Torka aldrig tårar utan handskar

Jag har under den senaste veckan läst Jonas Gardells böcker; Torka aldrig tårar utan handskar, alla tre delarna; 1. Kärleken, 2. Sjukdomen och 3. Döden. Jag har sett tv-serien tidigare så jag visste vad jag hade att vänta mig. Däremot så hade jag inte läst något av Jonas Gardell tidigare. Jag tycker att han skriver bra. Han har ett vackert, poetiskt och målande språk.

Jag funderar lite på de tre delarnas namn. De kändes faktiskt mer logiska för mig innan jag läst böckerna. Jag trodde av, tycker jag själv, naturliga skäl att första boken skulle handla om Benjamin och Rasmus kärlekshistoria, men den handlar om deras liv fram till att de träffar varandra. Boken slutar faktiskt efter deras första möte. Första boken är också den som är mest kronologisk. I del två och tre hoppar handlingen mellan olika personer och tider på ett sätt som jag tror kanske skulle kunna vara förvirrande för en del läsare. Eller så är det inte det, för jag blev inte förvirrad, men jag reflekterade över att det var ett fasligt hoppande fram och tillbaka. Samtidigt är det detta som möjliggör att man som läsare får lära känna fler karaktärer lite mer, än vad man hinner göra i tv-serien. Allt detta hoppande i handlingen gör att läsaren redan tidigt vet hur det kommer att sluta, men syftet är nog inte att överraska med slutet utan att berätta historien så som den var.

Rasmus växer upp i lilla Koppom i Värmland och efter studenten flyttar han till Stockholm för att kunna blir den han redan vet att han är, och komma ut som homosexuell. Mitt hjärta värker för honom och hans behov av att vara till lags, vilket gör att han låter sig utnyttjas av alla som vill ha honom. 

Foto:cdon.se

Benjamin växer upp i Stockholm, men som Jehovas vittne så lever han ändå i en isolerad värld. I den världen finns det strikta regler och Benjamin är mycket bra på att följa dem och bete sig rätt ( i alla fall utåt). När han knackar dörr så möte han Paul, som är arketypen för en fjollig bög. Paul vill bara i förbifarten försäkra sig om att Benjamin vet att han är homosexuell. Det är första gången som Benjamin öppet måste konfronteras med det som han inom sig känt redan tidigare. 

På julafton hemma hos Paul möts sedan Rasmus och Benjamin och vid första ögonkastet så vet Benjamin att det är Rasmus han väntat på och varit på väg mot hela livet. Detta möte förändrar allt för dem. Efter det blir de ett par.

Att sedan läsa om hur aids kommer till Sverige är som att läsa om en helt annan tid, en annan värld. Det är hemskt att läsa om hur människor insjuknar och sedan dör. Hur de förvägras vård och felbehandlas, med flit, för att den allmänna åsikten i samhället var att de fick skylla sig själva. Sjukdomen ansågs vara ett staff för deras felaktiga leverne. Oavsett vad man tycker om någon annans livsval är det inte på något sätt okej att sätta sig till doms över andra människor och utmäta straff. Detta var på 80-talet och då levde jag. Jag var dock för liten för att ha några minne av att jag hörde talas om detta, men det känns som sagt som en annan tid. Synen på homosexuella har också förändrats otroligt mycket sedan detta utspelade sig och även detta är svindlande. Tänk att så stora förändringar ändå skett, bara under min livstid.

Jag tycker att böckerna är bra och de berättar om en del av år historia, som i alla fall jag inte hade direkt koll på. Jag rekommenderar varmt dessa böcker, både för historielektionen och för själva historien, som innehållet mycket hjärta, smärta och värme.

Lady Chatterleys älskare

Foto: cdon.se

Lady Chatterleys älskare av D H Lawrence kom ut 1928. Då ansågs den vara kontroversiell och erotiskt utmanade. Den var förbjuden i många länder och gavs till en början endast ut i censurerade versioner. Med dagens mått mätt så är den inte så uppseendeväckande men jag förstår att den var banbrytande på sin tid. Att en gift kvinna från överklassen har en affär med sin mans skogvaktare, och blir kär i honom, var nog bara det upprörande, även utan de erotiska skildringarna.

Connie blev lady Chatterley när hon under första världskriget gifte sig med sir Clifford. De var endast gifta en månad innan han återvände till kriget. Han kom sedan hem förlamad från midjan och nedåt. Livet på godset Wragby är nog rätt så tråkigt och Connie känner sig gammal vid 27 års ålder. Att lyssna på Clifford och hans vänners så kallade intellektuella diskussioner, tröttnar jag också på (när ett helt kapitel inte innehåller något annat), så det roar nog inte Connie i längden heller.

Efter ungefär halva boken får Connie ihop det med skogvaktaren Oliver Mellors. Till att börja med är det bara en fysisk affär och skogvaktarens vulgära språk är en aning smaklöst, även för mig som nutidsmänniska. Allt eftersom så förändras dock relationen. Ladyn och skogvaktaren finner i varandra det de sökt efter och inte hittat någon annanstans. Hur klyschigt det än låter så blir de hela tillsammans. Deras kärlek beskrivs med ett mycket vackers språk och det är en av de stora behållningarna av boken.

Naturligtvis är inget enkelt och eftersom de båda är gifta på var sitt håll så är det inte bara för dem att rymma tillsammans (som de gör i en av filmatiseringarna). Boken slutar inte i total lycka men med hoppfull förväntan och tilltro till framtiden. Med det får man nöja sig...

Jungfrutronen

Foto: http://www.tradera.com/item/341337/210846215/sue-monk-kidd-jungfrutronen-9-cd-

Jag har lyssnat på Jungfrutronen av Sue Monk Kidd. Eftersom jag gillat andra böcker av denna författare så förväntade jag mig att gilla denna. Så blev inte riktigt fallet.

Jessie är en kvinna i fyrtioårsåldern. Hennes dotter har börjat på college och hon själv har börjat tröttna på det mesta, trots att hon har en förstående man som älskar henne. Jessies mamma hugger av sig ett finger (med flit alltså) och hennes vänninor ringer Jessie och säger att hon måste komma hem till ön och ta hand om sin mamma. Motvilligt återvänder Jessie. Modern bor granne med ett kloster och Jessie blir förälskad i munken broder Thomas. Naturligtvis skapar detta problem.

Jag har svårt att identifiera mig med karaktärerna. Kanske för att jag inte har hela familjelivet bakom mig och följaktligen inte riktigt kan se att jag skulle tröttna på det. Samtidig så kan väl alla tröttna på att ha det som de har det, i vilken fas i livet man än är. Trots det så blev boken seg. Det kändes ofta som att inget hände. Först på slutet blev det lite intressant, när allt skulle redas ut. Denna bok får alltså en tumme ner från mig.

Ljusets dotter

Foto: cdon.se

Jag har lyssnat på Ljusets dotter av Elisabet Nemert. Flera gånger har tårarna runnit nerför mina kinder av rörelse och sorg över det som sker i denna bok.

Maria är halt efter att hennes höft blev skadad då hennes far kastade in henne i väggen (eller spisen eller någon annan möbel, kommer inte riktigt ihåg). Hon lever i ständig skräck för fadern (och de andra ungdomarna i socknen som plågar henne så fort de får tillfälle) och gör vad hon kan för att ta hand om sin misshandlade och hunsade mor. Hennes äldsta storebror Tobias är den enda som försöker skydda dem. Den andra brodern, Anders, gör allt för att efterlikna fadern. Det är ett hemskt liv som familjen lever, i slutet av 1800-talet. Fadern är förman på godset Edsberg och gottar sig i den makt han åtnjuter p.g.a. sin tjänst. Familjen är på många sätt isolerad och eftersom man inte ska lägga sig vad som sker i någon annans familj så är det nästan ingen som ger sitt stöd till den skadade familjen.

Det som förändrar Marias liv är musiken. Av en händelse får hon spela på sin morfars gamla fiol, (hos morbrodern som hon och Tobias besökt i hemlighet) och hennes otroliga talang börjar sedan upptäckas. Denna talang tar henne in i de fina salongerna och ända till kungens slott i Stockholm. En ny präst bidrar också på många sätt till att familjen tillslut kan läka.

Jag ska inte berätta allt som händer, men jag ska säga att jag tyckte om denna bok. Visst, slutet var väl förutsägbart, men början var så erbarmligt eländig att karaktärerna förtjänade ett lyckligt slut. I början var det nästan plågsamt att höra allt om faderns misshandel och de andra sockenbornas förakt. Det var skönt när det äntligen började hända lite positiva saker. Man orkar inte alltid höra om hur mycket hemskheter som helst. En gammal tant i boken sade att det krävs en till synes hopplös situation för att ett mirakel ska kunna ske. Det blev bokens nyckelmening och det som hänger kvar hos mig nu när jag lyssnat färdigt.

The ocean at the end of the lane

Foto: adlibris.com/se

Neil Gaimans senaste bok; The ocean at the end of the lane, är en speciell historia. Jag förstod inte allt och jag vet inte om det är meningen att man ska det.

Boken handlar om en man som tänker tillbaka på våren då han var sju år. Han är tillbaka där han bodde som barn, för en begravning. Han lämnar den och kör till den väg där han bodde. Längst ner finns en gård där han knackar på. Han kommer ihåg att det bodde en flicka där som hette Lettie, och att det fanns en damm på baksidan, som Lettie sade var en ocean. Han ber damen i huset om att få sitta vid dammen. Där sitter han sedan och minns våren när han var sju år.

Pojken är en vanlig pojke, med mamma, pappa och lillasyster. Han är mörkrädd och älskar böcker. När han träffar Lettie förstår man snabbt att hon och hennes familj inte är vanliga alls. De vet saker som inte andra vet och när konstiga och hemska saker börjar hända så är det Lettie, hennes mamma och mormor som kan hjälpa till och ställa saker till rätta igen.

Jag har inga problem med att acceptera fantasy-stuket, men jag hade uppskattat lite mer förklaringar. Även fast han frågar så svarar inte Lettie på hur länge hon varit elva år. Kanske alltid? Samtidigt är det något tilltalande med det mystiska, att inte veta allt, och kanske inte behöva veta heller... Att vara människa innebär att inte veta allt.

Speciell men bra bok.

Flammande skyar

Foto: cdon.se

Efter den förra läsningen som var rätt så känslomässigt krävande så behövde jag något som var mer lättviktigt. Något som inte krävde så mycket av mig men ändå var underhållande. Valet föll på Flammande skyar av Nora Roberts. Jag har läst flera böcker av henne och gillar deras kombination av romantik och spänning.

Baksidan på boken ger sken av att vildmarkspiloten Meg Galloway är bokens huvudperson, men jag skulle med bestämdhet hävda att det är polisen Nate Burke. Efter en uppslitande skilsmässa och svårigheter att gå vidare efter att hans partner blivit dödad i en mörk gränd (och han själv bara skadad) så flyttar Nate från Baltimore till en liten håla i Alaska för att bli polischef där. Han tänker att han ska kunna leva ett händelselöst liv där och att folk inte ska märka att han är känslomässigt avstängd. Han räknade inte med att Alaskas storslagna natur och det lilla samhällets invånare skulle väcka liv i honom. Meg är tjejen han blir kär i och mer dramatiskt blir det när ett grabbgäng hittar en frusen, dödad man i en grotta uppe på berget och den mannen visar sig vara Megs pappa som försvann för 16 år sedan.

Ända fram till slutet funderar jag på vem mördaren är. Det finns flera alternativ och Nates misstankar sträcker sig till flera av invånarna i Lunacy. Vid några tillfällen verkar bevisen peka tydligt åt något håll men jag tänker att det nog bara är för att vilseleda (och det har jag rätt i). En av mina första misstankar visar sig vara rätt men jag kände mig aldrig säker och hann misstänka de flesta av de möjliga kandidaterna. Fast jag gillar att allt inte var förutsägbart, även om det var givet att den skyldige skulle tas fast till slut och Nate och Meg skulle få varandra och troligtvis leva lyckliga i alla sina dagar. Lagom underhållande och inte så krävande alltså :-)

Längtan bor i mina steg

Foto: adlibris.com/se

Jag började igår och idag är jag klar med Klara Zimmergrens Längtan bor i mina steg. Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste en bok så fort, så det måste varit länge sedan.

Klara skriver om sin längtan efter barn. Förts halvan av boken läser jag med en gråtklump i halsen. Det finns så mycket som jag känner igen mig i. Man har passerat 30 och de flesta vänner är nu gifta och har börjat skaffa barn, en del har redan flera. Själv har man fortfarande bara sig själv. Ingen att ens försöka skaffa barn med. Klara får råd om att hon måste älska sig själv först, för att sedan kunna älska någon annan. När man minst anar det kommer det hända, då kommer hon träffa honom. Det var så skönt att läsa hur hon sågade det uttalandet. Hur ska man kunna vara aningslös när man inte vill något hellre? Jag tycker att det känns lite hoppfullt att hon faktisk var närmare 40 när hon till slut träffade honom. Det är alltså inte kört än. Klara tänkte ett tag på att skaffa barn själv och det skulle inte jag göra. Jag känner att jag vill ha hela paketet, hela familjen.

Sedan fortsätter problemen med att de inte kan få barn. De gör sju IVF-försök utan framgång. Under den delen av boken är inte gråten så nära för jag kan inte relatera så personligt till detta, men jag känner ju folk som haft svårt att få barn. När gråten väl kommer, med hulk och tårar, är det bokens slut och Klara och hennes man möter sin adoptivson. Då gråter jag för att det löste sig till slut. Gråter för att Klara tackar Gud för att det inte blev något barn via IVF eftersom det var meningen att de skulle ha just detta baran.

Hon skriver krasst och ärligt om sina resa fram till ett barn. Jag rekommenderar boken.