To kill a mockingbird

Foto: adlibris.com/se

Nu har jag läst Harper Lees klassiker To kill a mockingbird. Jag hade naturligtvis hört titeln tidigare. Jag förstod att detta var en känd bok i USA. I både filmer och andra böcker har karaktärer läst och refererat till denna bok. Trots det hade jag inte alls koll på vad den handlade om. När jag frågade om bokens handling fick jag svaret att den handlar om en rättegång mot en svart man som våldtagit en vit flicka. Det finns ju med i boken men jag skulle nog inte säga att det är det den handlar om. Dels så dröjer det över halva boken innan det blir någon rättegång och dels så är det så mycket annat som det handlar om, också.

8-åriga Scout Finch är bokens berättare. Först förstod jag inte att hon var en flicka. Jag tyckte Scout lät som ett killnamn, men hon heter egentligen Jean Louise. Scout berättar om livet i den lilla staden i södra USA på 30-talet. Hennes pappa, Atticus, är advokat och hennes mamma dog när hon var liten. Hon har en äldre bror, Jem,  och en bästa vän, Dill, som bor hos sin moster i den lilla staden på somrarna.

Genom Scouts ögon får man se livet i staden. Man får se hur folk beter sig och höra om deras åsikter. Det är inte alltid som Scout förstår allt, och det är ett snyggt författargrepp att ändå låta läsarna förstå genom det som Scout berättar. Även om familjen Finch är väldigt liberala i sina åsikter i rasfrågor, med tanke på tiden, så märks det ändå att ingen ansåg vita och svarta människor ha samma värde. Det är som att Scout tycker att man ska vara extra snälla mot de svarta, och att man inte kan förvänta sig detsamma av dem som av vita, vanliga, människor. Idag skulle även det anses vara en form av rasism, med inslag av exotism kanske. Fast på den tiden pratade man ju inte om rasism, för den "normala" åsikten var att svarta och vita inte var jämlika. Synen på svarta blir extra tydlig genom rättegången. Det är omöjligt för en svart man att vinna mot en vit mans ord.

Förutom att handla om rasismen som fanns i 30-talets samhälle så handlar boken också om att bo i en småstad där alla känner alla, om familjerelationer och rädsla för det man inte känner till. Det finns många trådar att nysta i och jag förstår att boken har lästs och diskuterats flitigt i de amerikanska skolorna genom åren. Det ska bli intressant att se hur diskussionerna kommer gå imorgon kväll, då bokcirkeln träffas för sista gången detta år.

Barkhes kors

Foto: adlibris.com/se

Barkhes kors är sista delen i Bodil Mårtenssons trilogi om familjen Barkhe. Korset är Valdemarskorset som familjen fick som tack från kung Valdemar. Korset var smitt av en muslimsk smed under korstågen. Han förbannade korset eftersom han blev tvingad att smida den kristna symbolen. Korsets historia vet inte familjen om, men nu är korset stulet och det kommer att spela en avgörande roll i familjens öde.

Mycket har gått så illa för Frans Barkhe och hans döttrar. Jag funderar många gånger på om det kan ordna sig. Är det en sådan bok där saker ordnar sig? Jag kan väl säga så mycket som att det ordnar sig bättre för en del än det gör för andra. Vissa karaktärer får vad de förtjänar och andra inte.

Barkhes äldsta dotter, Hanna, får vara med om mycket hemskt i denna bok. Hon förtjänar så mycket bättre än vad hon får. Hon möter kärleken, förlorar den, blir bortgift med en man som på många sätt liknar kung Joffrey i Game of Thrones, får oväntad hjälp och hittar styrkan att ta tag i sitt eget öde. Jag imponeras av hur hon, i en tid då kvinnor inte har något egen makt, ändå tar kontroll över sitt liv till slut. Hon får betala ett högt pris och frågan är hur hennes liv blir efter att allt är över... Jag skulle verkligen inte vilja behöva göra det hon gör, men jag kan ändå inte klandra henne.

Även de yngre Barkhedöttrarna får möta och hantera stora problem. Problem som är större än vad så unga flickor ska behöva hantera. När de yngsta ställer till ödesdigra problem för andra så tänker jag på att de trots allt bara är tre och sex år. De är små barn och de förstår inte vad de ställer till med.

Gillar man historia och gärna får den till sig i romanform så rekommenderar jag varmt trilogin om familjen Barkhe.

The girls

Foto: adlibris.com/se

The girls är Emma Clines debutroman. Den är inspirerad av det som hände runt Charles Manson på 60-talet i USA. Den fokuserar på flickorna, som dras till en karismatisk ledare.

Bokens huvudperson heter Evie, och hon är fjorton år. På många sätt är hon en person som man verkligen kan föreställa sig dras in i en sekt. När hennes föräldrar skildes så flyttade hennes pappa och hon har endast haft sporadisk kontakt med honom efter det. Hennes mamma började fokusera på att hitta en ny man och samtidigt bli lite modernare. Evie hade en kompis, men hon vill inte längre veta av henne. Allt detta gör Evie till en mycket ensam person, som bara går och väntar på att någon ska se henne.

En dag ser Evie ett gäng tjejer i parken. De verkar så fria och bekymmerslösa. Speciellt en av dem fångar Evies uppmärksamhet. När hon stöter på den 19-åriga Suzanne igen så gör hon allt för att få lära känna henne.

Suzanne tar med Evie ut till ranchen där hon bor, tillsammans med en brokig skara människor, alla kretsande som flugor runt Russell. Russell vill få skivkontrakt och han har en syn på välden och livet som han vill sprida. Evie fastnar snabbt och lätt i Russells nät. Hon vill så gärna höra till och bli sedd. Mest av allt vill hon bli sedd av Suzanne, som hon både vill vara som och ha som sin egen. För att uppnå detta gör Evie vad som helst, och låter vem som helst göra vad som helst med henne.

Detta är en fascinerande, stark och hemsk bok. Eftersom den är inspirerad av verkliga händelser så får berättelsen extra tyngd. På vissa sätt har jag svårt att förstå Evie, hur lätt hon väljer att inte se det som hon inte vill se och bara flyter med. (Ranchen och folket där är egentligen rätt sunkiga, på flera sätt.) På ett annars sätt är det mycket lätt att förstå henne. Hon har ingen som bryr sig om henne. Att bli sedd och uppskattad är naturligtvis värt hur mycket som helst. Problemet med förståelsen ligger nog i att jag tänker att de flesta människor ska ha en gräns, som de inte korsar. Man kan vara beredd att flytta på gränsen, men inte hur långt som helst. Kanske Evie helt hade suddat ut sina gränser... Kanske blir det så om man känner sig tillräckligt osynlig och betydelselös i välden...

Ögonblick som förändrar livet

Foto: adlibris.com/se

Igår kväll läste jag ut Annika Östbergs självbiografi Ögonblick som förändrar livet. Jag lyssnade en gång på Annika när hon var på besök i Västerås, och berättade om sitt liv. Efter det köpte jag hennes bok och gav den till min mormor i julklapp det året. När mormor dog fick jag de böcker som jag gett till henne genom åren, så på det viset kom denna bok tillbaka till mig. Det första som hände när slog upp boken var att ett bokmärke föll ut. Det föreställde en flicka som vattnade blommor. På baksidan hade mormor skrivit att jag hade gett bokmärket till henne när hon var sjuk, 1993. Då kände jag mig så rörd och en lite tår rann ner för min kind.

Annika verkar ha haft ett rätt så vanligt och bra liv i Sverige ända tills hennes mamma gifte sig med en amerikan och tog med henne till USA. Där trivdes hon inte alls, speciellt inte med mammans nya man. När hon var 13 år rymde hon med en kille som var typ 24 år. De körde till San Fransisco och där kände Annika sig hemma, bland hippies och andra tonåringar som rymt. Killen tog det snart slut med men hon hittade nya och hon hittade droger. När hon var sexton blev hon gravid och gifte sig. Hon födde sedan en son och försökte hålla sig ifrån droger, men det gick inte så bra. Hon prostituerade sig för att finansiera sitt missbruk, innan hon gjorde en kraftansträngning för att skapa ett vanligt liv åt sig och sonen. Hon skilde sig, gifte om sig och försökte vara en vanlig hemmafru. Det höll bara ett tag. Sedan lämnade mannen henne och hon var tillbaka på gatan. Sonen fick flytta hem till sin pappa (fast han var alkoholist) och Annika träffade en ny man. Den mannen var den som senare sköt ihjäl två män, varav en polis. Paret åkte fast. Mannen tog sitt liv i häktet och det var Annika som åkte fast för morden. Efter det tillbringade hon 28 år i fängelse.

Fängelse är ju en värld som man mest sett på film. Det är svårt att förställa sig hur det är, men Annika beskriver tydligt sitt liv innanför murarna. Hon berättar om gängkulturen, vakter som utnyttjar internerna, kärleksrelationer, vänskap och regler som allt mer tar ifrån internerna möjligheten att skapa sig ett eget liv i fängelset. Hon berättar om sin inre kamp och hur hon finner tron på Gud. Hon berättar om hur hon tillslut blir förflyttad till Sverige, trots att hon då redan gett upp hoppet om att någonsin lämna fängelset i Kalifornien.

Jag slås av hur mycket hemskt tragiskt som Annika varit med om. Drogerna tog kontrollen över hennes liv. Hennes behov av dem drev henne in i så mycket destruktivt. Männen hon var med utnyttjade henne och att hon var ihop med den man som förseglade hennes öde berodde på att han var den första man som inte var beredd att dela henne med andra. Om hon hade känt sig mer älskad hemma så hade hon kanske inte rymt hemifrån. Jag undrar hur hennes mamma kände... Undrar om hon hade dåligt samvete för att hon inte brydde sig mer om sin dotter när hon hade svårt att finna sin plats i det nya landet.

En stark och gripande skildring av en kvinnas liv. En kvinna som till slut fick komma hem och där finna frid och frihet.

Tre önskningar

Foto: adlibris.com/se

Tre önskningar är Liane Moriartys debutroman. Den handlar om trillingarna Lyn, Cat och Gemma. Lyn är ordningsam, strukturerad och driver ett framgångsrikt cateringföretag. Hon är lyckligt gift, har en liten dotter och bor flott vid Sydneys hamn. Cat är tävlingsinriktad, lite aggressiv och duktig på sitt jobb inom pr. Hon får reda på att hennes man är otrogen mot henne och hennes liv slår i spillror. Gemma upplevs som en fri själ, fladdrig, oansvarig och oförmögen att få ett förhållande att hålla mer än sex månader.

Man får följa dem alla tre och samtidigt som de brottas med nuets problem får man tillbakablickar som allt eftersom visar hur de blev de personer de är idag. Det som verkar perfekt har sina brister. Det som ser hopplöst ut får lösningar. Det oväntade kan ske.

Även om man knappats kan kalla det för djup litteratur så gillar jag boken väldigt mycket. För vem vill ha djup litteratur hela tiden? Jag dras in i trillingarna Kettles värld och jag engagerar mig. Jag kan känna igen mig i olika drag och erfarenheter hos dem alla tre.

En liten rolig detalj i boken är att med jämna mellanrum så kommer det små kapitel när någon person, som man inte vet vem den är, beskriver en situation då den sett trillingarna och berättar vad den tyckte och tänkte om dem. Så ibland får man dem beskrivna lite mer utifrån. Man får veta hur andra uppfattar dem. Vad de själva tycker om varandra och sig själva får man för övrigt veta hela tiden. Det måste vara speciellt att vara trilling...

En trevlig och bra bok, med lagom mycket allvar.

Bröderna Lejonhjärta

Foto: adlibris.com/se

Jag har faktiskt inte läst Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren förut. Det är flera av hennes böcker som jag inte läst. Sett dem på film har jag däremot gjort, de flesta skulle jag tro.

Nu har vi bestämt att vi ska läsa Bröderna Lejonhjärta med våra elever i sexan, så då var jag ju tvungen att läsa den själv först. Så att jag kunde göra uppgifter till och så.

Boken handlar om 10-årige Skorpan som är sjuk och döende. Han har en äldre bror, som heter Jonatan, som alla tycker om. Jonatan är tretton år. Jag som bara sett filmen trodde att han var äldre. Jag blev lite förvånad över att även Jonatan är ett barn. Han behandlas inte som ett barn och jag skulle nog påstå att han inte heller beter sig som ett barn. En eldsvåda bryter ut och Jonatan dör när han räddar Skorpan från elden. Strax därefter dör även Skorpan och de återser varandra i Nangijala.

I Nangijala är det lägereldarnas och sagornas tid. Tyvärr så är inte allt bara bra och trevlig. Den onde Tengil har tagit makten över Törnrosdalen och invånarna i Körsbärsdalen försöker hjälpa dem. Jonatan ger sig av för att befria Orvar ur Katlagrottan. Skorpan ger sig av efter honom och de får vara med om otroliga äventyr.

Boken handlar mycket om vad det är att vara modig. Jonatan säger att vissa saker måste man göra, även om man är rädd, för annars är man bara en liten lort. Skorpan tycker oftast att han mest är en liten lort men han får tillfälle att visa både för sig själv och andra att så inte är fallet. Det handlar också om broderskärlek, att stå upp för det som är rätt och kanske om att få nya chanser.

The perks of being a wallflower

Foto: adlibris.com/se

Jag har sett filmatiseringen av Stephen Chboskys The perks of being a wallflower en gång, men det var ett tag sedan. Jag kom ihåg en del av filmen men inga detaljer direkt. När jag nu läste boken så kändes det inte som att jag visste allt som skulle hända, innan det hände. Nu är jag sugen på att se om filmen...

Bokens huvudperson är den 16-årige Charlie. Boken är skriven som att Charlie skriver brev till någon och berättar om allt som händer det första året på High school. Som läsare vet man inte vem denna någon är  och jag är inte heller säker på att Charlie känner personen särskilt väl.

Man får tidigt veta att Charlie hade en kompis som dog. Han har gått i terapi för att bearbeta detta och även att hans moster, som han stod nära, dog när han var sju. Charlie blir nu vän med Sam och Patrick, som blev syskon när Sams mamma gifte sig med Patricks pappa. Charlie blir nästan direkt förälskad i Sam, han tycker hon är den vackraste och trevligaste tjej han träffat. Syskonen tar sig an Charlie, trots att han är några år yngre än de är. Genom dem blir Charlie, för först gången tror jag, en del av tonårskulturen, (eller vad man ska kalla det för). Innan har han nog varit väldigt ensam. Han är väldigt känslig och introvert. Han är också väldigt duktig i skolan och får en massa extra uppgifter av sin litteraturlärare.

Charlie har inte helt lätt att hantera situationer som blir stressande och pressande. Man märker att han lider av någon sorts psykisk ohälsa. I slutet av boken förstår man mer om vad detta beror på, men det sägs aldrig rakt ut. Man får liksom lista ut det själv med hjälp av de ledtrådar man får.

Jag känner mycket empati för Charlie. Det är inte lätt att känna sig utanför och annorlunda och bara vilja få höra till. Samtidigt så önskar jag många gånger att han inte bara gjorde det han tror att andra vill att han ska göra. Jag önskar att han funderade på vad han vill och agerade utifrån det, (det är också vad Sam säger åt honom att hon vill, i slutet av boken).

Man skulle kunna säga att boken handlar om tonåringar och deras problem, men det är djupare än så. Det handlar om psykisk ohälsa, att hitta sig själv, att våga gå vidare och att våga minnas.