Murder on the Orient Express

Foto: adlibris.com/se

I helgen lyssnade jag färdigt på Agatha Christies Murder on the Orient Express. Jag hade inte tidigare läst något av Agatha Christie, men det borde man göra tycker en del så nu blev det så.

Hercule Poirot verkar kunde välja vilka fall han jobbar med. I denna bok skulle jag säga att han inte har så mycket val. Han reser med Orientexpressen och när ett mord sker, samtidigt som tåget fastnat i snön uppe i bergen, så börjar han sin utredning för att lösa mysteriet. Han förhör alla passagerare och sedan diskuterar han med sin vän, som är tågbolagets direktör, och läkaren som undersökte liket. Han förklarar sina teorier för de två andra herrarna och tar sedan i tu med att prata med en del passagerare igen, för att avslöja deras lögner. Poirot håller ordning på allt, sammanfattar och för fram teorier. Som läsare kan man relativt enkelt bara hänga med i hans arbete. Allt sker och förklaras på ett ordnat sätt. Hur allt hängde ihop kunde jag dock inte räkna ut, utan det fick jag reda på när Poirot samlade alla passagerarna för att berätta vad han kommit fram till.

Jag gillar Dan Stevens som uppläsare. Han ger olika röster och brytningar till alla karaktärer. Eftersom det är några stycken att hålla ordning på så hjälper det faktiskt att de alla låter olika. Vill man läsa lättsamma pusseldeckare så är nog Agatha Christies böcker ett utmärkt val, (jag håller på med min andra nu så jag har inte så mycket att gå på, men det är mitt intryck så här långt).

Charlotte Hassel

Foto: bokus.com

Igår kväll lyssnade jag färdigt på Charlotte Hassel av Frida Skybäck. Det har varit underhållande lyssning. Romantik och drama på 1700-talet, precis sådant som jag gillar.

1771 bor Charlotte på ett gods i England. Hon nås av ett brev som berättar om en förlovning. Detta brev får henne att återvända till Stockholm, som hon lämnade för 13 år sedan. Så börjar boken. Sedan byts perspektivet och det är 1758 och Charlotte är 16 år och förälskad i Axel Gyllenstierna. De har i hemlighet förlovat sig och väntar bara på rätt tillfälle att be Axels pappa om tillåtelse att gifta sig. Handlogen växlar sedan mellan 1771 och 1758, men varje kapitel börjar med plats och år så man vet hela tiden vart och när man är. Men i början så vet man alltså inte varför Charlotte lämnade Sverige och det dröjer nog ungefär halva boken innan berättelsen kommer ikapp sig själv och man förstår hur saker och ting hänger ihop.

Även om det är förutsägbart så är det bra. Romantik i verklig historisk miljö, frasande klänningar och peruker, intriger, svek och förlorad kärlek. Det här är precis vad jag behöver ibland. Om man som jag gillar böcker i den här stilen så rekommendera jag varmt denna bok.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Foto: adlibris.com/se

Igår lyssnade jag färdigt på De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Jag säger det direkt. Jag kommer inte ihåg när jag läste/lyssnade på en bok som krävde en sådan koncentration och skapade en sådan förvirring.

Boken börjar med ett terrordåd i en bokhandel. Två killar och en tjej tar gisslan och skjuter omkring sig. Tjejen filmar vad som händer. Redan här är jag förvirrad. Jag får inte grepp om vem som är berättaren och ett tag tror jag att det är en fjärde person som är med och genomför dådet, men så är det inte. Efter detta görs ett litet hopp i tiden och en författare får ett brev från ett mentalsjukhus för brottslingar. Det är tjejen från terrordådet som vill träffa honom. När han kommer dit så berättar hon för honom att hon inte är den person som alla säger att hon är. Hon är från framtiden. Sedan fortsätter min förvirring. Ibland är det tjejen som är berättaren och ibland är det författaren. Det aviseras dock inte när berättarperspektivet ändras, utan helt plötsligt inser jag att nu har det ändrats igen.

Tjejen berättar om sitt liv i framtidens Göteborg och författaren forskar i den bakgrund som alla tror är hennes. Den identiteten är en belgisk tjej som konverterat till islam och som blivit torterad i ett läger där hon hölls fången. Författaren får kontakt med en kille som torterats i samma läger och det visar sig att flera fångar i lägret fått sina minnen förändrade. Då tror jag att jag äntligen förstår och att detta inte är en sci-fi-bok. Slutet har dock en knorr som gör att allt ställs på ända och jag lämnas med känslan av förvirring.

Jag tror att jag skulle kunna ta känslan av att inte förstå allt, men det som verkligen var jobbigt med denna bok var att jag inte hängde med i bytena av berättare. Det var riktigt störande att inse att man inte visste vem som berättade. Efter ett tag så förstod jag, men sen växlade det igen utan att jag märkte det, om och om igen.

The light we lost

Foto: adlibris.com/se

The light we lost av Jill Santopolo rekommenderades av Reese Witherspoons bokklubb och jag läste att det skulle vara en romantisk bok för personer som i vanliga fall inte tycker om romantiska böcker. Om man gillade Livet efter dig och En dag så skulle man gilla den här boken. Jag tyckte att båda de böckerna var väldigt bra. Jag säger alltså direkt att jag hade rätt så höga förväntningar på den här boken. Dessutom hade jag valt den till min bokcirkel och ville inte behöva skämmas. Nu har jag lyssnat färdigt på den, och det är mycket möjligt att jag får be bokcirkeln om ursäkt. Den levde inte alls upp till nivån på de böcker som den jämfördes med. Med det sagt så ska jag väl även säga att det inte var en dålig bok, men den var inte speciell och den gav mig inte de känslosvall som uppstod när jag läste de andra.

Lucy och Gabe möts 11 september och kysser varandra för första gången efter att tvillingtornen har fallit. Gabe går sedan tillbaka till sin förra flickvän och det dröjer några år innan de träffas igen, och blir ihop. De är ihop tills Gabe beslutar sig för att ta ett fotografjobb som tar honom till krigshärjade områden i världen. Lucy försöker sedan gå vidare med sitt liv utan sitt livs stora kärlek. Hon träffar en annan man och gifter sig, får barn, vägrar bli hemmafru och skapar sig en framgångsrik karriär som producent för barnprogram. Trots att hon lever ett liv som är bra på många sätt så kan hon inte glömma Gabe. Hon slutar egentligen aldrig att älska honom. Trots att hon älskar sin man så kan hon inte låta bli att jämföra honom med Gabe och föreställa sig hur hennes liv varit om hon varit gift med honom istället. Ibland kommer Gabe tillbaka till New York, och de träffas. Han säger vid ett tillfälle att han vill att "hans" New York ska vara oförändrat när han kommer tillbaka dit.  Jag tänker att han vill att även Lucy ska vara oförändrad och bara finnas där för honom när han dyker upp. Detta är en osympatiskt drag hos honom och jag blir irriterad på både honom Lucy. De har ju valt bort varandra men ändå kan de inte låta varandra vara.

Jag tror att tanken är att man ska känna att Lucy och Gabe delar en stark kärlek, som inga omständigheter eller avstånd kan släcka. Jag blir mest irriterad på dem, och det är nog definitivt inte tanken. Kanske hade jag upplevt boken annorlunda om jag inte haft så höga förväntningar, p.g.a. de böcker som den jämfördes med. Om du inte läst de böckerna så rekommenderar jag dem istället.

Still me

Foto: adlibris.com/se

Sent igår kväll läste jag färdigt Still me av Jojo Moyes. Det var en självklarhet att köpa denna bok, eftersom jag har de två första böckerna om Louisa Clark.

I denna bok beger sig Lou till New York efter att Nathan (Wills vårdare i första boken) fixat jobb åt henne hos sin arbetsgivare. Som assistent åt Agnes Gopnik, den yngre andra frun till den ofantligt rike Mr Gopnik, får Lou se New Yorks societet på nära håll. Samtidigt som hon är i New York och saknar nya pojkvännen Sam så läser hon brev som Will skrev till sin mamma när han var i New York, (hans mamma hade lånat ut breven till henne).

Det är en bra bok,  och jag vill veta hur det ska gå för Lou. Trots det är det liksom något som saknas. Det är samma person för mig som för Lou; Will. Jag har nu efter tredje boken insett att något av det bästa med den första boken var samspelet och relationen mellan Lou och Will. Eftersom han inte längre finns kvar, så är det något som saknas.

I New York möter Lou en man som är så lik Will att hon först inte alls vet hur hon ska reagera. Som läsare anar man ändå relativt fort att detta är för bra för att vara sant. Det kan ju inte vara så att det finns någon som både liknar Will utseendemässigt och till personligheten. Till slut är det Lous speciella stil och intresse för udda kläder som visar henne vägen vidare. De randiga strumpbyxorna som Will gav henne i födelsedagspresent blir betydelsefulla ännu en gång.

Serien om prästdöttrarna Morlandeus

Foto: adlibris.com/se

Igår kväll lyssnade jag färdigt på den tredje boken i Maria Gustavsdotters serie om prästdöttrarna från Orust. Jag har lyssnat på Ulrikas bok, Katarinas bok och Ebbas bok.

Handlingen utspelar sig under mitten av 1600-talet och allting börjar med att man får reda på att något hemskt skämt har begåtts i kyrkan på Orust. Prästens äldsta dotter Ulrika, hennes storebror Magnus och hans kompis Andreas har gjort något som är så hemskt att Magnus pryglas, Andreas skickas från gården och Ulrika får sitta hela eftermiddagen och läsa Bibeln. Som läsare får man inte veta vad det är de gjort, inte förrän i andra boken tror jag. Denna händelse får i vilket fall Ulrika att rymma från gården, tillsammans med Andreas. Han tar hennes oskuld, de smycken hon tagit med sig och lämnar henne sedan. Hon ger sig då ut på vägarna ensam, innan hon slår följe med en grupp gycklare.

Efter det växlar boken mellan att följa Ulrika,  de yngre systrarna hemma på Morlanda prästgård, brodern Magnus som fått ta tjänst som informator och Andreas som börjar med att ta sig hem till Köpenhamn. Även om böckerna har namn efter en syster var så följer alla de olika karaktärerna som jag nämnt.

Det finns mycket att uppröras över när man läser om hur livet var på 1600-talet, speciellt hur livet för kvinnor var. De hade inte mycket att säga till om. De förväntades inte förstå saker och inte skulle de utbildas för mycket heller. I princip så skulle de föda barn och ta hand om sin makes hem. Nu var det ju i och för sig nödvändigt att kunna både ett och annat när man skulle ta hand om ett hem, men de kunskaperna värderades trots det inte så högt.

I början tyckte jag inte om Ulrika så värst. Hon verkade bortskämd och ljög och gjorde sig till för att få igenom sin vilja. Hon brydde sig inte om ifall detta var på någon annans bekostnad. Livet på vägarna blev dock inte så lätt och hon fick den hårda vägen lära sig många läxor. Längre fram i handlingen hade jag inget emot henne, hon växte upp till en vettig vuxen, kanske på grund av allt svårt hon fick gå igenom. Katarina var mer ordentlig och gjorde som hon blev tillsagd, ända tills hon skulle giftas bort med en man hon inte ville ha. Hon slingrade sig ur den situationen, men livet blev trots det inte som hon tänkt sig eller önskat. Ebba var den som det var mest synd om. Hon led av vad de kallade för fallandesjuka, (jag tror att det var någon from av epilepsi), och blev därför kvar hemma. Prästen hade nu gift om sig men en kvinna som varit en vän till Katarina och hon utnyttjade Ebba till allt arbete som hon själv inte vill göra. Mannen som var tänkt att gifta sig med Katarina ställde nu in siktet på Ebba, som han trodde var lättare att kontrollera. Till slut hittade dock Ebba sitt mod och den kämpaglöd hon behövde för att frigöra sig från hemmet.

Efter att på ett mycket noggrant sätt ha följt alla karaktärerna under 15 år så tyckte jag att slutet kändes hastigt. Jag funderade till och med på om författaren tröttnat eller haft tidspress. Slutet gav mig inte alla svar som jag ville ha. Jag var nämligen säker på att detta var en trilogi. Nu, alldeles nyss, har jag upptäckt att en fjärde bok kommit ut. Då ska man få följa Ulrikas styvsons nyblivna hustru, men jag gissar att man kanske även får följa systrarna Morlandeus. Förhoppningsvis kan jag där få några av de svar som jag saknade i slutet av tredje boken.

Jack of Spades

Foto: adlibris.com/se

Igår läste jag färdigt Jack of Spades av Joyce Carol Oates. Detta är en liten bok om en författare som sjunker djupare och djupare ner i galenskap.

Andrew J. Rush är en framgångsrik deckarförfattare. Han lever ett stabilt liv med sin fru, i New Jersey. Han har tre vuxna  barn och livet och karriären rullar på. Det ingen vet är att han under pseudonymen Jack of Spades även skriver mer bestialiska, hemska och sexistiska deckare. Jack of Spades är ett alter ego som börjar ta mer och mer plats i Andrews liv. Från att första bara kommit fram nattetid för att skriva så börjar nu Jack påverka även Andrews privatliv. Allt börjar spåra ur när en äldre kvinna stämmer Andrew för plagiat och stöld.

Händelser från Andrews förflutna överraskar mig, medan andra saker aldrig riktigt reds ut. Jag lämnas med frågor, även när boken är slut. Jag är inte riktigt säker på om det är bra eller inte. Jag hade nog gärna fått några fler svar. Däremot så kanske jag utökade mig engelska ordförråd lite, för jag fick slå upp en del ord som jag inte kunde, (fast i efterhand kommer jag nog inte ihåg alla).