Varför deppar Gilbert Grape?

Foto: bokman.nu

För snart en vecka sedan läste jag ut Varför deppar Gilbert Grape? av Peter Hedges. Jag hittade den i skolans förråd för flera år sedan och tänkte att jag skulle läsa den, eftersom jag sett filmen och gillar den. Nu äntligen har jag alltså kommit till skott.

Rätt så tidigt kände jag att boken och filmen har samma känsla. Jag kan inte förklara vad den känslan är men något i berättartonen är lika. Troligtvis beror det på att Gilbert är berättaren både i boken och filmen och att författaren till boken även skrivit manuset till filmen. Trots det tycker jag ändå att det är lite anmärkningsvärt, för jag kommer inte på många andra filmer där känslan är densamma som i böckerna de är baserade på.

Gilbert är 24 år och lever med sin otroligt feta mamma och sina syskon i den lilla staden Endora. Hans lillebror är utvecklingsstörd och hans pappa har hängt sig. Han har ett förhållande med en äldre gift kvinna och livet i allmänhet är inte så händelserikt.

Becky kommer till den lilla staden för att hälsa på sin mormor. Hon blir betydelsefull för Gilbert genom att öppna hans ögon för vem har är och vad han känner. Hennes roll är större i filmen än i boken, och där är det ännu tydligare hur betydelsefull hon är för Gilbert.

Jag gillade boken, men jag är inte så säker på att jag hade gillat den lika mycket om jag inte sett filmen först och gillat den. Det är nog första gången som jag tyckt så... Oftast blir man ju besviken på filmer efter att ha läst böckerna. Jag tror att jag kanske hade tyckt Gilbert varit lite vulgär, när han i förbifarten berättar att han gick och lade och runkade... Fast eftersom jag redan känner honom och den resa han gör så har jag en förförståelse för vem han är och reagerar inte så starkt på hans direkta och lite vulgära språk.

Jag tror inte vem som helst skulle gilla denna bok men om man gillar filmen så tycker jag att man ska läsa den. Det finns fler skillnader mellan film och bok att fundera på men jag slutar nu :-)

Hungrig

Foto:adlibris.com/se

Modellen Crystal Renn har tillsammans med Majorie Ingall skrivit boken Hungrig - En ung modells berättelse om aptit, ambition & ultimata kurvor. Jag har nyss läst ut dena bok och, får jag erkänna, känner mig lite kluven till den. Jag tar det från början...

Crystal upptäcktes av en talangscout när hon var 14. Han sade att hon kunde bli modell men hon var tvungen att gå ner en hel del i vikt först. När hon var 16 hade hon bantat ner sig till 45 kg, till sina 176 cm. Då flyttade hon till New York och började jobba som modell. Det var inte lätt för henne för allt kretsade runt hennes anorexia, hur lite hon skulle är och hur mycket hon skulle träna. Hon var i sin egen lilla bubbla där bara det existerade. Hon skriver att en del folk tror modeller är dumma, men hon menar att de "bara" är hungriga, och följaktligen inte kan tänka klart.

Det är nästa omöjligt att föreställa sig att man kan väga 45 kg och vara 176 cm lång. Inte konstigt att hon var olycklig och hade alla möjliga problem med kroppen och hälsan. Det sjukaste är dock att modellagenturen tyckte att det var bra att hon var så smal, och ibland även tyckte att hon skulle banta lite till. Det är verkligen sjukt!

Till slut orkade Crystal inte mer och gav upp. Hon bestämde sig för att bli plusmodell istället. Först då ramlade de stora jobben in. Nu fick hon tillbaka sin personlighet och var troligtvis mycket bättre och roligare att jobba med.

Boken budskap är helt klart att man ska hitta den storlek och form som ens kropp mår bra av och sedan trivas med det. Det är ju ett bra budskap, men det är några år sedan boken skrevs och jag var tvungen att kolla upp Crystal på nätet. Då fick jag se bilder från förra året där hon definitiv är långt från stl 46, som var den största hon hade. Hon är smal igen, fast inte riktigt lika smal som när hon började modella. Hon har naturligtvis kritiserats för denna viktnedgång, med tanke på hennes boks budskap. Jag förstår denna kritik, för jag känner också att hennes budskap blir lite urholkat p.g.a. att hon inte längre lever efter det själv. Hade hon sagt att hon kämpat mot sina ätstörningar och erkänt detta som ett misslyckande i denna kamp så skulle man kunna känna förståelse och medlidande för henne. Fast nu när hon bara säger att detta är den vikt som känns bra nu och slår ifrån sig kritiken kan jag inte låta bli att tycka att hon svikit sina ideal lite. Samtidigt så antar jag att man inte blir av med anorexia så lätt som det verkade ha gått för henne. Man måste antagligen fortsätta kämpa med det på något sätt under resten av livet. När jag tittade på bilder av henne kunde jag inte låta bli att göra reflektionen att hon såg gladare ut när hon vägde mer.

För egen del vet jag inte hur bra läsning detta var för mig. Medan jag läste kretsade mina tankar lite väl mycket runt vikt. Även om boken budskap inte är att man ska banta eller svälta sig själv så handlar det typ hela tiden om vikt på något sätt. Jag tror inte det är bra att tänka så mycket på vikt och utseende, som denna bok fick mig att göra, då kommer man bara på saker med sig själv att vara kritisk mot.

Nyckeln

Foto: adlibris.com/mondo

Nu har jag lyssnat färdigt på sista delen i Engelsforstrilogin; Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Denna bok var fylld av händelser och oväntade vändningar. I ingen av de andra böckerna fick mina förväntningar på vad som skulle hända byta riktning så många gånger. Troligtvis berodde detta på att huvudpersonerna aldrig tidigare varit så osäkra och splittrade i hur det trodde att allt skulle lösas. Kanske skulle man som läsare då ta ett steg tillbaka och tänka själv, men jag tycker att det är ett rätt så bra betyg för en bok att man går in i den så mycket att man tänker som karaktärerna och litar på dem. I vilket fall som helst så är sådan läsning den mest avkopplande, tycker jag.

Apokalypsen kommer närmare med stormsteg och Cirkeln av de utvalda får konkurrens av Rådet och deras cirkel av utvalda häxor. Spoilervarning! Nu i efterhand känns det rätt så självklart att det var de utvalda som skulle stoppa apokalypsen. Jag ifrågasätter varför jag tvivlade på det. Jag tror att det beror på att böckerna tidigt visade att de inte var som alla andra, genom att låta viktiga huvudpersoner dö tidigt. Trots det så blir det ett klassiskt slut med en räddad värld som kan leva vidare. Det hade varit för dystert med motsatsen, så jag är nöjd.

Jag tycker böckerna är bra. Huvudpersonerna är oerhört olika och visar många av samhällets sociala skikt. Jag tror att de genom det kan ge läsarna ökad förståelse för människor som inte är som de. Eftersom huvudmålgruppen är tonåringar så känns det extra bra, för man formas mycket under de åren till den vuxna människa man sedan ska bli, (med det inte sagt att man slutar utvecklas när man blivit vuxen).

Om man gillar fantasy och vill läsa en svensk variant på genren så rekommenderar jag dessa böcker.

The book thief

Foto: cdon.se

Nu har jag läst ut The book thief av Markus Zusak. Det tog ett litet tag att läsa ut den, för jag blev distraherad av de böcker som jag lyssnar på (och nyss skrivit om). Det betyder i detta fall inte att denna bok inte är bra, för det är den. Däremot så kräver den lite av sin läsare. Det är varken lättsamt eller speciellt lyckligt och enkelt.

Bokens berättare är Döden. Bara det är ju lite speciellt. Jag har nog inte läst någon sådan bok förut. Döden berättar om boktjuven, Liesel, som är nio år när historien börjar 1939, i Tyskland. Andra världskriget och Döden som berättare gör att man inte förväntar sig att detta ska bli en speciellt lycklig historia.

Liesels lillebror dör på tågresan som ska lämna barnen i fosterhem. Under begravningen stjäl Liesel sin första bok, en handbok i dödgrävning. Detta är också första gången som Döden kommer i kontakt med henne, men inte sista gången. Jag upplever att det ger en liten extra krydda till boken att man inte vet när Döden kommer träffa Liesel igen, och om eller snarare när han ska hämta henne.

Liesels fosterföräldrar är enkla men bra människor. Pappan blir mycket betydelsefull för Liesel, inte minst när han motar bort hennes mardrömmar med lästräning under nätterna. Mamman upplevs hårdare och strängare men hon är har ett hjärta av guld innerst inne. Visst kan det vara så ibland, att den som har det hårdaste skalet är mjukast på insidan? Liesel får en bästa vän i grannpojken Rudy, och de upplever många äventyr tillsammans. Familjen gömmer även juden Max i källaren under en tid. Det var verkligen modigt av dem att göra det. Hade han blivit upptäckt hade de alla råkat mycket illa ut. Man funderar ju ofta på hur vanliga tyskar upplevde kriget och det Hitler gjorde. Det fanns trots allt människor som inte köpte allt han sade utan insåg att det var fel. Det känns hoppfullt för mänskligheten tycker jag.

Jag tänker inte skriva om allt som händer och de relationer som formas och utvecklas, för det blir för mycket. Jag nöjer mig med att rekommendera denna lite annorlunda bok. Den finns även på film nu och den ser jag fram mot att se.

Eld

Foto:cdon.se

Den andra delen i Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren heter Eld. Den har jag lyssnat på den senaste veckan. Precis som första boken så var den spännande och jag har lyssnat varje dag. Jag undra hur allt ska sluta...?

De utvalda måste kämpa på flera fronter i denna bok. Någon ser till att apokalypsen som de ska stoppa närmar sig med stormsteg (mycket snabbare än beräknat) och samtidigt dyker rådet upp och ska ställa dem till svars för hur de har missbrukat sina magiska krafter. (Rådet håller koll på all magianvändning och anser sig vara kloka och alltid ha rätt.)

Samarbete blir nyckeln till att lyckas. Att tjejerna kan se förbi sina olikheter och verkligen samarbeta och lita på varandra är ett bra budskap. Ofta har man kanske lättare för att lita på och samarbeta bra med folk som liknar en själv, men att kunna komplettera varandra och se det positiva hos andra är viktigt och även givande, tror jag.

I Engelsfors startar en organisation som kallar sig för Positiva Engelsfors (PE). Många i samhället ansluter sig och anammar budskapet om att tänka positivt. Först verkar det bra men snart förstår man att det är något lurt med detta. Jag tänker faktiskt på Nazityskland. Folk går med i en rörelser som verkar bra först, men mer och mer vill man göra sig av med alla som inte passar in. PE tar över skolan där tjejerna går och de som inte går med blir utstötta. Man vill ju tro att sådant som liknar det som hände i Tyskland inte skulle kunna hända igen, men jag är inte så säker. Folk vill så gärna passa in och höra till. Om det dessutom verkar bra i början så tror jag att folk kan bli lurade. Som alltid vill man ju tror att man själv inte skulle gå på något sådant, men hur ska vi kunna veta det när vi aldrig varit med om något liknande? I Engelsfors så är det demonerna och de som hjälper dem som ligger bakom PE och allt de gör och som tur är lyckas de utvalda bekämpa dem och avvärja apokalypsen för den här gången. Däremot så är det fler av dem som stryker med. Från början var de sju utvalda och nu är endast fyra kvar. Jag undrar om fler ska behöva dö innan sista boken är slut. Deras uppdrag är att stänga den port som finns till demonvärlden i Engelsfors, så jag antar att sista boken slutar med att de lyckas med det.

Ser fram emot upplösningen :-)

Cirkeln

Foto: cdon.se

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har skrivit Cirkeln, som är den första boken i Engelsforstrilogin. Jag har elever som sagt att jag bara måste läsa dessa böcker, så det var kul att berätta för dem att jag nu gör det. Jag har på en vecka lyssnat på denna första bok i serien. Det är rätt så snabbt för mig att ha lyssnat på en bok på en vecka. Så fort jag vaknat har jag stoppat hörlurarna i öronen och sedan har jag lyssnat medan jag gjort mig iordning, ätit frukost och gått till jobbet. Som ni förstår så har det alltså varit rätt så spännande.

Den här boken är något så ovanligt som en svensk fantasytrilogi. Engelsfors är ett litet brukssamhälle där inget speciellt verkar hända, men det visar sig att "hinnan" mellan vår värld och andra dimensioner och världar är extra tunn där. Handlingen börjar med ett dödsfall och sedan väcks sex 16-åriga tjejer som häxor. De har till synes inget gemensamt och deras olikheter och konflikter är en drivkraft i handlingens utveckling. De får reda på att de är utvalda att rädda världen från en ondska som hotar. Dessutom blir deras skola utpekad som en ondskans plats.

I början hade jag lite svårt att hålla ordning på alla tjejerna, vem som var vem, hur de såg ut och hur deras familjer och vänskapsrelationer såg ut. Efter ett tag satte det sig dock och det var inga problem att hänga med. Innan jag hade kommit speciellt lång blev jag rejält överraskad av en dramatisk händelse i boken. Jag hade verkligen inte tänkt mig att det ens var en möjlighet att en sådan sak skulle kunna hända. Det känns uppfriskande att bli så överraskad av en bok. Sedan tyckte jag att det malde vidare och precis när jag började tänka att det behövde hända något nytt så tog händelserna fart igen. Det hade ju varit ännu bättre om jag aldrig behövt tänka att det borde hända något nytt, men det var ju bra att det gjorde det när jag tyckte att behovet uppstod.

Även om tjejerna är häxor och har magiska krafter så finns det också en del realistiska drag i boken. De privata problem som tjejerna brottas med känns som typiska tjej- och tonårsproblem, även om karaktärerna kanske är lite stereotypt beskrivna.

Jag kommer helt klart att lyssna på de två resterande böckerna också.

Little Bee

Foto: cdon.se

Jag har lyssnat på Little Bee av Chris Cleave. Det har tagit mig ett tag att lyssna klart, och det är väl inte direkt ett bra betyg.

Little Bee är en flicka från Nigeria som tar sig till England som flykting. När hon till slut tar sig ifrån flyktingförläggningen så letar hon upp Sarah som offrade ett finger för att rädda hennes liv på en strand i Nigeria, (Sarah var där på semester och stötte på rebeller som jagade Little Bee och hennes syster). Sarahs man har precis tagit livet av sig så hon har egna saker att bearbeta, samtidigt som hon vill hjälpa Little Bee.

Det har hänt tragiska saker i både Little Bees och Sarahs liv. Olika saker men alla tragiska på sitt sätt. Jag önskar att jag hade känt mig mer engagerad i deras öden. Trots det var det något med boken som gjorde att jag hade svårt att bry mig på riktigt. I teorin så bryr jag mig och tycker det är hemskt, det som hänt dem, men i praktiken så väcks inte min empati så mycket som den borde göra. Jag har hört andra som säger liknande saker om denna bok så jag tänker inte ha dåligt samvete för att de allvarliga teman som tas upp inte engagerar som de borde. Jag skyller på författaren.

Även fast boken verkar bra så tänker jag inte rekommendera den.