i en mindre svensk stad. När hans pappa lämnar familjen flyttar han och hans mamma till Stockholm. Han känner att mamman inte riktigt vill/orkar ta hand om en tonårsson, vilket leder till att så fort han tagit studenten och jobbat ihop lite pengar så drar han till Nice. Där hankar han sig fram på diverse ströjobb. Han är en duktig tecknare, men det är svårt att försörja sig på det. Efter en tid i Nice hamnar Erik i eskortbranschen. Han blir betalt sällskap åt äldre kvinnor.

Som läsare väntar jag på att Sophie och Eriks vägar ska mötas. Även om deras bakgrund är väldigt olika på många sätt så är de båda trasiga och skadade själar, med problematiska förhållanden till sina föräldrar. Det är alltså inte konstigt att när de möts så känner båda att de för första gången träffat en annan människa som förstår. De kan för första gången bli älskad för den de är. Trots den lycka de först finner i varandra så kommer verkligheten och problem in i deras värld och de skiljs åt.

Jag har svårt att identifiera mig med Sophie och Erik. Deras liv är långt från mitt. Jag skulle nog aldrig kunna lämna allt på det sätt som de gör och jag kan inte tänka mig att jag skulle kunna hamna i prostitution. Deras liv är bara overkligt för mig... på något vis. Även om deras liv känns mer som en fantasi eller mardröm så rör det sig till slut mot någon sorts normalitet. Utan att berätta allt om hur det slutar så kan jag i alla fall avslöja att deras vägar kommer korsas igen, av en slump.

Svenskläraren i mig störs av att det ofta saknas kommatecken i meningar som räknar upp olika saker. Varför har författaren gjort så? Det finns också en del riktigt vackra formuleringar, men eftersom jag inte markerade dem direkt när jag läste så kan jag inte hitta dem nu. Denna bok kommer inte hamna på min favoritlista men den var ändå läsvärd. Om man vill läsa en bok om två själsligt skadade människor och deras resa genom livet så kan man läsa den här.