Jag heter inte Miriam

Foto: adlibris.com/se

Jag har inte läst något av Majgull Axelsson tidigare, men har nu upptäckt att jag har en bok av henne, oläst i bokhyllan. Det får bli en annan gång. Nu har jag läst Jag heter inte Miriam.

Miriam fyller 85 år och hennes son med fru och dotter ska fira henne. Det är då hon uttalar de ord som gett boken dess titel. Sedan får läsaren allt eftersom reda på vad som hänt Miriam tidigare i livet. Trots att hon tidigare aldrig gjort det berättar också Miriam för sitt barnbarn Camilla.

Miriam föddes som den romska flickan Malika. Under nazisternas makt sattes hon och henne lillebror på barnhem för att sedan föras till Auschwitz. Senare flyttas Malika till Ravensbrück och det var när hon kom fram dit som hon tog den judiska Miriams identitet.

Alla återblickar sker inte i kronologisk ordning, utan allt eftersom målas bilden av denna kvinnas liv upp. Jag väntade länge på att få läsa om hur hon kom till Sverige, och det var först i slutet av boken som det berättades om det. Man kan ju tro att detta gör att det blir rörigt och svårt att förstå, men jag tyckte inte att det var något problem. Det var faktisk kul med en bok som krävde något av mig som läsare. Ibland vill man ha något enkel som man bara kan segla igenom och andra gånger vill man ha något mer. Detta betyder inte att boken var krävande, den var faktiskt givande. Jag tycker att den var jättebra.

Naturligtvis så är det hemskt att läsa om det som hände i koncentrationslägren under andra världskriget. Det är obegripligt hur man kunde utsätta andra människor för så vidrig behandling. Fast det var kanske just det som var grejen, att de inte tyckte att det var människor, i alla fall inte människor med något värde.

Jag har ju hört talas om att människor på denna tid inte visste vad som försiggick i koncentrationslägren, och det märks i denna bok på reaktionerna som flyktingarna möter när de kommer till Sverige. Folk kunde inte förstå vad som verkligen hade hänt. Det var kanske nästan lika obegripligt på den tiden. Det som förvånade mig lite och gjorde mig lite ledsen var hur många inte ville prata om det som hänt. Man skulle bara glömma och gå vidare. Miriam kände hela tiden att det inte var acceptabelt att gå och må dåligt för det förflutna. Hon stängde in de känslorna, för hon ville till varje pris passa in i det svenska samhället. Det måste ha varit oerhört svårt att göra något sådant. Fast har man överlät två koncentrationsläger så är nog just överlevnadsinstinkten starkare än de personliga känslorna.

En mycket bra bok som jag starkt rekommenderar.

Let it snow

Foto: adlibris.com/se

Jag tänkte att jag skulle läsa Let it snow - Three holiday romances av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle under julen för den utspelar sig på julafton, men så blev det inte. Nu har jag läst ut den, lite efter jul.

Jag tycker att det är en rolig idé. Tre författare skriver varsin historia och de hänger ihop med varandra.

Den första historien handlar om Jubilee som ska resa med tåg till sin mormor och morfar (kan också vara farmor och farfar, det framgick inte vad jag kan komma ihåg). P.g.a. en snöstorm så kommer hon inte så långt utan tåget kör fast. Hon har pratat med en kille på tåget och en hel trupp cheerleaders har också dykt upp i cafévagnen, som nu sålt slut på allt ätligt. Genom fönstret ser hon en våffelresaurang, så hon lämnar tåget och går dit. Där träffar hon en kille som hon trots att hon inte känner, följer med hem.

Den andra historien handlar om en kille som tillsammans med sina bästa vänner ska bege sig till våffelresaurangen för att den fjärde medlemmen i deras kompisgäng jobbar där och han har ring och sagt åt dem att de måste komma, och ta med sig ett Twisterspel, eftersom en hel trupp cheerleaders har dykt upp. Det blir inte så lätt att ta sig fram i snöstormen och mitt i allt detta börjar han se på sin bästa vän Angie med nya ögon.

Den tredje historien handar om Addie, som har problem med sin pojkvän, som kanske inte ens är hennes pojkvän längre. Hon kysste en annan efter att de grälat och då kom hon fram till att hon måste låta honom gå, fast hon fortfarande älskar honom. Sedan insåg hon sitt misstag och mailar honom för att se om de kan ses och reda ut allt, men han dyker inte upp. Detta råkar vara den kille som Jubilee träffade på tåget i den första historien, och på slutet av denna, den sista berättelsen, så dyker alla paren upp på Starbucks, där Addie jobbar, och naturligtvis ordnar sig allt till slut.

Det var tre mysiga och underhållande historier. Det var som sagt en kul idé men tre författare som skrev en historia var. Jag hade bara läst John Green förut men de andra två var också bra. Kanske är de alla lika bra författare eller så har de lyckats få till samma stil för att det ska passa ihop i samma bok. Vill man ha feel-good i julig miljö så är detta precis vad man letar efter.

Röd måne

Foto: cdon.se

De senaste dagarna har jag lyssnat på Röd måne av Elisabet Nemert. I sommar lyssnade jag på en annan av hennes böcker och det finns definitivt vissa likheter. Flicka med speciella talanger är socialt utstött, innan hon kommer i kontakt med adel och kungligheter i Stockholm. Historien är satt i en verklig historisk tid och kungligheter och adelsmän och -kvinnor är verkliga personer som har funnits. Det ger lite extra krydda till historien tycker jag. Det var också kul att en stor del av handlingen utspelas vid Skokloster. Kul eftersom jag varit där och därför kunde se miljön framför mig utan att behöva hitta på. Det är också roligt att språket i boken är lite gammaldags bara för att skapa rätt stämning. T.ex. använd ordet föga vid ett flertal tillfällen, och det är det ju inge som använder i dagligt tal nu, fast säkert då, på drottning Kristinas tid.

Bokens huvudperson är Indra. Som spädbarn hittas hon vid vägkanten, av läkekvinnan Ingrid som är på väg hem efter en förlossning. Trots att de flesta människor tror att Indra med sitt röda hår är en bortbyting så behåller Ingrid henne och uppfostrar henne som sin dotter. Hon lär henne allt hon kan om läkande örter och medicinalväxter. Det visar sig också att Indra har läkande händer. Hon kan lägga händerna på folk och lindra deras smärta och bota deras sjukdomar. Ingrid säger till Indra att hon aldrig får bota människor med bara sina händer, utan måste använda salvor och brygder också. Detta för att folk inte ska tro att det är trolldom.

Anklagelser om trolldom är det som slår sönder Indras liv när hon bara är sex år. Då blir hennes fostermor anklagad för att vara häxa. Gårdens dräng räddar Indra och de flyr till Stockholm. Med all säkerhet hade Indra annars blivit bränd på bålet även hon. Det är verkligen hemskt att tänka på de häxprocesser som pågick vi denna tid. Det fanns inte en chans för någon som blev anklagad att klara sig undan. De var tvungna att erkänna för att få ta emot nattvarden innan de brändes och inte dra ännu mer skam över sina familjer. Om de inte erkände så brändes de ju också så det fanns inget sätt att bli fri.

Jag tyckte om boken. Underbart lättsmält spänning och romantik, i historisk miljö. Det är nog en av mina favoritgenrer :-)

Konsten att skapa en tjej

Foto: adlibris.com/se

Jag gillade Caitlin Moran förra gången jag läste henne, och hon var fantastiskt rolig att titta och lyssna på när hon besökte Skavlan. Så jag såg fram mot att läsa hennes nys bok, Konsten att skapa en tjej. Nu har hon skrivit skönlitteratur, med inspiration från sitt eget liv. Jag ville egentligen läsa boken på engelska men jag ville börja direkt och bokhandeln hade den bara på svenska så då fick det bli så.

Johanna Morrigan är fjorton när boken börjar. Hon är tjock och har en supande pappa, en förlossningsdeprimerad mamma och fyra bröder. Familjen lever på bidrag, i Wolverhampton. Johanna lånar böcker på biblioteket och vill uppfinna sig själv. När hon av en händelse läser en musiktidning så kommer hon på att hon skulle kunna bli musikkritiker. Hon skapar ett alias, Dolly Wilde, och får ett jobb på en musiktidning i London och hoppar av skolan.

Caitlin Moran skriver underhållande och bra, och trots att jag på ett sätt inte alls kan identifiera mig med bokens Johanna så förstår jag ändå hennes behov av att skapa sig själv, och inse att ingen annan kan göra det åt en, man måste göra det själv. På sin väg mot självupptäckt lever Johanna/Dolly ett på många sätt hårt och lössläppt liv. Hon börjar dricka och röka för att det verkar vara det givna i musikvärlden och hon hoppar i säng med alla som vill, och inte bor för långt från tågstationen. Att hon till slut ska krascha på något sätt är väl givet, för dramaturgins skull. Som sjuttonåring inser hon några saker som hon i alla fall inte vill vara, och att hon inte ska vara någon annan än den hon själv vill. Detta är insikter som vi alla får göra, mer eller mindre, tror jag. Att jag kan förstå Johanna trots att våra erfarenheter är helt väsensskilda tycker jag vittnar om Caitlin Morans goda författarskap och förmåga att engagera och nå sina läsare.

Många av de band som det skrivs om är sådana som jag aldrig hört talas om. Kanske har man inte det om man inte var tonåring i England, i början av 90-talet? Eller så är det bara inte den sortens band som jag känner till. Några av dem har jag naturligtvis hört talas om men det är bara Take That som jag faktisk har koll på, och Johanna gick och lyssnade på dem först när hon bestämt sig för att hon inte behövde såga allt och att det kan vara kul med band som fjortisar skriker för.

Om du gillade Konsten att vara kvinna kommer du gilla Konsten att skapa en tjej också.

Death comes to Pemberley

Foto: adlibris.com/se

Stolthet och fördom av Jane Austen är en klassiker och en fantastisk bok. I Death comes to Pemberley  har deckarförfattarinnan P.D. James skrivit en fortsättning, som tar vid sex år efter slutet på Jane Austens bok.

Elizabeth och Darcy lever lyckliga, med sina barn, på godset Pemberley. Varje höst har de en bal och när boken börjar är det dagen före denna bal. Alla har fullt upp med förberedelserna och först på kvällen pustar paret Darcy ut tillsammans med Elizabeths äldre syster Jane, som kommit tillsammans med sin man. Lugnet avbryts av en vagn som i rasande fart anländer, med en hysterisk Lydia. Lydia är Elizabeths och Janes yngsta syster och hon och hennes man Wickham är aldrig inbjudna till Pemberley p.g.a. de problem de ställt till med tidigare. Lydia skriker att hennes man är död.

Detta är upptakten till det mordmysterie som boken kretsar kring. Eftersom brottet begåtts på Pemberleys mark så blir Darcy och Elizabeth indragna. Darcy mer än Elizabeth, eftersom kvinnor inte spelade de stora rollerna i samhället på denna tid. Han blir nästan mer huvudperson i boken än vad Elizabeth blir, och det är inte speciellt mycket tid som de kan spendera tillsammans, bara de två. Det finns följaktligen inte rum för så mycket romantik i boken.

Jag har inte läst något av denna författare tidigare, så jag vet inte hur hon brukar skriva. Däremot så har jag läst flera av Jane Austens böcker och jag tycker att denna bok har ett språk som liknar hennes. Det känns lite gammeldags, och jag förstår inte alla ord, (vill poängtera att jag läste den på engelska). Om Jane Austen hade skrivit om ett mord så skulle hon ha kunnat skriva ungefär så här, tror jag. Det måste räknas som ett gott betyg till denna bok och dess författarinna.

Boken har faktiskt stått i min bokhylla ett tag och anledningen att jag läste den just nu är att en miniserie baserad på boken nu sänds på svt 1 på lördagar. Jag valde att inte se det första avsnittet förra lördagen och har nu sett det på svt play istället, efter att ha läst färdigt boken. Direkt kunde jag upptäcka vissa skillnader och jag undrar varför de valt att ändra på saker, så som de gjort. T.ex. så är det Elizabeths föräldrar som är på Pemberley, istället för Jane och hennes man. Kanske tycker man att Elizabeths hysteriska och pinsamma mor är en roligare karaktär att ha med, till skillnad från den lugna och korrekta Jane.

Jag tyckte om boken och det var roligt att "återse" karaktärer som känner sedan tidigare, och se hur det gått för dem. I kväll kommer andra avsnittet på tv och då kommer jag titta.

Gone girl

Foto: adlibris.com/se

Gone girl av Gillian Flynn har fått mycket bra kritik och en film baserad på boken har nyss kommit ut. Jag är inte speciellt förtjust i deckare så om min bokcirkel inte valt denna bok så hade jag nog aldrig läst den. Eftersom den fått så fantastiskt bra kritik så var jag dock lite nyfiken.

Jag skulle inte direkt kalla denna bok för en deckare. Det är mer en psykologisk thriller. Det handlar om Nick och Amy Dunne. På deras femte bröllopsdag så försvinner Amy, och vardagsrummet visar spår av en strid. Nick säger att han inte har något med saken att göra men naturligtvis så bli han ändå misstänkt.

Varannat kapitel handlar om Nick, vad som händer honom och hur han reagerar på det som hänt. Varannat kapitel är från Amys dagbok. Genom dagboken och Nicks tankar på det förflutna så man reda på hur de träffades och blev kära, m.m. Som läsare inser man snabbt att de inte har riktigt samma syn på det som hänt dem i livet. Detta gör att man inte vet vem av dem man ska lita på. Vems version är sanningen? Eller kanske ligger den någonstans mitt emellan?

När jag närmade mig mitten av boken tappade den fart lite men det var bara tillfälligt för snart var det så spännande igen att jag fick tvinga mig själv att sluta läsa på kvällen. Det går inte att säga så mycket mer utan at avslöja alldeles för mycket. Däremot kan jag säga att jag är rätt så nöjd med att jag faktiskt började ana slutet innan jag var där. I en bok som för övrigt haft rätt så överraskande vändningar så tycker jag att det var bra gjort. Kanske berodde det på att jag vid det laget hade lärt känna karaktärerna rätt så bra och faktiskt kunde göra en kvalificerad gissning av hur de skulle agera.

Gillar man spänning så ska man verkligen läsa denna bok. Vill man ha romantik och stärka sin tro på kärleken, så ska man läsa något annat.

Paper Towns

Foto: adlibris.com/se

Jag ville läsa något av John Green igen. Jag ville se om han "alltid" var bra. Redan i somras köpte jag Paper Towns, och nu blev det läge att läsa den.

Quentin Jaconson går sista året på high school. Han är inte speciellt populär men har sitt gäng av vänner. Granne med honom bor Margo Roth Spiegelman. De var vänner som barn men nu står Margo högre i tonårshierarkin och de umgås inte längre. En natt knackar Margo på Quentins sovrumsfönster och ber honom följa med henne och hjälpa till med den 11-punkts-lista som hon tänker gå igenom under natten. Trots att det är skola nästa dag så följer Quentin med henne och får vara med om skadegörelse, hämnd, inbrott, att göra saker han aldrig skulle kommit på själv. Margo påpekar dock att det inte är alla dessa saker samtidigt, som att det skulle göra det bättre... och det gör det kanske.

Nästa dag är Margo borta och Quentin ägnar resten av boken åt att ta reda på vart hon tagit vägen. Han tror hon lämnat spår till honom, men de är inte så lätta att följa. Detta sökande får Quentin att utvecklas som människa, förstå sina vänner på ett helt nytt sätt och dessutom knyta nya vänskapsband. 

John Green är en fantastisk författare och han verkar vara en naturbegåvning på att uttrycka sig och använda språket till att få sina läsare att känna med hans karaktärer. Boken är jättebra och jag tror att nästan vem som helst kan tycka om den, den vänder sig inte bara till en viss typ av läsare. 

Om man vill så finns det mycket att fundera på under läsningen av denna bok. Man kan fundera på titeln och vad den betyder, speciellt intressant blir det eftersom det förändras under bokens gång. Det finns också många referenser till annan litteratur och musik. Walt Whitmans Leaves of Grass spelar stor roll för Quentins sökande och jag har läst "Song of myself" från den samlingen, men det var så länge sedan att jag inte kunde ha några speciellt smarta tankar om den nu. Det som är bra är att man inte behöver förstå alla dessa referenser för att förstå boken och ha stor behållning av den. Fast som alltid så ger det ju en till dimension om man förstår referenserna.