Still me

Foto: adlibris.com/se

Sent igår kväll läste jag färdigt Still me av Jojo Moyes. Det var en självklarhet att köpa denna bok, eftersom jag har de två första böckerna om Louisa Clark.

I denna bok beger sig Lou till New York efter att Nathan (Wills vårdare i första boken) fixat jobb åt henne hos sin arbetsgivare. Som assistent åt Agnes Gopnik, den yngre andra frun till den ofantligt rike Mr Gopnik, får Lou se New Yorks societet på nära håll. Samtidigt som hon är i New York och saknar nya pojkvännen Sam så läser hon brev som Will skrev till sin mamma när han var i New York, (hans mamma hade lånat ut breven till henne).

Det är en bra bok,  och jag vill veta hur det ska gå för Lou. Trots det är det liksom något som saknas. Det är samma person för mig som för Lou; Will. Jag har nu efter tredje boken insett att något av det bästa med den första boken var samspelet och relationen mellan Lou och Will. Eftersom han inte längre finns kvar, så är det något som saknas.

I New York möter Lou en man som är så lik Will att hon först inte alls vet hur hon ska reagera. Som läsare anar man ändå relativt fort att detta är för bra för att vara sant. Det kan ju inte vara så att det finns någon som både liknar Will utseendemässigt och till personligheten. Till slut är det Lous speciella stil och intresse för udda kläder som visar henne vägen vidare. De randiga strumpbyxorna som Will gav henne i födelsedagspresent blir betydelsefulla ännu en gång.

Serien om prästdöttrarna Morlandeus

Foto: adlibris.com/se

Igår kväll lyssnade jag färdigt på den tredje boken i Maria Gustavsdotters serie om prästdöttrarna från Orust. Jag har lyssnat på Ulrikas bok, Katarinas bok och Ebbas bok.

Handlingen utspelar sig under mitten av 1600-talet och allting börjar med att man får reda på att något hemskt skämt har begåtts i kyrkan på Orust. Prästens äldsta dotter Ulrika, hennes storebror Magnus och hans kompis Andreas har gjort något som är så hemskt att Magnus pryglas, Andreas skickas från gården och Ulrika får sitta hela eftermiddagen och läsa Bibeln. Som läsare får man inte veta vad det är de gjort, inte förrän i andra boken tror jag. Denna händelse får i vilket fall Ulrika att rymma från gården, tillsammans med Andreas. Han tar hennes oskuld, de smycken hon tagit med sig och lämnar henne sedan. Hon ger sig då ut på vägarna ensam, innan hon slår följe med en grupp gycklare.

Efter det växlar boken mellan att följa Ulrika,  de yngre systrarna hemma på Morlanda prästgård, brodern Magnus som fått ta tjänst som informator och Andreas som börjar med att ta sig hem till Köpenhamn. Även om böckerna har namn efter en syster var så följer alla de olika karaktärerna som jag nämnt.

Det finns mycket att uppröras över när man läser om hur livet var på 1600-talet, speciellt hur livet för kvinnor var. De hade inte mycket att säga till om. De förväntades inte förstå saker och inte skulle de utbildas för mycket heller. I princip så skulle de föda barn och ta hand om sin makes hem. Nu var det ju i och för sig nödvändigt att kunna både ett och annat när man skulle ta hand om ett hem, men de kunskaperna värderades trots det inte så högt.

I början tyckte jag inte om Ulrika så värst. Hon verkade bortskämd och ljög och gjorde sig till för att få igenom sin vilja. Hon brydde sig inte om ifall detta var på någon annans bekostnad. Livet på vägarna blev dock inte så lätt och hon fick den hårda vägen lära sig många läxor. Längre fram i handlingen hade jag inget emot henne, hon växte upp till en vettig vuxen, kanske på grund av allt svårt hon fick gå igenom. Katarina var mer ordentlig och gjorde som hon blev tillsagd, ända tills hon skulle giftas bort med en man hon inte ville ha. Hon slingrade sig ur den situationen, men livet blev trots det inte som hon tänkt sig eller önskat. Ebba var den som det var mest synd om. Hon led av vad de kallade för fallandesjuka, (jag tror att det var någon from av epilepsi), och blev därför kvar hemma. Prästen hade nu gift om sig men en kvinna som varit en vän till Katarina och hon utnyttjade Ebba till allt arbete som hon själv inte vill göra. Mannen som var tänkt att gifta sig med Katarina ställde nu in siktet på Ebba, som han trodde var lättare att kontrollera. Till slut hittade dock Ebba sitt mod och den kämpaglöd hon behövde för att frigöra sig från hemmet.

Efter att på ett mycket noggrant sätt ha följt alla karaktärerna under 15 år så tyckte jag att slutet kändes hastigt. Jag funderade till och med på om författaren tröttnat eller haft tidspress. Slutet gav mig inte alla svar som jag ville ha. Jag var nämligen säker på att detta var en trilogi. Nu, alldeles nyss, har jag upptäckt att en fjärde bok kommit ut. Då ska man få följa Ulrikas styvsons nyblivna hustru, men jag gissar att man kanske även får följa systrarna Morlandeus. Förhoppningsvis kan jag där få några av de svar som jag saknade i slutet av tredje boken.

Jack of Spades

Foto: adlibris.com/se

Igår läste jag färdigt Jack of Spades av Joyce Carol Oates. Detta är en liten bok om en författare som sjunker djupare och djupare ner i galenskap.

Andrew J. Rush är en framgångsrik deckarförfattare. Han lever ett stabilt liv med sin fru, i New Jersey. Han har tre vuxna  barn och livet och karriären rullar på. Det ingen vet är att han under pseudonymen Jack of Spades även skriver mer bestialiska, hemska och sexistiska deckare. Jack of Spades är ett alter ego som börjar ta mer och mer plats i Andrews liv. Från att första bara kommit fram nattetid för att skriva så börjar nu Jack påverka även Andrews privatliv. Allt börjar spåra ur när en äldre kvinna stämmer Andrew för plagiat och stöld.

Händelser från Andrews förflutna överraskar mig, medan andra saker aldrig riktigt reds ut. Jag lämnas med frågor, även när boken är slut. Jag är inte riktigt säker på om det är bra eller inte. Jag hade nog gärna fått några fler svar. Däremot så kanske jag utökade mig engelska ordförråd lite, för jag fick slå upp en del ord som jag inte kunde, (fast i efterhand kommer jag nog inte ihåg alla).

Koka björn

Foto: adlibris.com/se

Tidigare i veckan lyssnade jag färdigt på Koka björn an Mikael Niemi. Jag börjar med att säga att detta inte var en bok som fångade mig. Jag kan se dess litterära värde och det är absolut inte en dåligt bok, men jag drogs inte riktigt med.

I största delen av boken så är det samepojken Jussi som är berättaren. Han har växt upp under hemska förhållanden med alkoholiserade föräldrar, men rymmer och hittas och tas om hand av prosten. Denna prost är Lars Levi Laestadius, men han kallas bara prosten. Han tar hand om Jussi som om han vore hans egen son, men folket i bygden accepterar honom inte.

En vallpiga försvinner och hittas död. Prosten är lite som en detektiv och tillsammans med Jussi samlar han bevis. När länsman och folket tror att det är en björn som ligger bakom flickans död så förstår prosten att så inte är fallet. Det sker sedan fler överfall och fler bevis samlas in. Denna del av historien är den intressantaste att följa. Vem är våldsmannen och kommer han att åka fast?

Det berättas också om väckelsen och prostens arbete i församlingen. Man skulle ju kunna tro att man som troende skulle tycka att det var intressant att läsa om det, men jag tyckte inte att det kändes speciellt uppseendeväckande. Folk blev frälsta och berörda av anden, vilket naturligtvis är en stor sak, men inte annorlunda än idag.

Alla andra i bokcirkeln tyckte om boken, och som sagt så tycker jag inte at den var dålig, men den fångade mig inte heller. Ibland blir det väl bara så...

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Foto: adlibris.com/se

Det var ett tag sedan jag lade Eleanore Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman i min bokhylla i Storytel. Reese Witherspoon tipsade om denna bok på Instagram och jag tyckte att den verkade bra. Jag började att lyssna på den på engelska, när jag satt på en buss tillbaka till Västerås. Ganska snart insåg jag att jag missade saker hela tiden och inte kunde koncentrera mig, så jag bytte till den svenska versionen. Vet inte om det berodde på störande element på bussen eller om jag bara var för trött...

Eleanor är 30 år och väldigt ensam. Hon jobbar som ekonomiassistent, men umgås aldrig med folk privat. Hon använder samma kläder om och om igen, äter samma sak till lunch och tillbringar sin fritid på samma sätt varje vecka (med korsord, fryspizza och två flaskor vodka på helgerna). Att hon inte är riktigt normal märker jag snabbt. Jag funderar på om hon har någon diagnos, eftersom hon inte förstår alla sociala koder, eller om hon bara är skadad av sin uppväxt och brist på social övning. Det finns definitivt problem i uppväxten förstår jag sedan, men det tar hela boken för allt att uppdagas.

En dag på jobbet möter Eleanor it-killen Raymond, som fixar hennes strulande dator. Av en händelse så hjälper de två sedan en äldre man som ramlar på gatan. Detta blir det som inleder deras vänskap. I Raymond får Eleanor sin första riktiga vän, även om det tar ett bra tag innan hon förstå det, (Raymond måste faktiskt säga det till henne).

Eleanors liv och problem fick mig att tänka på en annan bok som jag nyss läste, men här finns det hopp och humor. Även om mycket är svårt så är inte allt nattsvart. Jag känner att det kan bli bättre för  Eleanor, men det är inte sockersött på något vis och allt blir inte helt perfekt på slutet. Fast det finns en antydan om att det kan fortsätta att bli bättre.

Kristungen

Foto: adlibris.com/se

På Storytel hittade jag den lilla boken Kristungen av Malin Aronsson. Den handlar om hur det är att växa upp i en frikyrklig familj och om hur man gör sina föräldrars tro till en egen tro.

På baksidan stod det att man skulle känna igen sig om man själv växt upp i en frikyrklig familj. Det stämde verkligen. Även om Malin är lite äldre än mig så kunde jag känna igen i princip allt. Varje sång hon skrev om att de sjöng kände jag igen, för jag har också sjungit dem. Ungdomslägret Hampe har jag också varit på, sportlovsläger till fjällen har jag varit med på och ungdomssamlingar i kyrkans ungdomsvåning varje fredag stod alltid på mitt tonårsjags schema, precis som för Malin. Precis som hon har jag kämpar med att gå i skolan utan kristna jämnåriga, att känna att man inte passar in, att man lever som i två olika världar.

Denna bok är inte fantastisk litteratur men den känns äkta och ärlig. Det som den gav mig var en känsla av igenkänning och att mycket av det som jag brottades med under min uppväxt inte är unikt för mig. Det finna andra som kände liknade saker.

Hundar, hus och hjärtats längtan

Foto: adlibris.com/se

I morse lyssnade jag färdigt på Lucy Dillons Hundar, hus och hjärtats längtan. På lite drygt en vecka har jag plöjt igenom tre böcker med lyckliga slut. Får ett år sedan när jag var rätt så stilla p.g.a. en bruten fotled så läste jag för första gången en bok av Lucy Dillon. Denna bok utspelar sig i samma stad som den här, men den handlar om andra människor, (fast karaktärer från den första boken skymtar förbi lite i periferin).

Juliet är 31 år och nybliven änka. Hon är helt förkrossad över att ha förlorat sin man Ben. Även hunden Minton saknar sin husse. Juliet stänger in sig i huset och åker till och med och handlar på en nattöppen affär, allt för att slippa träffa folk. Juliets mamma lyckas få ut henne på hundpromenader under dagtid, och utan att Juliet riktigt förstår hur det går till så får hon ansvar för att ta med sig andras hundar också på promenad. Detta växer till en hel verksamhet, där Juliet går ut med hundar, matar katter, tar in post och vattnar blommor, åt folk som är bortresta eller bara behöver lite hjälp med att få vardagen att gå ihop. En annan sak som också hjälper Juliet att arbeta sig igenom sorgen är renoveringen av huset, som grannen Lorcan hjälper till med.

Samtidigt som Juliet är totalt upptagen av sitt eget elände så har hennes syster Louise sina problem. På ytan verkar hennes liv, med man och en lite son, perfekt. Fast som så ofta så är inte saker och ting som de först verkar. Louise kämpar med mammaledigheten och hur ett litet barn har förändrat henne och hennes äktenskap.

Precis som när jag läste denna författares verk, förra året, så känner jag nu en längtan efter ett husdjur som kan hålla mig sällskap, men även ett litet hopp om att livet kan ta nya vändningar även efter 30. Jag vet inte om det någonsin blir ett husdjur, för hur ska jag få till det i vardagen. I så fall skulle jag behöva en Juliet, som kunde hjälpa till när jag är på jobbet och när jag ska resa bort. Eller skulle jag förändra mitt liv om jag väl hade ett djur? Stanna hemma ännu mer? Fast sluta jobba kan man ju inte... En trevlig bok var det i alla fall.