Ödets fånge

Foto: bokus.com

Ibland blir böcker stående i bokhyllan, länge. Så är det med Ödets fånge av Elizabeth Grayson. När jag flyttade för två år sedan så rensade jag faktiskt lite bland mina böcker och lämnade bort en del. Denna bok blev då kvar och nu när jag läst den så är jag nöjd med att jag behöll den, för den var definitivt läsvärd. Historien är inspirerad av Olive Oatmans öde. Hon kidnappades av indianer, men kom flera år senare tillbaka till de vita.

1858 ger sig Cassandra Morgan, hela hennes familj och grannfamiljen västerut. De tänker skapa sig en ny framtid och komma undan inbördeskriget som börjat mellan syd- och nordstaterna. En av de yngre sönerna i grannfamiljen är Drew, som Cassandra är kär i. Inget blir dock som det unga paret tänkt sig. Familjerna blir anfallna av indianer och Cassandra blir tillfångatagen.

Nio år senare är Drew kapten för armén och stationerad vid Fort Carr vid Plattefloden. Han får i uppdrag att ta hand om ett byte med indianerna. De ska lämna varor och få en vit kvinna återlämnad. Kvinnan ser mest ut som en indian när de tar med henne tillbaka till fortet. När hon säger att hon heter Cassandra Morgan kan Drew inte tro på det. Cassandra har också svårt att förstå att Drew överlevt, hon såg honom ju bli skjuten. Att återuppta sig tonårskärlek efter de nio år som gått visar sig inte bli lätt. Cassandra har blivit tatuerad i ansiktet och ingen låter henne glömma vad som hänt henne. Endast halvblodet Hunter Jalbert förstår hur det är att känna att man tillhör två helt olika världar. Hans vänskap blir ovärderlig för Cassandra.

Det var en bra bok och rent faktamässigt tror jag att den är väl researchad. Däremot så är inte så säker på att saker och ting skulle ha ordnat sig så bra i verkligheten, som de gjorde i boken. En kvinna som kom tillbaka efter fångenskap hos indianer kunde nog inte behålla en del av de vanor hon fått. Hon hade nog varit tvungen att anpassa sig efter samhällets regler och förväntningar. Det försöker i och för sig Cassandra göra, men hon känner sig aldrig riktgt hemma i det. Det blir nästan omöjligt att återgå till den person hon var för så många år sedan. Hunter blir hennes räddning, me det är vl just det som inte är helt trovärdigt. På riktigt skulle det nog inte ha funnits någon som han som gjorde att allt ordnade sig till det bästa.

Venetia

Foto: adlibris.com/se

När man läser en bok som liksom i förbifarten tipsar om andra böcker så måste man ju följa några av råden. Det är anledningen till att jag köpte Venetia av Georgette Heyer. Den har stått i bokhyllan ett tag och trots att författaren skrivit mer än 50 böcker hade jag inte tidigare hört talas om henne. På omslaget till boken står det att näst efter att läsa Jane Austen är detta det bästa. Ett sådant uttalande skapar ju vissa förväntningar, och i detta fall infriades de. På vissa sätt skulle jag till och med säga att detta var mer underhållande än Austen. Jag tror att det beror på att Austen skrev om sin samtid och detta skrevs i mitten av 1900-talet, så viss korrekthet hade släppts. I Jane Austens böcker är det aldrig några som ens kysser varandra, utom möjligtvis på slutet när de gift sig (fast kanske inte ens då). Inte för att denna bok är fylld av kyssar, men några fanns det i alla fall.

Venetia lever ett isolerat liv på landet i Yorkshire, i början av 1800-talet. Hon tar hand om familjens gods sedan hennes far dött och brodern som är arvingen lämnat England för livet i armen. Det är alltså bara hon och hennes 17-åriga bokmal till bror som bor på godset. De enda andra personer som de träffar är de närmsta grannarna. På detta vis var det även när fadern levde, då han sedan sin hustruns bortgång betett sig som en eremit och inte tillåtit socialt umgänge. Det som vänder upp och ner på tillvaron är när Lord Damerel dyker upp på sitt gods, som ligger granne med Venetias. Lord Damerel har ett hemskt rykte, han lever tydlig oerhört omoraliskt och att Venetia, eller någon annan, skulle utgås med honom är otänkbart för familjer i grannskapet. Han undsätter dock Venetias lillebror när han ramlar av sin häst och p.g.a. det inleds en varm vänskap. För första gången någonsin träffar Venetia någon som skrattar år samma saker som hon och förstår hennes skämt. Att de ska bli kära i varandra är givet och att alla runtomkring ska göra allt för att förhindra det lika självklart.

Tänk att leva i en tid när det är så oerhört viktigt att uppträda korrekt i alla lägen. Att vara kvinna i en sådan tid kan inte varit lätt, om man hade någon egen vilja och förstånd vill säga. Var man nöjd med att andra sade åt en vad man skulle göra och inte ville tänka själv däremot, då passade det naturligtvis utmärkt. Eftersom Venetia träffat så lite folk och fått sköta sig själv och godset så länge så blev hon en person som definitivt tänkte själv och dessutom sade vad hon tyckte och ville bestämma själv. Detta var nog inte typiskt för tidens kvinnor, och också anledningen till att hon inte ansåg att en man typisk för tiden passade henne heller. Detta var en mycket trevlig och underhållande bok, om man gillar romantik i Jane Austen-stil.

Hjärtats skafferi

Foto: adlibris.com/se

"Gillar du New York, god mat och varma feel good-romaner? Då kommer du gilla den här boken." Så skrev Aftonbladet Söndag om Hjärtats skafferi av Ruth Reichl. Jag har aldrig varit i New York, men vill gärna åka dit någon gång, och det andra stämmer ju så jag tänkte att detta nog skulle vara en bok som passade mig. Och jag hade rätt.

Billie Breslin får jobb som assistent åt chefredaktören på mattidningen Delicious. Hon hamnar i en värld full av delikatessmat, kockar och lyxiga restauranger på Manhattan. Billie är till en början lite av en paradox. Hon ser ut som en grå mus och verkar livrädd för köket, samtidigt som hon visar sig ha ett otroligt sinne för smaker och dofter. Jag förstår snabbt att något har hänt i hennes förflutna som gör att hon får panikångest så fort hon förväntas göra något i ett kök. Det tar ett tag innan alla bitar faller på plats, men det är ju alltid en viss tillfredsställelse i att kunna lista ut en del av hemligheterna innan de avslöjas, och det gjorde jag här.

Även Billie får ett mysterium att forska i. Tidningen som hon trivts så bra på läggs ner och hon är den enda anställda som blir kvar i det gamla huset. Hon får nämligen ta hand om tidningens garanti, som gör det möjligt för läsare att göra av sig med frågor om recept och önskemål om ersättning för att resultatet blivit misslyckat trots att de följt receptet. I husets bibliotek hittar Billie gamla brev, som ger henne en helt ny anledning att gå till jobbet.

Det var verkligen en trevlig bok och man blev sugen på nästan allt som åts i den. Jag som inte gillar sallad tyckte till och med att det lät riktigt gott när det beskrevs här. Jag instämmer alltså helt och fullt i Aftonbladet Söndags kommentar.

Brunstkalendern

Foto:adlibris.com/se

Igår kväll lyssnade jag färdigt på Brunstkalendern av Emma Hamberg. Jag har läst flera andra böcker av Emma, och jag tycker att hon skriver humoristiskt och vardagligt på ett tilltalande sätt.

Denna bok handlar om tre systrar som växt upp på en mjölkgård. Bokens titel syftar på gårdens brunstkalender som styr arbetet med korna och talar om när det är dags för insemination. Samtidigt är den nog en symbol för systrarnas liv. De tre systrarna har valt väldigt olika vägar i livet. Marie är drygt fyrtio och jobbar som barchef i Stockholm. Hon lever ensam med sin hund i en etta och åker inte ut till gården oftare än nödvändigt. Mellansystern Åsa har blivit it-miljonär och bor med sin man i en stor våning i Stockholm. Hon vill inget hellre än att få barn, men hittills har det inte lyckats. Annat är det för yngsta systern Lena som bor med man, fyra barn och en massa djur i en villa inte så långt från föräldrahemmet.

När en stor tragedi drabbar familjen blir det startskottet för livsomvälvande förändringar i systrarnas liv. Inget kommer någonsin igen att bli som det var förr. Fast inget ont som inte har något gott med sig, brukar man ju säga. Även om hemskt jobbiga saker sker och kommer upp till ytan så för det också systarna närmare varandra. Det visar sig att blod är tjockare än vatten. De skulle troligtvis aldrig blivit vänner om de träffats på något annat sätt, (om de ens hade träffats), men eftersom de är systrar och älskar varandra så ställer de upp när det väl gäller.

När man som jag är en person som gillar lyckliga slut så önskar man sig lite mer än vad man får här. Jag skulle kalla slutet för försiktigt hoppfullt. Fast helst vill jag ha mer än så, vill veta mer om hur det går för karaktärerna. Samtidigt så är det väl det som är en del av det vardagliga. I den riktiga vardagen så blir ju inte allt bra alltid. Man får se hur det går, allt eftersom.

Begravt i glömska

Foto: albertbonniersforlag.se

Jag tog en till bok av Nora Roberts från bokhyllan; Begravt i glömska. Denna bok har blivit stående för att jag "råkade" se filmen utan att inse att jag hade boken, men inte hade läst den ännu. Nu däremot så  kan jag konstatera att jag inte kom ihåg nästan något av filmen, så jag kunde lugnt läsa boken och förstod inte förrän i slutet vem skurken var.

Cilla McGowan har lämnat Hollywood och en karriär som nådde sin höjdpunkt innan hon blev tonåring, för att ta över sin mormors gård i Virginia. Hennes mormor var en firad Hollywoodlegend som dog en mystiskt död på sin gård. Cilla lägger nu alla sin tid på att rusta upp gården, men stöter på problem. Problem från någon som vill få henne att ge upp och lämna trakten. Hon är dock envisare än så. Dessutom så möter hon grannen Ford Sawyer, som blir den första personen hon mött som verkligen uppskattar henne, stöttar henne och får henne att tro på kärleken.

Spännande och bra bok, när man som jag vill ha något som inte kräver så mycket, som man kan sträckläsa och som man vet slutar lyckligt.

Dolda rikedomar

I helgen plockade jag fram en bok som stått i bokhyllan ett tag. Jag köpte den på en bokrea. Det är en dubbelvolym av Nora Roberts. Jag läste en av böckerna i den; Dolda rikedomar. 

Ibland är detta precis vad jag vill läsa. En bok som är spännande, med romantik, och har ett slut som jag vet är lyckligt.

Isadora Conroy har en liten antikhandel i Philadelphia. Hon bor ovanför butiken och nu hyr hon även ut den andra lägenheten i huset. Jed Skimmerhorn är hennes nya hyresgäst. Han har precis lämnat sitt jobb som kommisarie, för att han behövde en paus från polisjobbet, (det var i alla fal vad han trodde). Naturligtvis dras de två genast till varandra, även om det till att börja med är högst motvilligt från Jeds sida.

Det visar sig bli mycket fördelaktigt för Isadora att ha en polis nära till hands. Det blir inbrott i butiken och personer som handlat hos henne mördas. Hon har nämligen råkat handla smuggelgods, som någon är väldigt angelägen om att få tag i.

Detta är en bok som jag sträckläste, för det var precis vad jag var sugen på just nu. Nora Roberts är expert på att få till en lagom blandning av romantik och spänning och man vet precis vad man får när man läser en av hennes böcker.

And then there were none

Foto: adlibris.com/se

I morse lyssnade jag färdigt på Agatha Christies And then there were none. Detta är en riktigt spännande bok. Den börjar med ett barnkammarrim, som gett titel åt boken. Den nuvarande titeln kommer från rimmets slutrad, men tidigare titlar har utgått från rimmets namn. Först handlade rimmet om tio små negerpojkar, vilket redan i slutet av 1930-talet ansågs opassande i USA och de började använda den nuvarande titeln direkt. Ett tag handlade rimmet om tio små indianer, men det var inte heller så bra så nu är det tio soldatpojkar. Ön där handlingen utspelas heter då följaktligen Soldier Island nu.

En grupp människor blir inbjudna till ön, (som saknar förbindelser med fastlandet), av olika anledningar. När de kommer fram så är de åtta gäster och två tjänare i huset. Ägaren, som bjudit in dem, har fått förhinder och inte hunnit ansluta till sällskapet ännu. Redan första kvällen får de alla reda på att allt inte är som det verkar. Efter middagen hör de en röst från en grammofon som upplyser dem om att de är där för att de alla orsakat någon annans död, utan att drabbas av några direkta följder av sitt handlande. De flesta protesterar mot anklagelserna, och som läsare vet man inte riktigt vad man ska tro. När de diskuterat saken en stund faller en man död ner, han verkade sätta sin drink i halsen. Efter det så saknas en av de tio porslinsfigurerna, föreställande soldatpojkar, som står i matsalen. Fler personer dör, alla enligt barnkammarrimmet, och alla med följd att fler porslinsfigurer försvinner.

Gästerna på ön inser att det måste vara en av dem som är mördaren, vilket måste vara en hemsk vetskap att hantera. Det finns inga andra än de själva att vända sig till för råd, hjälp och stöd. samtidigt som de inte vet vem de kan lita på. Fler och fler dör och den enda teori som slår mig är att någon av dem kanske inte dött på riktigt. Även om min teori inte var så dum så kunde jag inte räkna ut hur allt hängde ihop. Fast på slutet så fick man allt förklarat för sig, så man behövde inte fortsätta grubbla efter att boken var slut. Jag kan förstå att detta anses vara Agatha Christies bästa bok, för den är riktigt intelligent skriven.