tisdag 6 maj 2014

Hungrig

Foto:adlibris.com/se
Modellen Crystal Renn har tillsammans med Majorie Ingall skrivit boken Hungrig - En ung modells berättelse om aptit, ambition & ultimata kurvor. Jag har nyss läst ut dena bok och, får jag erkänna, känner mig lite kluven till den. Jag tar det från början...

Crystal upptäcktes av en talangscout när hon var 14. Han sade att hon kunde bli modell men hon var tvungen att gå ner en hel del i vikt först. När hon var 16 hade hon bantat ner sig till 45 kg, till sina 176 cm. Då flyttade hon till New York och började jobba som modell. Det var inte lätt för henne för allt kretsade runt hennes anorexia, hur lite hon skulle är och hur mycket hon skulle träna. Hon var i sin egen lilla bubbla där bara det existerade. Hon skriver att en del folk tror modeller är dumma, men hon menar att de "bara" är hungriga, och följaktligen inte kan tänka klart.

Det är nästa omöjligt att föreställa sig att man kan väga 45 kg och vara 176 cm lång. Inte konstigt att hon var olycklig och hade alla möjliga problem med kroppen och hälsan. Det sjukaste är dock att modellagenturen tyckte att det var bra att hon var så smal, och ibland även tyckte att hon skulle banta lite till. Det är verkligen sjukt!

Till slut orkade Crystal inte mer och gav upp. Hon bestämde sig för att bli plusmodell istället. Först då ramlade de stora jobben in. Nu fick hon tillbaka sin personlighet och var troligtvis mycket bättre och roligare att jobba med.

Boken budskap är helt klart att man ska hitta den storlek och form som ens kropp mår bra av och sedan trivas med det. Det är ju ett bra budskap, men det är några år sedan boken skrevs och jag var tvungen att kolla upp Crystal på nätet. Då fick jag se bilder från förra året där hon definitiv är långt från stl 46, som var den största hon hade. Hon är smal igen, fast inte riktigt lika smal som när hon började modella. Hon har naturligtvis kritiserats för denna viktnedgång, med tanke på hennes boks budskap. Jag förstår denna kritik, för jag känner också att hennes budskap blir lite urholkat p.g.a. att hon inte längre lever efter det själv. Hade hon sagt att hon kämpat mot sina ätstörningar och erkänt detta som ett misslyckande i denna kamp så skulle man kunna känna förståelse och medlidande för henne. Fast nu när hon bara säger att detta är den vikt som känns bra nu och slår ifrån sig kritiken kan jag inte låta bli att tycka att hon svikit sina ideal lite. Samtidigt så antar jag att man inte blir av med anorexia så lätt som det verkade ha gått för henne. Man måste antagligen fortsätta kämpa med det på något sätt under resten av livet. När jag tittade på bilder av henne kunde jag inte låta bli att göra reflektionen att hon såg gladare ut när hon vägde mer.

För egen del vet jag inte hur bra läsning detta var för mig. Medan jag läste kretsade mina tankar lite väl mycket runt vikt. Även om boken budskap inte är att man ska banta eller svälta sig själv så handlar det typ hela tiden om vikt på något sätt. Jag tror inte det är bra att tänka så mycket på vikt och utseende, som denna bok fick mig att göra, då kommer man bara på saker med sig själv att vara kritisk mot.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar