The girls

Foto: adlibris.com/se

The girls är Emma Clines debutroman. Den är inspirerad av det som hände runt Charles Manson på 60-talet i USA. Den fokuserar på flickorna, som dras till en karismatisk ledare.

Bokens huvudperson heter Evie, och hon är fjorton år. På många sätt är hon en person som man verkligen kan föreställa sig dras in i en sekt. När hennes föräldrar skildes så flyttade hennes pappa och hon har endast haft sporadisk kontakt med honom efter det. Hennes mamma började fokusera på att hitta en ny man och samtidigt bli lite modernare. Evie hade en kompis, men hon vill inte längre veta av henne. Allt detta gör Evie till en mycket ensam person, som bara går och väntar på att någon ska se henne.

En dag ser Evie ett gäng tjejer i parken. De verkar så fria och bekymmerslösa. Speciellt en av dem fångar Evies uppmärksamhet. När hon stöter på den 19-åriga Suzanne igen så gör hon allt för att få lära känna henne.

Suzanne tar med Evie ut till ranchen där hon bor, tillsammans med en brokig skara människor, alla kretsande som flugor runt Russell. Russell vill få skivkontrakt och han har en syn på välden och livet som han vill sprida. Evie fastnar snabbt och lätt i Russells nät. Hon vill så gärna höra till och bli sedd. Mest av allt vill hon bli sedd av Suzanne, som hon både vill vara som och ha som sin egen. För att uppnå detta gör Evie vad som helst, och låter vem som helst göra vad som helst med henne.

Detta är en fascinerande, stark och hemsk bok. Eftersom den är inspirerad av verkliga händelser så får berättelsen extra tyngd. På vissa sätt har jag svårt att förstå Evie, hur lätt hon väljer att inte se det som hon inte vill se och bara flyter med. (Ranchen och folket där är egentligen rätt sunkiga, på flera sätt.) På ett annars sätt är det mycket lätt att förstå henne. Hon har ingen som bryr sig om henne. Att bli sedd och uppskattad är naturligtvis värt hur mycket som helst. Problemet med förståelsen ligger nog i att jag tänker att de flesta människor ska ha en gräns, som de inte korsar. Man kan vara beredd att flytta på gränsen, men inte hur långt som helst. Kanske Evie helt hade suddat ut sina gränser... Kanske blir det så om man känner sig tillräckligt osynlig och betydelselös i välden...