Flammande skyar

Foto: cdon.se

Efter den förra läsningen som var rätt så känslomässigt krävande så behövde jag något som var mer lättviktigt. Något som inte krävde så mycket av mig men ändå var underhållande. Valet föll på Flammande skyar av Nora Roberts. Jag har läst flera böcker av henne och gillar deras kombination av romantik och spänning.

Baksidan på boken ger sken av att vildmarkspiloten Meg Galloway är bokens huvudperson, men jag skulle med bestämdhet hävda att det är polisen Nate Burke. Efter en uppslitande skilsmässa och svårigheter att gå vidare efter att hans partner blivit dödad i en mörk gränd (och han själv bara skadad) så flyttar Nate från Baltimore till en liten håla i Alaska för att bli polischef där. Han tänker att han ska kunna leva ett händelselöst liv där och att folk inte ska märka att han är känslomässigt avstängd. Han räknade inte med att Alaskas storslagna natur och det lilla samhällets invånare skulle väcka liv i honom. Meg är tjejen han blir kär i och mer dramatiskt blir det när ett grabbgäng hittar en frusen, dödad man i en grotta uppe på berget och den mannen visar sig vara Megs pappa som försvann för 16 år sedan.

Ända fram till slutet funderar jag på vem mördaren är. Det finns flera alternativ och Nates misstankar sträcker sig till flera av invånarna i Lunacy. Vid några tillfällen verkar bevisen peka tydligt åt något håll men jag tänker att det nog bara är för att vilseleda (och det har jag rätt i). En av mina första misstankar visar sig vara rätt men jag kände mig aldrig säker och hann misstänka de flesta av de möjliga kandidaterna. Fast jag gillar att allt inte var förutsägbart, även om det var givet att den skyldige skulle tas fast till slut och Nate och Meg skulle få varandra och troligtvis leva lyckliga i alla sina dagar. Lagom underhållande och inte så krävande alltså :-)

Längtan bor i mina steg

Foto: adlibris.com/se

Jag började igår och idag är jag klar med Klara Zimmergrens Längtan bor i mina steg. Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste en bok så fort, så det måste varit länge sedan.

Klara skriver om sin längtan efter barn. Förts halvan av boken läser jag med en gråtklump i halsen. Det finns så mycket som jag känner igen mig i. Man har passerat 30 och de flesta vänner är nu gifta och har börjat skaffa barn, en del har redan flera. Själv har man fortfarande bara sig själv. Ingen att ens försöka skaffa barn med. Klara får råd om att hon måste älska sig själv först, för att sedan kunna älska någon annan. När man minst anar det kommer det hända, då kommer hon träffa honom. Det var så skönt att läsa hur hon sågade det uttalandet. Hur ska man kunna vara aningslös när man inte vill något hellre? Jag tycker att det känns lite hoppfullt att hon faktisk var närmare 40 när hon till slut träffade honom. Det är alltså inte kört än. Klara tänkte ett tag på att skaffa barn själv och det skulle inte jag göra. Jag känner att jag vill ha hela paketet, hela familjen.

Sedan fortsätter problemen med att de inte kan få barn. De gör sju IVF-försök utan framgång. Under den delen av boken är inte gråten så nära för jag kan inte relatera så personligt till detta, men jag känner ju folk som haft svårt att få barn. När gråten väl kommer, med hulk och tårar, är det bokens slut och Klara och hennes man möter sin adoptivson. Då gråter jag för att det löste sig till slut. Gråter för att Klara tackar Gud för att det inte blev något barn via IVF eftersom det var meningen att de skulle ha just detta baran.

Hon skriver krasst och ärligt om sina resa fram till ett barn. Jag rekommenderar boken.

Allegiant

Foto: adlibris.com/se

Nu har jag läst den sista delen i Veronica Roths trilogi: Allegiant. Det finns en stor skillnad mellan denna bok och de två som kom före. I de två första är det hela tiden Tris som är berättaren, allt ses ur hennes perspektiv. I denna bok växlar historien mellan att berättas av Tris och Tobias. Tobias som Tris är ihop med och som nu använder sitt riktiga namn och inte smeknamnet Four. Flera gånger får jag påminna mig om att han är berättaren, när jag inte får ihop tankarna som berättaren har med Tris. Man tycker ju inte att det ska vara så svårt att fatta eftersom varje kapitel inleds med kapitelnummer och namnet på den person som ska berätta. Trots det glömmer jag och får påminna mig själv flera gånger. Så snabbt vande jag mig alltså, genom de två första böckerna, vid hur denna historia berättades.

Nu får man reda på hur allt hänger ihop. Informationen som släpptes i slutet av förra boken förklaras och visar sig vara sanning med viss modifikation. Tris, Tobias och några till lämnar den värld och det samhälle som är allt de tidigare känt till för att ta reda på vad som finns utanför. De måste sedan hantera den verkligheten med allt vad det innebär. Det visar sig naturligtvis att världen utanför inte är bättre eller lättare att leva i, bara annorlunda.

För första gången under läsningen av dessa böcker blir jag lite förvånad. Slutet överraskar mig. Fast nu i efterhand kan jag tänka att det ändå fanns saker som pekade mot just detta slut, fast jag uppenbarligen inte ville se dem. Slutet är både tragiskt och hoppfullt. Jag avslöjar det inte, om man vill läsa själv...

Insurgent

Foto: adlibris.com/se

Insurgent av Veronica Roth är fortsättningen på Divergent. Nu är alla invigningsriter över och det samhälle som Tris och de andra levt sina liv i börjar falla samman. Alla är inte nöjda med hur samhället är uppbyggt och tänker inte längre nöja sig med att stanna på sin plats. Det utbryter krig mellan falangerna och de falanglösa, som visar sig vara en stor och organiserad grupp, ger sig också in i konflikten.

Denna bok är både bättre och sämre än den förra. Bättre för att den stundtals är mer spännande och sämre för att jag ibland blir lite uttråkad. Det är något visst med att lära känna en ny grupp av karaktärer i en bok, samtidigt som de lär känna varandra. Detta avklarades ju redan i första boken och de karaktärer som man lärde känna där förändras inte så mycket i denna bok. Som tur är dyker några nya upp och några som bara var med lite förut får nu större plats, (några försvinner så klart också).

Tris kämpar för att få reda på sanningen i denna bok. Sanningen om det samhälle hon känner till och det som finns utanför det. Det som i slutet uppdagas är något som jag hade på känn. Fast än vet man inte allt om det, så det finns fortfarande möjlighet för sista boken att överraska. Bristen på stora överraskningar hittills talar dock emot det. Det ska ändå bli spännande att se hur allt reder upp sig till slut. Hur ska de få ordning på allt som nu är i totalt kaos?

Divergent

Foto: adlibris.com/se

Jag har precis läst färdigt Divergent av Veronica Roth. Det är nog i princip omöjligt att läsa denna bok och inte göra jämförelser med Hungerspelen. Även här är huvudpersonen en tjej som måste visa oerhörd styrka och mod i en framtid då samhället lever enligt strikta regler för att upprätthålla ordning.

Beatrice är en sextonårig tjej som växt upp med bror och föräldrar bland de osjälviska, en av fem falanger i samhället. De andra fyra falangerna har andra egenskaper som de värderar högst, beroende på vad de tycker var den största och viktigaste orsaken till att samhället förföll i krig och elände. När de är sexton år får alla medborgare genomgå ett test som ska visa vilken falang de passar bäst i. Sedan måste de välja om de ska stanna med sin familj i den falang de växt upp eller lämna familjen och välja en annan falang. Att Beatrice inte kommer stanna hos de osjälviska förstår man snabbt. Att det är något annat speciellt med henne uppdagas också i bokens början, vid testerna. Hon är divergent (vet inte om det har översatts till något annat på svenska), vilket betyder att hon kan passa in i flera falanger. Hon väljer de tappra och ändrar sitt namn till Tris. Sedan följer initieringsperioden för de nya anhängarna. De tappra kommer efter en rad utmaningar och tester att anta tio personer, trots att de fått nitton nya "rekryter".

Det är ett inrutat samhälle som boken utspelas i, utifrån att man ska tillhöra en grupp och sedan bete sig som den gruppen tycker att man ska göra. Om man har andra egenskaper så får man inte visa dem. Det verkar som att många tror att man inte har fler egenskaper. Att vara divergent som Tris anses mycket farligt och folk dödas för att vara det, för att de då inte passar in i de mallar som samhället bestämt är okej. Man kan också blir falanglös och får då leva helt utanför samhället, i fattigdom och elände. Jag undrar vilken falang jag skulle hamna i? Jag tror inte på de tappra eller de osjälviska, inte de fridfulla heller. Kanske de lärda eller de ärliga? Fast kanske säger detta bara mest om hur jag ser på mig själv... Jag skulle i vilket fall som helst inte vilja vara tvungen att bara vara en sak. Trots det så skulle jag säkert foga mig, om det var det samhälle som jag växt upp i. I slutändan kommer det säkert att bli något sorts krig eller revolution som gör att de måste omforma sitt samhälle till något annat, som är mer jämlikt och öppet.

Mycket i boken är förutsägbart. Jag tror faktiskt inte att jag blev överraskad av något. Jag räknade ut en del saker direkt och fick senare rätt. Då kan man ju tro att det var tråkigt läsning, men så var inte fallet. Det är underhållande att följa Tris genom alla strapatser, glädjas åt hennes framgångar, uppröras över orättvisorna och förfasas över hemskheterna.

En olikhet mellan intrigen i Divergent och Hungerspelen är att här finns det bara ett möjligt kärleksintresse. Man förstår direkt att det är han och även om han ska verka mystisk så förstår jag snabbt vem han är.

Om man gillar Hungerspelen och andra dystopier i liknande stil så kommer man gilla Divergent också. Jag ska i alla fall fortsätt med nästa bok direkt :-)

The invention of wings

Foto: adlibris.com/se

Sue Monk Kidds senaste bok heter The invention of wings. Den har jag läst nu. Jag har inte läst denna författare förut men jag har sett filmatiseringen av henne bok Honungsbiets hemliga liv. Det är en jättebra film och denna historia skulle även den göra sig bra som film. Fast än så länge är den ju inte ens översatt så vi får nog vänta ett tag på en eventuell film.

Handlingen börjar 1803 när Sarah Grimké fyller 11 år. Då får hon slavflickan Hetty som present. Slavar hör till vardagslivet i Charleston på denna tid och Sarah är helt klart i minoritet med sina känslor om att detta inte känns bra. Hon försöker att inte ta emot Hetty (som är det namn de vita gett henne, av sin mamma kallas hon Handful) men lyckas inte med det. Hon försöker senare frige Handful men även det sätter föräldrarna stopp för.

Boken följer Sarah och Handful genom livet. De blir osannolika vänner och Sarah lovar Handfuls mamma att hon ska göra allt hon kan för att Handful ska bli fri. Hon börjar då med att läsa Handful läsa, men det dröjer många år innan hon verkligen kan göra en insats för en verklig frigivning.

Det är svårt att förstå hur det är att leva i ett samhälle där i princip alla tycker att det är normalt, rätt och bestämt av Gud att vita människor ska äga svarta. Man vet ju om att det varit så men det känns långt bort, trots att det finns rasism och främlingsfientliga åsikter och strömningar i samhället även idag. De hemskheter som slavarna utsätts för är nästan obeskrivliga och Sarahs mamma är en hård och elak kvinna så det är inte lätt för slavarna som bor och jobbar där. Personligen skulle jag inte kunna göra så vidriga saker mot andra människor och leva med mig själv. Fast grejen är väl att de inte såg på slavarna som människor. Inte ens de människor som vid denna tid ville avskaffa slaveriet tyckte att de svarta skulle vara jämställda med de vita. De ville skicka tillbaka dem till Afrika. Sarah blir med tiden en radikal kämpe för avskaffandet av slaveriet och för kvinnofrågan. Hon förskjuts i princip från Charleston och sin familj p.g.a. det. Ändå känner hon att hon måste göra det som hon känner är rätt. Det är imponerande hur hon fortsätter att kämpa i motvind för det hon tror på trot att hon får försaka så mycket. Hon har dock stöd av sin lillasyster, så helt ensam är hon inte.

Många av karaktärerna i boken är styrda av samhället regler och normer. Även om slavarna har det sämst och får utstå omänskliga bindningar så kan man faktiskt säga att de vita är nästan lika styrda av alla regler för hur deras kön, samhällsklass o.s.v. ska bete sig. Att vara kvinna på denna tid gav inte mycket valfrihet. Om man tillhörde en rik och högt aktad familj som Sarah så skulle man bara gifta sig och ta hand om familj och hem. Så att Sarah bryter sig loss från den konvenansen är anmärkningsvärt.

När jag läst ut boken och läste författarens anteckningar på slutet så fick jag reda på att Sarah och hela hennes familj har funnits på riktigt. Alla de stora och viktiga händelserna i henne liv är verkliga. Handful är däremot påhittad. Jag slås av att jag aldrig hört talas om Sarah eller hennes syster Angelina, trots att de verkar ha varit mycket framstående i kampen mot slaveriet och för kvinnors rättigheter. Det visar väl bara hur lite vi lär oss om andra länders historia, fastän detta handlar om USA, som vi ändå har en del koll på.

Det här är en riktigt bra bok. Jag rekommenderar den varmt till alla som tycker att det är intressant med historia och vill läsa något som faktisk är mycket inspirerat av verkligheten.

Flugornas herre

Foto: cdon.se

De senaste veckorna har jag läst Flugornas herre av nobellpristagaren William Golding tillsammans med några elever i en fördjupning i svenska. Jag såg verkligen fram emot att få göra en sådan här fördjupning med elever som själva hade fått välja det. 23 elever valde denna fördjupning och det fanns precis böcker till alla. Sedan var det kanske bara ungefär hälften av dem som faktiskt engagerade sig i arbetet och läste och skrev reflektioner enligt det schema jag hade gjort. Även om jag var lite besviken över de som inte brydde sig så mycket så var det väldigt roligt och givande att jobba med dem som faktiskt visade engagemang.

Boken handlar om ett gäng pojkar som blir strandsatta på en öde ö efter att deras plan kraschat. I början försöker de ha regler och ordning. De hittar en snäcka som de blåser i när de ska ha möten och den som ska prata får hålla i snäckan. Man kan se snäckan som en symbol för demokrati och ordning. Det var riktigt intressant att se om jag kunde leda eleverna i deras funderingar till att förstå det. Några kom till denna insikt och det gjorde mig stolt.

Det går inte så bra för pojkarna på ön och den bräckliga ordning som de försöker bygga upp slås till slut i spillror och allt övergår i kaos. När det verkligen är kört för ordning och reda går snäckan sönder, som en symbol för ordningens undergång. Det är hemsk att föreställa sig att pojkar som inte är äldre än 12-13 år skulle blir till vildar som dödar och skövlar allt i sin väg. Samtidigt så tror jag inte att det är omöjligt. Grupptryck och utnyttjande av människors rädslor kan ha en oerhörd påverkan på vad någon kan ta sig till. På så sätt kan hela boken ses som en symbol för världen och vad mänskligheten kan ta sig till i en utsatt situation.

Jag hade läst boken förut, men det vara några år sedan. Jag tycker att den är intressantas p.g.a. all symbolik. Jag ville låta eleverna utveckla sin förmåga att tolka och analysera. Som ren underhållning så är historien lite seg till att börja med, tempot ökar först mot slutet. Fast även det passar med bokens dramaturgi.

Om man inte läst denna klassiker från 50-talet så tycker jag att man ska göra det. Faktumet att den är skriven för så pass länge sedan märks inte speciellt mycket (bara en del "gamla" ord, sade elverna). Den känns tidlös och det är med säkerhet därför som den blivit en klassiker.