Tempelriddaren

Foto: adlibris.com/se

Jan Guillous andra bok om Arn och Cecilia heter Tempelriddaren. Denna bok handlar om de 20 år som Arn och Cecilia gör bot, var och en på sitt håll. Arn tjänar som tempelriddare i Det heliga landet och Cecilia är i Gudhems kloster.

I den här boken tycker jag bäst om att läsa kapitlen om Cecilia. Hon får utstå många hemskheter i klostret, eftersom dess ledare moder Rikissa avskyr henne och hela den folkungska ätten (som Arn tillhör). Cecilia får trots det några vänner i klostret, som gör livet lite lättare att uthärda och till slut kan Cecilia p.g.a. sin klokhet stiga i graderna och leva drägligt.

Kapitlen om Arn är längre och till stor del fyllda av krig och prat om krig. Jag är inte lika road av krigsföringsdiskussioner så jag kan inte intressera mig lika mycket för dessa kapitel. Arn som är så duktig på allt stiger även han i graderna. Han lär sig arabiska och allt annat han tycker sig behöva veta om det land han nu bor i. Detta blir till stor fördel för honom. Av en tillfällighet räddar han en man som visar sig vara Saracenernas högste ledare; Saladin. De inleder en vänskap, byggd på ömsesidig respekt, som i slutänden räddar Arns liv, när han annars med all säkerhet hade gått under.

I början av de 20 åren kan varken Arn eller Cecilia föreställa sig ett slut på botgöringen. 20 år är så lång tid och de föreställer sig båda hur de kommer att vara gamla när den tiden gått. 37 år var väl mycket ädle på den tiden, än vad det är nu. De ber för varandra och sitt barn, som växer upp hos Arns farbror Birger Brosa. Böner är det enda sätt på vilket de verkar kunna tänka på varandra. Om Arn längtar för mycket efter Cecilia så får han dåligt samvete och ber Gud om förlåtelse. Det är nästan svårt att föreställa sig en så god, gudfruktig och sanningsenlig man som Arn. Cecilia känns på det viset mer mänsklig, för hon visar känslor som jag inte kan förebrå henne med tanke på hur hon behandlas av moder Rikissa. Hon handlar också till viss del utifrån dessa känslor av ilska och avsky.

Boken slutar med att de 20 åren äntligen är till ända. Frågan nu är bara hur många år till det tar för Arn att ta sig hem till Cecilia.

Vägen till Jerusalem

Foto: adlibris.com/se

Jag har tidigare sett filmerna om Arn och tänkt att jag ska läsa böckerna någon gång. Nu, när jag ligger sjukskriven med en bruten fotled, blev det tillfälle till detta. Så nu har jag läst den första av Jan Guillous böcker om Arn; Vägen till Jerusalem.

Boken innehåller otroligt mycket mer än filmerna gör. Det första som jag reagerar på är hur Arns mamma och pappa beskrivs. Det är mamman som är hjärnan bakom allt på Arnäs. Hon kommer på hur de ska sköta saker och inser vilka nymodigheter de ska satsa på. Sedan får hon till det så att alla ska tro att de ändå är hennes mans idéer. Han förstår däremot att det är hon som ligger bakom allt, men han säger aldrig till henne att han förstår det. Han har trots det vett nog att uppskatta henne. Hon ger också Varnhem i gåva till munkarna. När Arn sedan ramlar ner från ett torn och efter långa böner från föräldrarna till Gud till sist vaknar till liv, ges han till munkarna på Varnhem för att tjäna Gud.

Arn växer alltså upp i klostervärlden. Han lär sig om Bibeln och att arbeta med sina händer. Munkarna vill inte fostra bort hans fria vilja och hans engen tankeförmåga. På sätt och vis lyckas de men Arn blir ju helt ovetande om hur världen utanför klostret fungerar så när han en dag lämnar det för att återvända till sin far så tror alla där att han är lite efterbliven, eftersom han inte förstår deras skämt och inte kan dricka öl som en karl. Det Arn däremot kan, bättre än någon annan, är att bruka vapen. Att han är så bra förstår han inte heller själv först. I klostret tränades han av en broder som varit tempelriddare och som insett att Arn har en otrolig, och gudagiven, fallenhet för detta. Eftersom Arn inte tränade med någon annan i klostret så förstår han inte förrän han är ute i den vanliga världen att han är vida överlägsen alla vanliga nordiska män.

Första gången Arn hör Cecilia sjunga, innan han ens sett henne, så uppstår kärlek. När de sedan sjunger psalmerna tillsamman så är det som att sången och Gud talar till dem och de är för all framtid bundna till varandra. Tyvärr så blir det inte så lätt som Arn först tror. I 1100-talets Sverige (som inte var ett Sverige än) så förs en ständig kamp om kungakronan. Det gäller hela tiden att välja vem man allierar sig med. Arn och Cecilia kan inte gifta sig innan Knut Eriksson har kunnat bli kung (det krävs intriger, mord och övertalning innan det kan ske). Cecilias avundsjuka storasyster Katarina hinner innan det sätta dit Arn och Cecilia så att de blir bannlysta och dömda till botgöring i 20 år. (Detta kan göras för att Katarina hade förfört Arn som blivit full, innan han träffade Cecilia, och det var förbjudet att ha köttsligt umgänge med systrar.) Om bara inte Cecilia berättat för Katarina om det stundande bröllopet och barnet hon redan väntar så skulle allt ha kunnat ordna sig. Jag tycker så synd om Arn och Cecilia. Tänk att ha funnit kärleken och sedan vara tvungna att skiljas åt för så lång tid. Den inneboende godheten är något som Arn och Cecilia har gemensamt. De tror alldeles för gott om människor. Andra, mer småsinta och beräknande människor utnyttjar deras godhet och naivitet för egen vinning.

Jag fortsätter gärna och läser de följande böckerna också.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar

Foto: adlibris.com/se

När man har brutit fotleden och måste ligga stilla hela dagarna så kan man läsa böcker fort. Speciellt om de inte är så krävande. Att läsa något enkelt, lättsamt och förutsägbart är precis vad jag vill göra ibland. I den kategorin faller Lucy Dillons Ensamma hjärtan och hemlösa hundar in. Ingenting som hände överraskade mig och allt blev bra till slut. Alltså precis som jag ville ha det.

Rachel är nästan 40 år och har haft en affär med en gift man i 10 år. Hon jobbar i London säger sig vara nöjd med sitt liv. Sedan förändras allt. Förhållandet tar slut, och eftersom hon jobbar på hans firma så säger hon upp sig. I samma veva så dör hennes moster och lämnar sitt hus på landet med tillhörande hundpensionat till henne.

Rachel ger sig alltså av till mosterns gård, där hon börjar ta tag i verksamheten och sitt arv. Hon säger att hon inte är en hundmänniska men allt eftersom hon engagerar sig i alla de hemlösa hundar som mostern tagit hand om, för att ge dem nya hem, så förändras allt. Hon får ett helt nytt liv, med nya vänner. T.ex. Nathalie som försöker få barn och skaffar sig en bassetvalp som substitut (fast varken hon eller hennes man vill erkänna det för sig själva först) och Zoe som efter sin skilsmässa kämpar för att ta hand om sina två små pojkar, och den labradorvalp som hennes sönernas pappa gav dem i present utan att fråga henne först. En veterinär i lämplig ålder dyker också upp...

När jag läser sådana här böcker om att starta om och få ett helt nytt, och bättre, liv så får jag ofta lite lust att göra just det. Tänk om allt kunde förändras, och man hittade allt man letat efter. Fast det kommer aldrig hända, av flera anledningar. Dels så är jag rätt så feg och så har jag så vitt jag vet ingen släkting utan arvingar som skulle testamentera något till mig som skulle kunna ändra mina förutsättningar. Fast man kan ju tänka att man aldrig vet vad som kommer hända. Grejen med förändringar är väl att man oftast inte ser dem komma. Jag fick också lite lust att skaffa en hund. Det beskrevs så trevligt i boken. Det skulle kanske vara möjligt, men inte ens det är okomplicerat, när man bor själv i en lägenhet och jobbar på dagarna. Det blir nog inget med det heller. Trevlig läsning var det i alla fall.

(Man får låta lite deppig va? När man varit bunden till en soffa i en vecka och inte riktigt vet hur länge till det kommer vara så.)

En droppe midnatt

Foto: adlibris.com/se

Då har jag läst En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité. En till bok som tar upp rasism och hur samhället ser olika på svarta och vita. Fast mest är detta en bok om att söka sin egen identitet genom att söka sin familjs historia.

Jason har en svart pappa och en vit mamma. Båda är amerikaner och ingen av deras familjer var positiva till deras förhållande. Jason växer upp i Sverige men vill söka sina rötter i den amerikanska södern. Av naturliga skäl kan jag aldrig riktigt förstå Jasons känslor av utanförskap på grund av hudens färg. Trots det kan jag verkligen känna igen mig i hans beskrivning av den mobbing han var med om i skolan. Hur andra barn säger elaka saker, påpekar att man är annorlunda, hur man ibland leker tillsammans som att inget hänt, ibland duger man, och hur man sedan åker ner i hierarkin igen. Om man sade något som tydde på att man tyckte att man var lika bra som de andra så kunde man bli utskrattad. Det var helt klart värre för Jason än för mig men jag kan verkligen förstå de känslor han beskriver.

Något annat som verkligen griper tag i mig är Jasons dysfunktionella förhållande till sin pappa. Pappan hör ofta av sig och vill att Jason ska hälsa på, så att han inte behöver känna sig ensam. När de väl ses blir de ofta osams och Jason får dåligt samvete över det. Det är som en ond cirkel som bara upprepas hela tiden. Sedan visar det sig att Jasons farfar skrev liknade brev, om saknad och ensamhet, till sin son. Jasons pappa hade alltså ett liknande förhållande till sin pappa, som det som nu upprepas igen. Det känns så sorgligt att ett negativt relationsmönster ska upprepa sig hos nästa generation. Jag vill gärna tro att vi kan bli bättre, att vi inte behöver upprepa de misstag som vi själva troligtvis stört oss på. Jasons pappa verkar dock inte riktigt vilja se detta och han är helt fast i sin roll i relationen. Jason däremot blir alltmer eftertänksam. Han vill inte upprepa detta röster med sina blivande barn. Han funderar på hur han ska göra för att undvika det. Det ger åtminstone hopp för framtiden.

Att läsa om den fattigdom som finns i USA är också gripande. Det finns så många människor som lever på så lite. Samtidigt som andra har så mycket. Boken får mig att tänka på kontraster och det är kanske det som är en del av syftet. Jason kände länge att han var hälften svart och hälften vit. Hälften svensk och hälften amerikan. Till slut kan han på något sätt foga ihop sin identitet genom att istället tänka att han är både svart och vit. Både svensk och amerikan. En mer enande tanke.

To kill a mockingbird

Foto: adlibris.com/se

Nu har jag läst Harper Lees klassiker To kill a mockingbird. Jag hade naturligtvis hört titeln tidigare. Jag förstod att detta var en känd bok i USA. I både filmer och andra böcker har karaktärer läst och refererat till denna bok. Trots det hade jag inte alls koll på vad den handlade om. När jag frågade om bokens handling fick jag svaret att den handlar om en rättegång mot en svart man som våldtagit en vit flicka. Det finns ju med i boken men jag skulle nog inte säga att det är det den handlar om. Dels så dröjer det över halva boken innan det blir någon rättegång och dels så är det så mycket annat som det handlar om, också.

8-åriga Scout Finch är bokens berättare. Först förstod jag inte att hon var en flicka. Jag tyckte Scout lät som ett killnamn, men hon heter egentligen Jean Louise. Scout berättar om livet i den lilla staden i södra USA på 30-talet. Hennes pappa, Atticus, är advokat och hennes mamma dog när hon var liten. Hon har en äldre bror, Jem,  och en bästa vän, Dill, som bor hos sin moster i den lilla staden på somrarna.

Genom Scouts ögon får man se livet i staden. Man får se hur folk beter sig och höra om deras åsikter. Det är inte alltid som Scout förstår allt, och det är ett snyggt författargrepp att ändå låta läsarna förstå genom det som Scout berättar. Även om familjen Finch är väldigt liberala i sina åsikter i rasfrågor, med tanke på tiden, så märks det ändå att ingen ansåg vita och svarta människor ha samma värde. Det är som att Scout tycker att man ska vara extra snälla mot de svarta, och att man inte kan förvänta sig detsamma av dem som av vita, vanliga, människor. Idag skulle även det anses vara en form av rasism, med inslag av exotism kanske. Fast på den tiden pratade man ju inte om rasism, för den "normala" åsikten var att svarta och vita inte var jämlika. Synen på svarta blir extra tydlig genom rättegången. Det är omöjligt för en svart man att vinna mot en vit mans ord.

Förutom att handla om rasismen som fanns i 30-talets samhälle så handlar boken också om att bo i en småstad där alla känner alla, om familjerelationer och rädsla för det man inte känner till. Det finns många trådar att nysta i och jag förstår att boken har lästs och diskuterats flitigt i de amerikanska skolorna genom åren. Det ska bli intressant att se hur diskussionerna kommer gå imorgon kväll, då bokcirkeln träffas för sista gången detta år.

Barkhes kors

Foto: adlibris.com/se

Barkhes kors är sista delen i Bodil Mårtenssons trilogi om familjen Barkhe. Korset är Valdemarskorset som familjen fick som tack från kung Valdemar. Korset var smitt av en muslimsk smed under korstågen. Han förbannade korset eftersom han blev tvingad att smida den kristna symbolen. Korsets historia vet inte familjen om, men nu är korset stulet och det kommer att spela en avgörande roll i familjens öde.

Mycket har gått så illa för Frans Barkhe och hans döttrar. Jag funderar många gånger på om det kan ordna sig. Är det en sådan bok där saker ordnar sig? Jag kan väl säga så mycket som att det ordnar sig bättre för en del än det gör för andra. Vissa karaktärer får vad de förtjänar och andra inte.

Barkhes äldsta dotter, Hanna, får vara med om mycket hemskt i denna bok. Hon förtjänar så mycket bättre än vad hon får. Hon möter kärleken, förlorar den, blir bortgift med en man som på många sätt liknar kung Joffrey i Game of Thrones, får oväntad hjälp och hittar styrkan att ta tag i sitt eget öde. Jag imponeras av hur hon, i en tid då kvinnor inte har något egen makt, ändå tar kontroll över sitt liv till slut. Hon får betala ett högt pris och frågan är hur hennes liv blir efter att allt är över... Jag skulle verkligen inte vilja behöva göra det hon gör, men jag kan ändå inte klandra henne.

Även de yngre Barkhedöttrarna får möta och hantera stora problem. Problem som är större än vad så unga flickor ska behöva hantera. När de yngsta ställer till ödesdigra problem för andra så tänker jag på att de trots allt bara är tre och sex år. De är små barn och de förstår inte vad de ställer till med.

Gillar man historia och gärna får den till sig i romanform så rekommenderar jag varmt trilogin om familjen Barkhe.

The girls

Foto: adlibris.com/se

The girls är Emma Clines debutroman. Den är inspirerad av det som hände runt Charles Manson på 60-talet i USA. Den fokuserar på flickorna, som dras till en karismatisk ledare.

Bokens huvudperson heter Evie, och hon är fjorton år. På många sätt är hon en person som man verkligen kan föreställa sig dras in i en sekt. När hennes föräldrar skildes så flyttade hennes pappa och hon har endast haft sporadisk kontakt med honom efter det. Hennes mamma började fokusera på att hitta en ny man och samtidigt bli lite modernare. Evie hade en kompis, men hon vill inte längre veta av henne. Allt detta gör Evie till en mycket ensam person, som bara går och väntar på att någon ska se henne.

En dag ser Evie ett gäng tjejer i parken. De verkar så fria och bekymmerslösa. Speciellt en av dem fångar Evies uppmärksamhet. När hon stöter på den 19-åriga Suzanne igen så gör hon allt för att få lära känna henne.

Suzanne tar med Evie ut till ranchen där hon bor, tillsammans med en brokig skara människor, alla kretsande som flugor runt Russell. Russell vill få skivkontrakt och han har en syn på välden och livet som han vill sprida. Evie fastnar snabbt och lätt i Russells nät. Hon vill så gärna höra till och bli sedd. Mest av allt vill hon bli sedd av Suzanne, som hon både vill vara som och ha som sin egen. För att uppnå detta gör Evie vad som helst, och låter vem som helst göra vad som helst med henne.

Detta är en fascinerande, stark och hemsk bok. Eftersom den är inspirerad av verkliga händelser så får berättelsen extra tyngd. På vissa sätt har jag svårt att förstå Evie, hur lätt hon väljer att inte se det som hon inte vill se och bara flyter med. (Ranchen och folket där är egentligen rätt sunkiga, på flera sätt.) På ett annars sätt är det mycket lätt att förstå henne. Hon har ingen som bryr sig om henne. Att bli sedd och uppskattad är naturligtvis värt hur mycket som helst. Problemet med förståelsen ligger nog i att jag tänker att de flesta människor ska ha en gräns, som de inte korsar. Man kan vara beredd att flytta på gränsen, men inte hur långt som helst. Kanske Evie helt hade suddat ut sina gränser... Kanske blir det så om man känner sig tillräckligt osynlig och betydelselös i välden...