Queenie

Foto: adlibris.com/se

Selmastories rekommenderade Queenie av Candice Carty-Williams till bokcirklar. De skrev att det fanns mycket att diskutera. Vi får se hur det blir på min bokcirkel, nästa vecka.

Under första halvan av boken var jag mest irriterad på huvudpersonen. Queenie är 25 år, bor i London och jobbar på en tidning. Hon blir dumpad av sin pojkvän, men vägrar inse att det är slut. Hon fortsätter att kontakta honom samtidigt som hon "tröstar" sig med att hoppa i säng med alla rötägg hon stöter på. Det är mest i detta som irritationen grundar sig; att hon inte fattar att det är slut och att hon låter sig behandlas riktigt illa av en rad killar.

Efter ungefär halva boken når Queenie botten, och börjar gå i terapi. Hennes jamaicanska mormor tror inte alls på det där med terapi, till att börja med, men Queeni går i alla fall. När hon börjar nysta i sin barndom bleknar min irritation på henne. Det finns anledningar till att hon fått detta beteende, och de är förmildrande.

Boken blev alltså bättre mot slutet, men totalt sett så är det inget jag rekommenderar.

Bokcirkeln vid världens ände

Foto: adlibris.com/se

Jag har lyssnat på en bok av Frida Skybäck tidigare. Den utspelades i historisk tid, men den här; Bokcirkeln vid världens ände utspelas i nutid och i relativ nutid.

Patricia är en kvinna i 50-årsåldern som bor på sin familjs nedgångna gård i Virginia, USA. För trettio år sedan reste hennes lillasyster Madeleine till Sverige (deras mamma kom därifrån) för att jobba i kyrkan i Ljusskär under ett år. Madeleine försvann och kom aldrig mer tillbaka. Nu har någon skickat hennes halsband till Patricia och hon bestämmer sig för att åka till Ljusskär och göra ett sista föröka att ta reda på vad som hände med hennes syster.

I Ljusskär driver Mona ett Bed & Breakfast med boktema och hon har precis dragit igång den gamla bokcirkeln med sina vänner Doris och Marianne. De ska börja med att läsa Stolthet och fördom. Monas dotter Erika kommer med sin 5-åriga dotter Lina för att tillbringa sommaren i Ljusskär. Hennes man och 15-åriga dotter är kvar i Halmstad. Erika är orolig för sin mamma, som inte verkar lika pigg längre, och hon tänker att hon nog behöver övertalas till att sälja hotellet. Fast Mona är 68 år och har en del ekonomiska problem så har hon inga tankar på att säja hotellet.

Naturligtvis flyttar Patricia in på Monas Bed, Breakfast & Books, och där blir hon genas upptagen i gemenskapen i bokcirkeln. Det visar sig dock svårare att få reda på något om Madeleine.

Som läsare får man också följa Madeleine, när hon i slutet av 1980-talet kommer till Ljusskär. Hon trivs i kyrkan, men det dröjer inte innan man som läsare börja ana att allt inte står rätt till.

Detta är en trevlig och lite spännande bok. Jag hade mina misstankar om vad som hänt, men de stämde inte.

Den lilla ön i havet - serien

På några veckor har jag plöjt Jenny Colgans serie on den lilla ön i havet; Sommar på den lilla ön i havet, Tillbaka till den lilla ön i havet och Julafton på den lilla ön i havet. Som hennes tidigare böcker så är det mysigt, pittoreskt och relativt förutsägbart.

Huvudpersonen är Flora. När första boken börjar är hon juristassistent på en stor firma i London. Hon är hopplöst förälskad i sin chef Joel, men han vet knappt om att hon finns. När firman får en enormt rik amerikan som klient och han vill ha hjälp med att etablera sin verksamhet på den lilla skotska ön Mure, kallas Flora in. Hon kommer nämligen från Mure, och anses då kunna vara behjälplig med att få med lokalbefolkning på Coltons (amerikanens) planer. Flora hade inga planer på att återvända till Mure men blir nu tvungen.

På Mure finns Floras pappa, henne tre bröder, alla hennes barndomsminnen och sorgen efter hennes mamma som dog för några år sedan. Det är inte svårt att räkan ut att Flora kommer inse att hon hör hemma på Mure, och efter en hel del förnekelse och vånda så flyttar hon tillbaka för gott.

Man får även följa en del av ortsbefolkning på ön, t.ex. Floras bröder, hennes barndomsvän Lorna och öns nye läkare Saif. Så klart får vi även lära känna Joel mer. Genom alla dessa karaktärer och deras berättelser så kommer frågor så som sorg, skilsmässa, homosexualitet, cancer, flykt från krig, livet som fosterbarn, rädslan för att gå in i nya relationer och psykisk ohälsa att behandlas. Det djupdyks naturligtvis inte lika mycket i alla ämnen men alla behandlas med värme och respekt.

Ön blir också nästa som en egen karaktär. Livet där är väldigt avskilt från fastlandet och en del av det skulle nog upplevas som gammeldags. Samtidigt så är livet där nära naturen och den beskrivs som slående vacker och ständigt styrd av årstiderna
och vädrets nycker.

Detta är helt klart trevliga böcker, så är man ute efter lättlästa mysiga böcker så rekommenderar jag dem varmt.

Foton: adlibris.com/se

Små eldar överallt

Foto: adlibris.com/se

På tre dagar läste jag Små eldar överallt av Celeste Ng, men den hade legat betydligt längre i min bokhylla på Storytel. Jag trodde att den skulle vara bra och det var den.

Familjen Richardson bor i Shaker Heights, ett samhälle som är minutiöst planerat, ner till minsta träd och färgen på husen. Allt ser perfekt ut, på ytan. Mrs Richardson växte upp här och efter college, där hon träffade sin blivande man, så flyttade de tillbaka till hennes barndoms stad. Familjen har nu fyra barn, Lexie, Trip, Moody och Izzy, alla tonåringar.

En dag anländer den ensamstående mamman Mia Warren med sin tonårsdotter Pearl. De hyr en lägenhet i ett tvåfamiljshus, som Mrs Richardson äger. Pearl blir snart nära vän med Moody och börjar hänga hos familjen Richardson. Mrs Richardson och Mia blir båda nyfikna på den andras familj, utifrån att deras barn umgås så mycket. När Mrs Richardson erbjuder Mia att ta hand om städning och matlagning hemma hos dem så tackar Mia ja.

Allt eftersom tiden går blir de två familjerna mer och mer indragna i varandras liv. Men fler och fler frågor uppstår också. Jag ska försöka att inte avslöja något, för en del av behållningen av boken är att allt eftersom få reda på mer om de två familjernas bakgrund och vad det är som styr och påverkar deras beteende. Däremot kan jag avslöja att deras inblandning i varandras liv inte blir så bra i längden. Flera gränser korsas och en del beslut får dramatiska och ödesdigra konsekvenser. Som läsare möts man under läsningens gång av flera nästa existentiella frågor att brottas med. Skulle man kunna ge bort ett barn som man fött? Vilken rätt har en förälder till sitt barn? Hur hanterar man sin oro för sina barn? Hur hanterar man ett utmanande barn? Även om jag inte har egna barn så går det utmärkt att leva sig in i karaktärernas problem. Boken är inte skriven så att man bara kan identifiera sig med problemen om man upplevt dem själv, utan man engagerar sig i karaktärerna ändå och funderar på vad man själv skulle gjort i den givna situationen och resonerar med sig själv om hur rätt eller fel man tycker att karaktärerna gör.

Detta är en bra och engagerande bok. Jag rekommenderar den definitivt, och om jag fick det att låta som att den mest handlar om typ barnuppfostran så är det en missvisande bild. Den handlar om familjerelationer och hur de formar och påverkar oss. Bokens börja och slut är en brand, en anlagd brand, med små eldar överallt.

30 dejter på 30 dagar

Foto: adlibris.com/se

Jag brukar gilla romantiska komedier, som andra kanske skulle kalla tramsiga. 30 dejter på 30 dagar av Sarah Title är första delen i en trilogi som kallas "Librarians in love". Det tyckte jag lät som något för mig. Detta dravel var dock för tramsigt, och för dåligt skrivet, till och med för mig.

Det handlar om Bernie, som är bibliotekarie. Hennes ogillande min vid en flashmob och ett frieri på informationsdisken blir till en meme som tar internet och San Fransisco med storm. Colin jobbar på en modetidning som bestämmer sig för att bevisa att den ogillande bibliotekarien inte är odejtbar, (därav bokens titel). Colin ska skriva artikelserien om Bernies dejtande och naturligtvis växer känslorna fram mellan dem.

Det är egentligen inte handlingen i sig, även om den är rätt så tramsig stundtals, som är mitt största problem med boken. Det är språket. Jag vet inte riktigt vad det är... Är författaren dålig? Är översättaren dålig? Har det blivit något sorts fel när boken gjorts digital till Storytel? Kanske spelar alla aspekter in, men denna bok har ett dåligt språk. Ibland fattas det ord och ibland är det för många istället. Detta är inte bra skrivet. Det är inte så att jag på något sätt kräver litterära mästerverk, verkligen inte, men detta har för låg nivå till och med för en trivial romantisk komedi.

Kidnapparen

Foto: adlibris.com/se

Jag har sagt det förut och här kommer det igen. Ibland vill jag bara läsa något förutsägbart och enkelt, med lite spänning och romantik. Då passar Nora Roberts mig perfekt, och hennes Kidnapparen är inget undantag.

När Alice är 18 år sticker hon från ranchen i Montana där hon växt upp. Hon vill inte som systern gifta sig och bli kvar där, hon vill bli filmstjärna. Det är inte så enkelt att bli det och vid 21 års ålder bestämmer hon sig för att återvända hem. Några kilometer från hemmet stannar en bil för att ge henne lift, tror hon. Istället blir hon kidnappad och hålls fången i över tjugo, närmare trettio, år.

Nästan trettio år senare sköter Alice systerdotter Bodine, och hela resten av familjen, ranchen och den resort de byggt upp. De lever lyckliga där och det pratas inte mycket om Alice som försvann för länge sedan. Bodine möter kärleken i Callen, storebrodern Chases barndomsvän som nu återvänder hem. Chase fastnar för deras nya eventansvariga, Jessica, som lämnade New York för att testa livet i västern. Även lillebror Rory får använda sin charm när Chelsea får jobb som Jessicas assistent. Man kan alltså säga att livet verkligen går vidare på ranchen. Allt ställs plötsligt på ända när en kvinna hittas vid vägkanten och identifieras som Alice. Det är uppenbart att hon torterats, våldtagits och kuvats under lång tid.

Även om det är förutsägbart och jag kan räkna ut i princip alla vändningar historien tar så gillar jag detta. Inte att läsa hela tiden, men att komma tillbaka till för nöje och vila.

Pärlan som sprängde sitt skal

Foto: adlibris.com/se

Det var ett tag sedan jag kände att jag hade riktigt flyt i min läsning. Det har känts segt och jag har inte haft så stor lust till det, som jag brukar. Med läsningen av Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi så känner jag att jag är tillbaka i mitt läsflyt och jag vill läsa. Det är roligt igen. Vilken skön känsla!

Boken har två berättelser, som båda utspelar sig i Afganistan. Den i nutid handlar om Rahima. Hon har fyra systrar, en mamma och en pappa som är beroende av alkohol och opium. Livet i Afghanistan är svårt när man inte har några söner i familjen och pappan mest ligger utslagen, om han ens är hemma. Familjen tar beslutet att låta Rahima bli Rahim, en bacha posh, en flicka utklädd till pojke. På det viset kan hon vara till stor hjälp för familjen. Hon stormtrivs med friheten som hon nu får uppleva för första gången, men när hon går in i puberteten får allt ett plötsligt slut. Som trettonåring gifts hon bort med områdets krigsherre. Han har redan tre fruar och är betydligt äldre än Rahima. Livet som fjärde hustru i hans hus blir svårt. Den enda från familjen som hälsar på henne är en gammal moster. Mostern berättar bokens andra historia, om Shekiba.

Shekiba är Rahimas mormors farmor. När hon var två år ramlade hon och spillde het olja över sig så halva hennes ansikte är vanställt. En koleraepidemi tar nästan hela hennes familj och hon hjälper sin far med allt på gården, som om hon vore en son. När fadern dör blir livet än svårare för Shekiba. Släktingarna har inget till övers för henne utan ger bort henne för att betala en skuld. Hon fungerar då som hushållerska, tills hon ges bort igen. Denna gång till palatset, där hon får klä sig som man och vara haremsvakt.

Båda historierna är hemska och engagerande. När man läser tänker man att det inte är lätt att vara kvinna. På en del platser i välden är det hemskt svårt. Dessa kvinnor hade nästan ingen makt över sina egna liv. De var utlämnade åt vad män bestämde. Trots det hade de en önskan om något annat. Ett hopp och ett driv att försöka påverka sitt öde. De använde det lilla de hade för att förbättra sin situation, vilket i deras omständigheter är oerhört imponerade. Det är inte så svårt att förstå att vissa kan välja vägen som en av Rahima systrar gjorde när hon satte eld på sig själv för att slippa sitt eländiga liv, efter att ha blivit bortgift och mest fått fungera som den nya familjens slav.

En gripande och läsvärd bok, som jag rekommenderar.