Min fantastiska väninna

Foto: adlibris.com/se

När man är med i en bokcirkel får man ibland läsa böcker som man själv inte skulle ha valt. Den här boken skulle jag mycket väl ha kunnat välja själv. Elena Ferrantes böcker har varit rätt så omskrivna och fått bra kritik. Min fantastiska väninna är den första i en serie på fyra böcker.

Bokens berättare är Elena. Hon berättar om sin uppväxt i Neapel på 50-talet. Hon berättar om fattigdomen, våldet och allt det andra. Hon berättar om Lila, som blir hennes bästa vän.

Jag tycker att berättarstilen är omständig. Det känns ofta som att det är samma saker som händer om och om igen, med små variationer. Antagligen var det så deras barndom såg ut men det blir inte fantastisk läsning, enligt mig. Längre fram i boken börjar det hända lite andra saker, när flickorna blivit tonåringar och börjat intressera sig för killar.

Jag vet inte om jag kommer att lyssna på de följande böckerna. Just nu blir det inte i alla fall. Jag får väl se om andan faller på någon gång i framtiden. Naturligtvis vore det lite intressant att se hur Elenas och Lilas liv utvecklas men samtidigt så kan jag inte direkt känna att jag bryr mig så mycket om det.

En levande själ

Foto: adlibris.com/se

En levande själ av P C Jerslid skulle jag nog aldrig ha kommit på att läsa själv. Efter att ändå ha läst den skulle jag nog inte heller rekommendera den.

Boken handlar om hjärnan Ypsilon som ligger i ett akvarium i ett laboratorium. Ypsilon kommer i princip inte ihåg något från när han var en vanlig människa, för hans minnen har tagits bort med el-chocker. Fast å andra sidan kan man kanske fundera på hur vanlig människa han var när han var människa, eftersom han gått med på att hans hjärna sparats med syfte att användas i forskning. Ypsilon ligger i sitt akvarium och filosoferar, när han inte försöker flörta med Emma som jobbar där. Motvilligt blir han också vän med apan Flink, som vill att de ska dela sina minnen med varandra.

Jag förstår att detta måste vara skrivet som ett inlägg i en samhällsdebatt, som en varning om vart forskningen kan leda oss eller något liknande. Trots det så tyckte jag inte att det var speciellt intressant. Bitvis var det rätt så tråkigt och händelselöst. Ibland hände det lite mer saker men jag hade svårt att engagera mig i Ypsilons öde.

Huset vid sjön

Foto: bokus.com

Huset vid sjön är den tredje boken av Kate Morton som jag läser. Jag rekommenderar verkligen denna författare. Böckerna har alltid en story i nutid och en i det förflutna. Någon i nutiden forskar i vad som hänt tidigare, samtidigt som man får följa personerna från förr också. Det är alltid någon form att mysterium, ett ouppklarat brott eller en familjehemlighet som uppdagats. Det är aldrig en kärlekshistoria som är drivkraften i berättelsen, utan mysteriet, karaktärerna och deras relationer står i centrum.

1933 har familjen Edevane sin årliga fest på sitt lantgods i Cornwall. Familjen verkar lycklig, det är inte länge sedan barnaskaran blev fyra vid ankomsten av den efterlängtade sonen. Allt förbyts dock i tragedi när det följande morgon visar sig att sonen är försvunnen. Han återfinns aldrig och familjen blir aldrig den samma igen.

2003 har Sadie Sparrow tvingats ta ledigt från sitt jobb vid Londonpolisen. Hon blev lite för engagerad i ett fall, och anses inte kunna vara professionell längre. Hon reser till sin morfar i Cornwall och springer av en händelse på familjen Edevanes övergivna hus och deras historia. Hon vänder sig till Alice Edevane, 16 år vid tragedin och nu gammal deckarförfattare, för att få tillstånd att gå in i huset och göra efterforskningar.

Alla karaktärer bär på sina egna hemligheter och det som i bokens början verkar vara sanningen visar sig bara vara en persons minnens och antaganden. Inte förrän Sadie och Alice hjälps åt kan de kasta ljus över hela historien.

Beröringspunkten mellan flera av historierna i boken är förhållandet mellan mor och barn. Vad är en mor beredd att offra för sitt barn? Vad är hon beredd att ge upp? Om man har egna barn så utgår jag från att detta kan beröra ännu mer. Fast även jag tyckte att det var en mycket bra och spännande bok.

Edenbrooke

Foto: adlibris.com/se

För första gången som jag kan komma ihåg har jag blivit irriterad på en romantisk bok i Jane Austen-stil. Eller rättar sagt på karaktärerna i boken. Det betyder dock inte att jag inte tyckte om Edenbrooke av Julianne Donaldson. Flera gånger satt jag bara och mös, och flinade för mig själv, men andar gånger var jag så irriterad att jag bara ville säga åt huvudpersonerna att skärpa sig. När både läsare och bokens övriga karaktärer förstått att paret i fråga är kära i varandra, men de själva inte kan reda ut, och förstå, sina känslor, då kröp sig frustrationen på.

Marianne Daventry bor med sin mormor i Bath, sedan modern dött, fadern rest till Frankrike och tvillingsystern Cecily skickats till en kusin i London. Hon saknar gården på landet och närheten till naturen så när hon blir inbjuden att göra sin syster sällskap hos moderns väninna på godset Edenbrooke så tackar hon direkt ja.

Det blir dramatiskt redan innan Marianne kommit fram. Överfallen av stråtrövare söker hon hjälp på närmsta värdshus. Där möter hon den godhjärtade Philip och det slår gnistor direkt. Marianne som hela livet levt i skuggan av sin vackrare syster, som alltid får som hon vill, förstår inte allt sina egna , eller Philips, känslor, förrän långt senare.

Trevlig bok om man gillar romantik på 1800-talet!

Aprilhäxan

Foto: bokborsen.se

Det blev en Augustprisvinnare till; Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Detta är tredje boken som jag läser av denna författare. Det de alla har gemensamt är att de handlar om människor som har det svårt och eländigt, människor som livet gått hårt fram med. De berättar om hur samhället behandlar människor som anses annorlunda.

I slutet av 1940-talet föder Ellen en flicka. Flickan är gravt cp-skadad och har svår epilepsi. Hon tas direkt från sin mamma, som istället får handskas med sin mans död. Änkan Ellen får sedan höra från läkarna att det är lika bra att hon glömmer bort sitt barn, för hon kommer aldrig att få ett värdigt liv i alla fall. Desirée bor alltså hela sitt liv på institution. På 60-talet blir livet för de institutionaliserade barnen lite bättre och en del av dem får komma hen till sina familjer, men inte Desirée. Ellen tar istället hand om tre flickor som fosterbarn, Margareta, Christina och Birgitta. Dessa tre får man följa genom livet. De kommer alla från hemska hemförhållanden, som de för alltid är märkta av på olika sätt. Även om deras liv blir helt olika så är de alla trasiga människor på något sätt.

Detta är inte en bok med ett lyckligt slut, en bok där allt ordnar sig. Det är en bok om hur hårt och orättvist liven kan vara och vad det gör med människor. Helt klart läsvärd.

Allt jag inte minns

Foto: adlibris.com/se

2015 vann Jonas Hassen Khemiri Augustpriset för sin bok Allt jag inte minns. Det betyder ju att den anses vara en bra bok. Bokhandlare, bibliotekarier och bokkritiker har röstat fram den bland alla nya böcker det året. Jag säger inte att det är en dålig bok, men inte tycker jag att den är så fasligt fantastisk heller.

Redan från början påminner den mig om en annan bok som jag lyssnade på tidigare i år. Där var jag hela tiden förvirrad och visste inte vem det var som berättade. Så var det när jag började läsa den här också. Det positiva är dock att efter ett tag så kände jag att jag började få koll på vem som berättade vad. Hade jag lyssnat däremot så kanske förvirringen kvarstått. Jag tror att jag behövde det visuella, med stjärnor som delade upp texten och indikerade att det vad ett nytt berättarperspektiv.

Boken handlar om Samuel. Man förstår rätt så snart att han är död och genom hela boken så är det hans vänner som berättar om honom och hans liv. Detta gör att samma händelse kan beskrivas rätt så olika av olika personer. De två som berättar mest är Samuels kompis Vandad och Samuels ex-flickvän Laide. De olika versionerna gör alltså att man inte alltid är helt säker på vad som är sant. Ibland så upplever man kanske en version som mer trovärdig, men sanningen kanske finns någonstans mitt emellan.

Boken var inte svårläst och den tog upp flera viktiga samhällsfrågor, men den var ingen favorit hos mig.

En förtjusande man

Foto: norstedts.se

En förtjusande man av Marian Keyes handlar om några kvinnor och en man som framstår som förtjusande men är allt annat än just det. Bokens baksida berättar om fyra kvinnor, som har denna man som gemensam nämnare, men jag skulle säga att det är tre av dem som är bokens huvudpersoner. Den fjärde har endast ett kapitel i början och ett i slutet medan resten av de drygt 700 sidorna fokuserar på de andra tre.

Lola är stylist, och blir helt uppriven när hon nås av nyheten att hennes pojkvän ska gifta sig, men inte med henne. Journalisten Grace börjar gräva i historien om detta giftemål. Även hennes tvillingsyster Marnie påverkas stark av nyheten. Mannen i fråga heter Paddy de Courcy och han är den mest charmerande politiker Irland skådat. Som läsare inser man snart att han inte alls är så charmerade som han kan verka. Mellan kapitlen så finns korta texter, där man inte vet vilken kvinna det handlar om men att det är Paddy som är mannen är inte svårt att räkan ut. Dessa texter berättar om våldsam misshandel och förnedring.

I början var kapitlen långa och det dröjde alltså innan man återkom till samma person igen, men ju längre man kom i boken desto kortade blev kapitlen och desto högre tempo fick storyn. Marian Keyes brukar skriva på ett underhållande sätt. Ofta finns det också ett mörkare och allvarligare innehåll. Så var det även här. Till en början insåg man inte hur mörk och allvarligt det skulle bli. Det måste ju ändå anses som skickligt att skriva om så hemska saker som kvinnomisshandel och missbruk, men samtidigt behålla det humoristiska och lättsamt underhållande. Gillar alltså Marian Keyes.