Harry Potter and the cursed child

Foto:
https://en.wikipedia.org/wiki/Harry_Potter_and_the_Cursed_Child

Harry Potter and the cursed child är inte en skönlitterär roman. Det är ett teatermanus. J.K. Rowling står som författare tillsammans med John Tiffany och Jack Thorne. Denna teater hade premiär nu i sommar, i London, på samma dag som boken släpptes. John är pjäsens regissör och Jack har skrivit manus. Så jag antar att det J.K. Rowling gjorde var att hon var med och kom på historien. Det är stor skillnad på att läsa en vanlig bok och att läsa ett teatermanus. Böckerna om Harry Potter är är så detaljrika och detaljerade att detta känns mycket fattigt i jämförelse. Det är roligt att få träffa alla karaktärer igen, men jag vill ha mer. På några timmar läste jag igenom dessa 330 sidor och det kan ju omöjligt ha samma tyngd som tidigare tegelstenar till böcker, (både bokstavligt och litterärt). Jag tycker att det är bra, men det lämnar mig med en känsla av att inte fått tillräckligt.

Berättelsen börjar när Harrys och Ginnys andra son Albus ska börja på Hogwarts. I rask takt tar vi oss fram till Albus fjärde läsårsstart. Det är då själva äventyret tar sin början. Då kan man ju lätt tro att det är Albus som det handlar mest om i denna berättelse, men jag skulle nog säga att det väger rätt så lika mellan tonåringarnas och de vuxnas perspektiv. Är man ett fan av Harry Potter så är det givet att man ska läsa detta, men man ska samtidigt vara på det klara med att det inte går att jämföra med tidigare böcker, för det är ju ett teatermanus (jag vet att jag påpekat det några gånger nu).

Nu ser jag fram mot att se filmerna om Newt Scamander och hans fantastiska vidunder. Första filmen har premiär i höst och kommer förhoppningvis att tillfredsställa en del Harry Potter - abstinens (trots att det utspelar långt innan Harry föddes). Trailern ger i vilket fall en bra känsla så jag är optimistisk.

Stoner

Foto: adlibirs.com/se

John Williams bok Stoner gavs ut 1965, men har nått ny popularitet på senare tid. Fast den var kanske aldrig riktigt populär när de var ny...

Boken handlar om William Stoner. Vi får följa honom genom livet, från hans födelse i slutet av 1800-talet till hans död i mitten av 1900-talet. Det är inte en händelserik bok, precis som Stoners liv inte är ett händelserikt liv. Han växer upp på en liten gård på landet och skickas till universitet för att lära sig om nya jordbruksmetoder. Där upptäcker han litteraturen och börjar studera litteraturvetenskap. Han väljer att inte återvända till gården, utan stannar på universitet där han börjar undervisa. Stoner gifter sig, men det blir inte ett lyckligt äktenskap. Trots det håller de fast vid varandra. Jag undrar om det är tidens ideal eller Stoners personlighet som gör att han bara härdar ut trots att varken han eller frun egentligen är lyckliga. Han får senare i livet uppleva passionerad kärlek, men eftersom han inte överger det liv han en gång valt så blir det bara under en begränsad tid. På många sätt lever Stoner ett mediokert liv. Han inser själv att han större delen av sitt yrkesliv varit en medioker lärare och han har inga framgångar i privatlivet, det är högst begränsat och enkelt. Så vad utmärker honom då? Kanske hans tålamod. Att han stretar på trots att livet inte blir så mycket bättre, trots att det stundtals är kämpigt och ibland nästan outhärdligt i mina ögon.

Jag hade vissa besvär med att komma in i boken. Det kändes som att det inte hände något. Efter drygt en tredjedel så gick det lite lättare men jag kan inte beskriva den som en bladvändare. Den är på ett sätt lika intetsägande och tråkig som dess huvudperson. På samma gång lika genomtänkt och välskriven som sagda huvudperson. Jag har hört, och kan förstå, att en del människor verkligen gillar denna bok. Jag är nog inget stort fan, men jag kan förstå dess värde.

Räfvhonan

Foto: adlibris.com/se

Räfvhonan är den sista delen i Anna Laestadius Larssons trilogi. Här får vi följa Charlotta, Sophie och Johanna under den tid som leder fram till att Bernadotte blir Sveriges kronprins.

Charlotta blir äntligen drottning, inte något hon längtat speciellt efter, men hennes man har länge suktat efter kronan. Sophie Piper delar nu det fersenska palatset med sin äldre bror Axel, som aldrig gift sig (kanske för att han inte kunde få Marie Antoinette). De två vännerna planerade att lämna Sverige tillsammans, men när Charlotta blev drottning så blev det inget med det. Sophie och Axel håller fast vid alla gamla aristokratiska vanor, vilket mer och mer leder till allmänhetens missnöje med dem. De blir symbol för allt som är fel i klassamhället.

Johanna, som var pottunge på slottet när Charlotta först kom till Sverige, driver nu krog och bordell. Hon har hankat sig fram bra sedan hon lämnade sin man i slutet av förra boken. Nu står han plötsligt på hennes tröskel igen, efter alla år, och vill att hon ska lita på honom igen.

Det är både intressant, lärorikt och underhållande att läsa om dessa kvinnor och deras liv vid 1800-talets början. Man riktigt förstår hur mycket research författaren måste ha gjort. Eftersom Charlotta skrev dagbok under hela sitt liv så finns det mycket material som detaljerat berättar om hovlivet på denna tid. Böckerna har en feministisk ton, trots att det begreppet nog inte fanns när dessa kvinnor levde. De levde i en värld helt dominerad av män, men de vill ändå styra sina egna liv. De var inte nöjda med att bara vara pjäser i någon annans spel.

Om man är intresserad av historia och vill få den till sig på ett mer lättillgängligt sätt så är denna bok, och dess föregångare, ett perfekt val.

Without you

Foto: adlibris.com/se

Förra sommaren, när jag skulle lämna Budapest, använde jag de sista ungerska pengarna till att köpa en bok på flygplatsen. Det var Without you av Saskia Sarginson. Jag började till och med att läsa den förra sommaren. Baksidan lockade med spänning och början levde upp till mina förväntningar. Sedan blev det segt. Jag hade inte lust att läsa och det kändes som att det inte hände något nytt. Boken blev liggandes och någon gång läste jag ett kapitel, utan att fångas och fortsätta. Nu bestämde jag mig för att det var dags att läsa färdigt. Och tro det eller ej men nu fångades jag av historien igen. Nu när jag började närma mig slutet blev det spännande igen och jag ville se hur det skulle gå. Någon annan kanske skulle uppleva det annorlunda men för mig kändes mitten som en transportsträcka, men som helhet är det ändå en bra bok.

Handligen utspelar sig i mitten av 1980-talet i Suffolk i England. 17-åriga Eva och hennes pappa är ute och seglar när det blir en väldig storm. Pappa Max räddas, men Eva kan inte hittas. Endast hennes flytväst återfinns. Max kan inte komma ihåg vad som hänt och mamma Clara går in i sin egen sorg och klandrar Max för att han inte tagit tillräckligt bra hand om Eva. Alla tror att Eva är död, utom hennes lillasyster Faith. Hon tror att Eva räddats av en vild "sälman" och att hon befinner sig på ön en bit från kusten. Ingen tror på Faith, eftersom det inte finns några tecken som tyder på att hennes teori skulle kunna stämma.

Historien berättas utifrån alla familjemedlemmars synvinkel. Vi får även följa Eva, som faktiskt är vid liv på ön så som Faith tror. Fast allt är inte vad det först verkar. En stor familjehemlighet nystas upp under berättelsens gång. En bok om familjeband, sorg, saknad, hopp och tro.

Sjöfararna

Foto: adlibris.com/se

Sjöfararna av Diana Gabaldon är 1040 sidor, så det är en riktig tegelsten. Jag har nu läst den på ungefär en vecka. Det är sådant man kan göra när man är ledig och inte har så mycket för sig. Det är ju också så att det hela tiden händer något i boken så man vill läsa visare och se hur det går.

Detta är tredje boken i serien om Claire och Jamie och det blir ju lite som att återse gamla vänner. Nu återser de varandra efter att ha varit skilda åt i 20 år. Claire var övertygad om att Jamie hade dött i slaget vid Culloden, men när det visar sig att han överlevt så går hon än en gång genom stenarna och tiden och förflyttas 200 år bakåt i tiden, för att kunna återförenas med sitt livs kärlek. Det är lite svårt att tänka sig att Claire nu snart blir 50 år. Hon är precis som tidigare, endast några silverstån i hennes bruna hår avslöjar att hon blivit äldre. Jag tycker väl att de borde märkas på något mer sätt. Mer än hårfärgen ändras väl mellan 28 och 48?

Även om Claire nu tror att de ska leva lugnt på Jamies ägor så vill ödet annorlunda och tar dem ända till Västindien. Eftersom Jamie blir otroligt sjösjuk så fort han kommer på en båt så var det svårt att föreställa sig hur de skulle kunna bli sjöfarare, som titeln antyder. Och mycket riktigt mådde han mycket dåligt, väldigt länge, men en liten kines som kunde akupunktur kunde till slut hjälpa. Allas misstänksamhet mot denna kines visar tydligt på hur folk såg på människor från andra kulturer på denna tid (1700-tal). Det var exotiskt men det gick inte att lita på folk som inte var som en själv. Även om mycket har förändrats sedan dess och många av oss är mer beresta så kan man fortfarande se dessa åsikter när det kommer till kritan, speciellt nu med alla flyktingar som sprids över Europa.

Tv-serien har nyss visat andra boken men det är kontrakt skrivet för att spela in en tredje och fjärde säsong så nästa år räknar jag med att kunna se denna bok i tv-serieformat. Vill man läsa böckerna så tycker jag att man ska börja från början. Var beredd på tjocka böcker, men det är underhållande så det går bra ändå.

Bridget Jones Mad about the boy

Foto: adlibris.com/se

Jag har läst de två tidigare böckerna som Helen Fielding skrivit om Bridget Jones. I min C-uppsats i svenska gjorde jag till och med en jämförelse mellan Bridget Jones dagbok och Norrtullsligan av Elin Wägner. Följaktligen tyckte jag att det var rätt så givet att jag skulle läsa Bridget Jones Mad about the boy. Det har ju nu kommit ut en trailer om en ny film om Bridget och hur hon blir med barn. När jag såg den insåg jag att det var lämpligt att ta tag i boken. Även om de två första filmerna inte är exakt som de två första böckerna så kan man tydligt se att de har böckerna som förlagor. Denna tredje bok verkar inte ha någon enda liten likhet med den nya filmen (ett uttalande jag gör med säkerhet trots att jag inte sett filmen).

I denna bok har Bridget hunnit bli 51 år och hon har varit änka i fem år. Hon har två små barn och saknar Mark så att det stundtals är rent plågsamt. De var lyckligt gifta tills han plötsligt dog (mina som exploderade på människorättsadvokatuppdrag i Sudan, tror jag...).

Vännerna tycker nu att Bridget måste ta tag i dejtandet igen, eftersom hon i princip är en pånyttfödd oskuld vid det här laget. Via Twitter träffar hon 29-årige Roxter, som delar hennes humor och blir hennes "toyboy". Känner man Bridget så vet man att inget någonsin går speciellt smidigt för henne och det har inte ändrats. Att jonglera två småbarn (och allt vad det innebär), ny älskare, manusskrivande (som kan bli ny karriär), sociala medier, bantande, vänner och att hänga med i modetrender blir ju i princip omöjligt till slut. Fast det är ju underhållande att som läsare följa hennes bravader, även om denna bok har en allvarligare underton än de tidigare. När Bridget till slut inser att det inte funkar och att hon bara måste acceptera läget och inse att hon bara borde fokusera på barnen och låta dagarna gå, (även om hon kommer vara ensam resten av livet), så kan jag inte låta bli att börja gråta. Jag är inte helt säker om det berodde mest på Helen Fieldings författarskap eller mina egna problem och ömma punkter...

Kan väl också säga att jag tidigt i boken insåg att det fanns en helt annan man i Bridgets närhet som naturligtvis skulle vara mycket passande för henne. Fast hon måste ju få hela toyboy-grejer ur sitt system innan hon ens kan se någon annan. Bra bok i vilket fall som helst!

Övertalning

Foto: bokus.com

Övertalning gavs ut först efter Jane Austens död. Den har en mognare hjältinna än alla hennes andra böcker. Anne Elliot har hunnit bli 27 år och hennes chanser på äktenskapsmarknaden anses inte längre vara stora, om de nu någonsin varit stora (hennes far och storasyster har nog aldrig tyckt det). Upptakten till romanen är att Anne som 19-åring blev övertalad att bryta förlovning med den man hon älskade, för att han inte hade varken ställning eller pengar. Hon har aldrig slutat älska honom och han gjorde senare karriär inom flottan och fick både kaptenstitel och förmögenhet.

Det är inte svårt att känna sympatier för Anne. Hon är en oerhört godhjärtad och tålmodig person. Trots att hennes familj i princip aldrig bryr sig om henne och hennes åsikter så är hon vänligheten själv. Hon lider endast i tysthet och propsar inte på att göra sina tankar hörda. Som tur är finns det vänner som uppskattar henne, utan det hade det känts nästan omänskligt att vara så vänlig och tålmodig som Anne är.

Naturligtvis dyker kapten Wentworth upp i Annes liv igen, och alla som läst Jane Austen vet hur det alltid slutar. Vägen dit är dock krokig och andra alternativ för både Anne och kapten Wentworth måste synas och förkastas.

Första gången jag försökte läsa en bok av Jane Austen var i tonåren. Jag orkade då inte mer än hundra sidor innan jag gav upp. Det var ju inte alls samma sak som att se det på tv och det gick så långsamt. Nu har jag läst fem av hennes sex romaner och jag tycker att det är mycket trivsamt, ibland roligt, och som bokens efterord påpekade mer samhällssatir än romantik. Mitt tonårsjag hade nog räknat med mer romantik men nu som vuxen, (när jag vet vad jag kan förvänta mig) så tycker jag mycket bra om Jane Austens böcker.