Beautiful creatures

Foto: cdon.se

Efter att ha sett filmen blev jag nyfiken på boken och har nu läst Beautiful creatures av Kami Garcia och Margaret Stohl. Detta är en bok med uppföljare som jag tror skrivits för att rida på den våg som Twilight skapade. Det är en ungdoms bok där en vanlig människa och en magisk varelse blir kära i varandra. Skillnaden från Twilight är att här är det killen som är den vanliga människan medan tjejen är den med magiska krafter.

Ethan Wate är alltså en vanlig sextonårig kille som bor i en liten håla i södra USA. En dag flyttar Lena Duchannes in hos sin morbror Macon på plantaget Ravenwood. Macon är den lilla stadens enstöring och byfåne i ett. Ingen har sett honom få flera år och därför blir det stor uppståndelse när Lena dyker upp.

Ethan och Lena dras genast till varandra och det visar sig att de har drömt om varandra ett bra tag även innan de träffas. Att deras band är speciellt blir ännu tydligare när de börjar kunna prata telepatiskt med varandra oavsett var de är. Trots att Ethan levt ett vanligt liv så köper han allt detta utan större problem. Jag tror att jag hade varit lite mer skakad av att möta en person jag drömt om och sedan kunna föra hela samtal med denna person inne i mitt huvud. Fast Ethan har ändå frågor och till slut så berättar Lena vad hon och hennes familj är. Ethan tänker att de är ungefär som häxor men Lena säger att det är en stereotyp. Hon har dock magiska krafter som hon försöker lära sig behärska. Bokens stora problem är dock att det vilar en förbannelse över Lenas familj som gör att på hennes sextonårsdag så kommer antingen ljuset eller mörkret att lägga beslag på henne och alltså avgöra om hon ska vara god eller ond resten av livet.

Många hemligheter och mystiska händelser leder fram till bokens upplösning, som egentligen bara bäddar för fortsatta intriger i nästa bok. Bokens handling innehåller fler och mer komplicerade händelser och förvecklingar än filmen. Jag tycker nog att filmen har förenklat det hela rätt så rejält. Filmen var okej med boken ger mycket mer. Så om man ska välja en så är det definitivt boken.

Dödligt villospår

Foto: cdon.se

Jag har läst flera böcker av Nora Roberts tidigare. De har alltid en bra blandning av romantik och spänning. Nu har jag läst Dödligt villospår. Den överraskade inte med tanke på vad författarinnan brukar skriva, men att veta precis vad man får kan kännas bra ibland. Jag som inte är så förtjust i deckare får här lite av en deckarhandling med en bas i kärlekshistorien.

Boken börjar med att 11-årige Cooper måste tillbringa sommaren hos sin mormor och morfar på landet i South Dakota, när hans föräldrar ska försöka rädda sitt äktenskap. Där träffar han den 10-åriga Lil. Efter ett trumpet första möte så växer en stark och livsförändrande vänskap fram mellan barnen. I de övre tonåren blir de kära i varandra och det är också då som deckarhandlingen i boken tar sin början, när de hittar en död kvinna uppe i bergen. Både Coop och Lil vet egentligen redan att de träffat den rätta, men Coop som har ett allt annat än okomplicerat förhållande till sina föräldrar måste visa vad han går för och att han kan ta hand om sig själv, så förhållandet tar slut och handlingen hoppar fram ca 10 år.

Lil har då byggt upp en djurpark där hon tar hand om vanvårdade och skadade djur i anslutning till naturreservatet i bergen. Hon är känd inom sitt område och har gjort många resor till väldens alla hörn för att studera stora kattdjur. Coop kommer tillbaka till South Dakota när morföräldrarna behöver hjälp med gården. Han har då varit framgångsrik som både polis och privatdetektiv i New York. Naturligtvis finns alla de gamla känslorna kvar och de måste reda ut hur de ska ha det med varandra. Dessutom dyker en mördare upp som de snart förstår är ute efter Lil och dessutom var den som mördade kvinnan de hittade för så länge sedan.

Ibland funderar jag på hur det skulle vara att ha sitt största fritidsintresse som jobb. Skulle jobbet alltid vara roligt då? Eller skulle intresset sluta vara så intressant? Lil jobbar ju med det som hon är mest intresserad av och hon ägnar all tid åt det, typ alla dagar. Ibland kan livet på landet vara lockande. Att jobba med kroppen, vara ute osv. men samtidigt så vet jag att jag nog är mer en stadstjej innerst inne.

I vilket fall så är denna bok perfekt lättsam underhållning :-)

Fjärde riket

Foto: adlibris.com/se

Fjärde riket är skriven av Maria Nygren och jag läste ut den igår på bussen. Det är en ungdomsbok som utspelas på en påhittad skola vid kusten i Sverige. Blenda kommer som ny till skolan och upptäcker att alla på skolan gör som Hedvig vill, hon är skolans drottning. Redan där känner jag att konceptet känns mer som en amerikansk high school-film än situationen på en verklig svensk skolan. Jag har aldrig upplevt eller hört talas om en skola där både elever, lärare och rektor är rädda för en 15-årig tjej och gör allt hon vill. Fast så är det i boken.

Blenda bestämmer sig för att störta drottningen. Hon tar hjälp av den tysta, osynliga och smarta tjejen LSD (smeknamn för Lena-Stina Dahl) och Hedvigs före detta bästa vän Penny. De tre tjejerna får göra ett grupparbete om Hitler och då kommer Blenda på att de ska använda Hitlers metoder för att vinna över skolan på sin sida. Hon påpekar att Hitlers åsikter naturligtvis var fel men att de kan använda hans sätt att prata till folk m.m. Jag fattar hur hon menar men jag tycker inte riktigt att detta känns bra. Även om Blenda inte är nazist så använder hon sig av en hel del fula metoder och det blir rätt så obehagligt. Speciellt när när hon blir mer och mer maktgalen och tar till mer och mer extrema metoder. Skolan blir av med sin gamla drottning men blir de verkligen så mycket friare?

Boken var lättläst och underhållande men den var inte så bra som jag först trodde. Jag tycker inte att den är speciellt realistisk och som lärare stör jag mig på hur saker och ting går till på skolan, för jag kan inte föreställa mig att det skulle gå till på det sättet på riktigt. Det som jag tycker är bra i boken är alla bikaraktärer och deras relationer. Jag känner mig mer intresserad och engagerad i dem och deras känsloliv än i Blendas maktkamp. Är det bra eller dåligt, att man engagerar sig mer i birollerna än huvudrollen?

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

Foto: cdon.se

Nu har jag läst en liten lättläst bok som jag inte tycker speciellt mycket om. Den heter Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek och den är skriven av Lena Andersson. Den lät bättre på baksidan än vad jag faktiskt tyckte att den var när jag läste den.

Boken handlar om Ester, en intellektuell och förnuftig människa, som möter konstnären Hugo. Då är hon inte så värst förnuftig längre. Hon lämnar sin sambo och går helt upp i sin förälskelse. Problemet är att Hugo inte känner detsamma för henne. Hon är bara en fling för honom. Även när Ester egentligen fattat att Hugo inte vill ha en seriös relation med henne kan hon ge upp hoppet och sina försök att få till den relation hon vill ha.

Som läsare plågas jag av hur Ester plågar sig själv genom att inte ge upp Hugo. Jag irriteras över att hon inte har någon stolthet. Hur kan hon lämna ut sig själv och sina känslor till någon som uppenbarligen inte besvarar hennes känslor?  Man vill väl inte ha någon som inte vill ha en tillbaka!?

Jag var tvungen att vänja mig vid hur boken är skriven. Det känns lite som att boken sätter sig över mig. Den vill vara så intellektuell, filosofisk och finkulturell. Eller... det är så jag uppfattar den. Jag tyckte inte riktigt om att känna att jag inte var tillräckligt för denna bok. Naturligtvis förstår jag att boken inte är en tänkande, tyckande och kännande varelse och inte kan ha ett beteende mot mig. Det är ju jag som tillskriver boken dessa egenskaper. Kanske är det mer att jag tror att om Ester och Hugo var riktiga människor så skulle de tycka att jag var simpel och inte värdig att röra mig i deras kretsar ens om jag ville, för att jag inte är lika kunnig som de inom en massa finkulturella områden.

Trots allt har boken väckt en del känslor hos mig så då finns det ändå ett värde i detta läsande, även om jag inte direkt tyckte om boken. All litteratur som kan väcka känslor måste ju ha ett värde, eller hur?

Innan jag dör

Foto: cdon.se

Jag har lyssnat på Innan jag dör av Jenny Downham. Med detta så är det min andra bok detta år om en tonårstjej som är döende i cancer. Det är lika bra att säga det direkt. Denna bok är inte lika fantastisk som The fault in our stars.

Huvudpersonen heter Tessa och hon är 16 år. Hon är döende och skriver därför en lista på saker som hon vill uppleva innan hon dör. Som läsare får man sedan följa med henne i hennes "arbete" med listan.

En del saker på listan har jag full förståelse för, andra inte. Även om jag var döende tror jag inte att jag skulle vilja testa droger t.ex. Fast jag antar att man kan drabbas att en känsla av att vissa saker inte spelar någon roll längre och att man inte behöver tänka på konsekvenser på samma sätt. Fast jag tror ändå inte att droger skulle stå på min lista.

Tessas familj och hennes bästis är bifigurer som man också få följa. Även grannen Adam kommer in i handlingen och förändrar Tessas liv genom kärleken. Jag tycker att det är fint att hon får uppleva det innan hon dör. När jag var yngre tänkte jag att jag inte ville dö utan att ha upplevt vissa saker, som t.ex. kärlek. Idag tänker jag nog att om jag dör så spelar det inte längre någon roll vad jag upplevt och inte. Som död kommer jag troligtvis inte gräma mig över saker jag kan ha missat. När det är över så är det över.

Boken var helt okej, men eftersom jag inte kan låta bli att jämföra den med The fault in our stars så blir helhetsintrycket bara just det, okej.

Synda

Foto: adlibris.com/se

För det mesta brukar jag skriva direkt när jag läst ut en bok, men det har varit mycket att göra denna vecka, så nu har det gått flera dagar sedan jag avslutade Synda av Sylvia Day. Jag köpte den rent impulsivt när jag köpte en annan bok och skulle få en pocket på köpet. Det stod på baksidan att den skulle vara som en blandning mellan Downton Abbey och Fifty shades. Det lät lite lockande tyckte jag. Efter att ha läst den vet jag inte riktigt om jag håller med om  beskrivningen. Den utspelas på 1800-talet så det är historiskt miljö. Karaktärerna har sex, men inte som i Fifty shades så kanske var det mest ett fösäljningsknep efter den succé som de böckerna haft.

Jag gillar denna bok för den är enkel, romantisk underhållning som inte kräver någon ansträngning av mig. Det är bara att sluka och njuta av förvecklingarna som man vet kommer redas ut, (för det gör de alltid i sådana här böcker).

Handlingen kretsar runt Jessica Tarley och Alistair Caulfield som träffades som unga och nu träffas igen många år senare när Jessica blivit änka och ska ta hand om egendomen på Jamaica. De dras till varandra och börjar dela allt under den långa båtresan över Atlanten. De har båda tragiska erfarenheter som ligger kvar ända sedan barndomen, men tillsammans utvecklas de till mognare och tryggare människor tack vare varandras stöd. Om man ska lägga en djupare dimension till resonemanget om en relativt trivial bok så är det hoppfullt och uppmuntrande att läsa om människor som utvecklas och lägger sin osäkerhet och oro bakom sig och går vidare i livet starkare och tryggare.

En bihandling fokuserar på Jessicas syster Hester och hennes destruktiva äktenskap med en man som först verkade fantastiskt trevlig och charmig, men visade sig ha ett mycket mörkare och hemskare beteende när den första förälskelsen lagt sig. Som läsare lider man med Hester, men eftersom det är den typ av bok det är så tvivlade jag aldrig på att det skulle ordna sig även för henne på något sätt.

Jag funderade lite på varför den fått sin titel... Det samhälle som handlingen utspelas i hade många regler och det var mycket som man inte fick göra. Huvudpersonerna väljer att gå sin egen väg och struntar i vad samhället tycker och det kunde kanske tyckas syndigt att göra livsval för sin egen lyckas skull istället för att först tänka på familjens ryckte och societetens förväntningar. Om man gillar romantiska böcker så rekommenderar jag denna.

I capture the caste

Foto: adlibris.com/se

I capture the castle är skriven av Dodie Smith i slutet av 40-talet. Hon är kanske mest känd för att ha skrivit De hundra och en dalmatinerna, men förutom den så är nog denna bok mest känd. Jag hade blivit tipsad om denna bok via en annan bok. Jag hade rätt så höga förväntningar och boken var bra men kanske inte riktigt så fantastisk som den hade beskrivits.

Cassandra är en 17-årig tjej som skriver dagbok om sitt och sin familjs liv. De är mycket fattiga och bor i ett gammalt slott som de hyr på den engelska landsbygden. När ägaren till slottet dör så ärver hans sonson egendomarna. Simon Cotton och hans bror Neil anländer till samma förväntande familj som Mr Bingley i Stolthet och fördom när han kommer till Netherfield. Cassandra påpekar själv att hennes syster Rose och styvmamma Topaz reagerar precis som karaktärerna i Austens roman. Som läsare kan jag även se likheter i hur dessa böcker är skrivna. De har båda ett långsamt berättartempo och det är långa beskrivningar av bara en dags händelser, allt beskrivs i detalj, vad som hänt och vem som sagt vad.

Detta är en välskriven roman om en flickas väg till att bli kvinna. Bokens baksida hade avslöjat att Cassandra skulle få uppleva sin första kärlek och jag undrade vem det skulle bli. Simon och Neil var båda alternativ, men också Stephen som bott hos Cassandras familj största delen av sitt liv. Eftersom Cassandra visade intresse för dem alla så var det inte givet hur det skulle utveckla sig. Rose kärleksliv får också stor plats i boken, liksom faderns författarkarriär som stannat av.

Man kan ju fundera på hur man skulle hantera en sådan fattigdom som Cassandra och hennes familj lever med. Oftast har familjen mycket lite att äta och de har fått sälja allt av värde. Rose vantris verkligen med denna fattigdom och är beredd att göra nästan vad som helst för att förbättra livet för sig själv och familjen. Cassandra däremot verkar inte lida lika mycket av det och hon är inte beredd att kompromissa med vad hon tycker är rätt. Antagligen är olika människor olika bra på att hantera motgångar och hårda tider. Vilken sort man själv är kan man nog inte riktigt veta innan man utsatts för prövningen.

Jag tycker om boken för den behagliga stämningen och de välbeskrivna karaktärerna. Om man tycker att det är okej med ett långsamt tempo så rekommenderar jag boken.