Katedralen vid havet

Foto: cdon.se

Jag hade fått höra från mer än en person att Katedralen vid havet av Ilfonso Falcones skulle vara en helt fantastisk bok. Problemet med att få höra sådan är att man bygger upp höga förväntningar, ibland så höga att boken i fråga får svårt att leva upp till dem. Så blev det denna gång. Jag tyckte helt klart att det var en bra bok, men eftersom jag hört att den skulle vara så fantastisk så blev känslan ändå att den inte riktigt levde upp till den beskrivningen. Däremot så tyckte jag att Johan Rabaeus var mycket bra som uppläsare. Han läste med stor inlevelse och gav olika röster till karaktärerna. Det är nog den bästa uppläsningen jag hört på länge.

Boken utspelar sig i 1300-talets Spanien, mest i Barcelona. Feodalsystemet gör livet svårt för bönderna, som måste lyda och tjäna sina herrar. Att markens herre kan lägra bruden på hennes bröllopsnatt är en rättighet som man snabbt stiftar en hemsk bekantskap men i boken. Bonden Bernat tvingas se på när hans unga brud Francesca våldtas och blir sedan tvingad att göra samma sak han, så att ingen senare kan säga att det är herrens barn. Hans fru blir inte sig själv efter detta och hon kan inte knyta an till pojken hon föder. Bernat tvivlar inte på att det är hans son, då de båda har samma födelsemärke ovanför ögat som alla män i deras släkt. Francesca tvingas sedan överge sitt hem för att bo på godset och amma herrens egen son. Bernat flyr då med sin lille son till Barcelona, där de har möjlighet att få sin frihet, (om ingen hittar dem innan utsatt tid går ut).

Det är en hemskt eländig start på boken. Jag tycker så synd om Francesca och Bernat. De kunde säkert fått en bra liv tillsammans om de fått en bättre start på sitt äktenskap. Det var verkligen helt sjukt hur herrarna kunde utnyttja börderna hur som helst. Mer elände följer senare i boken. Jag undrar vid flera tillfällen om det någonsin ska bli någon lycka för pojken Arnau, som sedan blir bokens huvudperson. Det klart att det är saker som går bra ibland men det är så mycket som går dåligt också.

Parallellt med Arnaus liv får man följa byggandet av katedralen Santa Maria del Mar. Han blir mycket engagerad i byggandet av den kyrkan då den är folkets kyrka, tillägnad jungfrun. Jungfrun som blir hans mor, då han inte har något minne av sin egen. Man får följa Arnaus resa från fattigdom till makt och rikedom i en tid då kyrkan och kungen hade stor makt, även över de rika.

Kafka på stranden

Foto: adlibris.com/se

Ända sedan jag läste en bok där huvudpersonen läste böcker av Haruki Murakami har jag tänkt att jag ska läsa något av honom. Det har inte blivit av förrän nu, när denna bok valdes av bokcirkeln. Kafka på stranden beskrivs som Haruki Murakamis bästa och konstigaste bok. Eftersom jag inte läst något annat av honom är det omöjligt att säga om det stämmer. Däremot kan jag säga att den var bra, och den var konstig.

Det handlar om en femtonårig kille som rymmer hemifrån. Det handlar också om en gammal man som kan tala med katter. De två verkar inte ha något med varandra att göra men till slut ser man samband och hur de påverkar varandras liv. Det är svårt att beskriva bokens handling utan att börja räkna upp märkliga händelser; som en hel skolklass som unisont förlorar medvetandet på en utflykt i bergen, ett makrillsregn, och hur gubben på KFC-loggan dyker upp.

Killen som kallas sig Kafka har fått en profetia uttalad över sig; en som mycket liknar den Oidipus fick. När han ger sig av hemifrån kunde man ju tro att han försöker undkomma profetian men han bestämmer sig senare för att försöka uppfylla de istället och på så sätt bli av med den. Det är däremot svårt att veta om han lyckas för alla frågor får inte svar och alla teorier kan inte styrkas eller avfärdas.

Boken är lång och jag kände mig inte så hågad att läsa den i början, men ju mer jag läste desto mer drogs jag in i den. Bitvis är den mycket vacker. Den är också filosofiskt och skruvad, och man skulle kanske kunna säga att den har drag av fantasy, fast jag tycker samtidigt inte alls att den känns som en fantasy-bok, (kanske är min definition av genren för snäv...). Även fast alla mina frågor inte får svar så störs jag inte så mycket av det. På något sätt förstår man att detta inte är en sådan bok som kommer att ge svar på alla frågor. Man måste vara beredd på att boken är speciell, men om man tror att man  gillar sådant, eller är beredd att testa så rekommenderar jag boken.

Hämnden bär Prada

Foto: adlibris.com/se

För flera år sedan läste jag Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger. Jag förfasades och irriterades över den hemska chefen Miranda Priestley. Nu har jag läst fortsättningen; Hämnden bär Prada.

Det har gått 10 år sedan Andy lämnade jobbet som Mirandas assistent på tidningen Runway. Tillsammans med Emily, (som också varit Mirandas assistens) startar hon bröllopsmagasinet The Plunge. Det går bra för dem. Så bra att tidningskoncernen där Miranda jobbar vill köpa upp deras tidning. Andy hade trott att hon skulle slippa Miranda men nu är hon alltså tillbaka i hennes liv och Emily börjar återgå till den person hon var på Runway. Man skulle kunna säga att detta är bokens huvudspår men jag tycker att det som verkligen är grejen är att följa Andy genom bröllop, det första barnet och allt som hör det till, plus en del oväntade saker också,  för att till slut se henne landa som den person hon vill vara vid typ 36 års ålder.

Miranda är lika vidrig i denna bok som i den första, men jag upprörs inte lika mycket denna gång. Troligtvis för att det inte är någon nyhet i detta. Man förväntar sig inget annat av Miranda, hon är en minst sagt endimensionell karaktär. Det sägs att inspirationen till henne är Anna Wintour, chefredaktör på Vogue. Författaren till boken jobbade som hennes assistent under en tid där.

Det här får nog räknas som typisk chick-lit och ibland är det precis vad man vill ha.

Min pappa Ann-Christine

Foto: adlibris.com/se

På bara några dagar har jag läst Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine. Jag hade sett dem hos Skavlan så jag tyckte att det skulle bli intressant att läsa boken där Ester berättar om hur hennes pappa Åke blev Ann-Christine.

Kapitlen i denna bok är överlag väldigt korta, ibland bara några rader. Historien berättas inte kronologiskt utan det hoppar lite fram och tillbaka mellan Esters barndomsminnen och hennes vuxna kamp med att acceptera sin pappas livsval. Detta gör att boken känns episodisk och kanske gick det alldeles för fort att läsa den. Kanske kräver den egentligen mer eftertanke än jag gav den...

Jag tror att boken har varit ett sätt för Ester att bearbeta det som hänt. Ibland funderade jag över hennes mamma och hennes systrar. Man fick inte veta så mycket om hur de reagerade. Det är verkligen Esters berättelse om sin pappa.

Åke arbetade som präst och skulle ha beskrivits som en typisk man. Med alla förutfattade meningar vi skapar utifrån det så var det nog en stor chock för hans omgivning när han valde att bli Ann-Christine. Kan det ha varit så att han var så typiskt manlig för att kompensera för de tankar och känslor som han så länge dolde? Det ligger nära till hands att tro det.

Ester vill vara accepterande och fördomsfri men har svårt att hantera denna förändring. Hon känner det som att hon förlorar sin pappa. Det är inte så svårt att förstå de känslorna. Till slut känns det dock som att hon på något vis landar i detta och konstaterar att hennes pappa fortfarande finns där, i Ann-Christine.

Pottungen

Foto: adlibris.com/se

Då har jag läst ut Anna Laestadius Larssons andra bok; Pottungen. Återigen får man följa hertiginnan Charlotta, Sophie Piper (född von Fersen) och den tidigare pottungen Johanna. När denna bok tar vid så har det gått 12 år sedan man lämnade karaktärerna i slutet av första boken. En del saker har förändrats men det mesta är detsamma. Det är samma elände och samma orättvisor i samhället. Kvinnorna är nu i 35-årsålder och livet har gett dem mer erfarenhet. Fast det hjälper ju inte så mycket då ingen av dem har några direkta möjligheter att styra sina egna liv.

Det är mest intressant att följa Johanna. Hon är ju den karaktär som är helt påhittad och som man följaktligen inte kan läsa om någon annanstans. Hon verkar ett tag vara den som har mest möjlighet att faktiskt förändra sitt liv. Efter allt elände hon gått igenom så unnar jag henne verkligen lite lycka och framgång. Fast saker och ting blir inte som hon tänkt sig eller som jag hoppats. Trots det är hon en stark och handlingskraftig person så jag har fortfarande hopp om att situationen kan förändras igen, i tredje boken (undrar när den kommer ut...).

Jag läste inte denna bok lika snabbt som den första. Kanske beror det på att böckerna är rätt så lika och det känns inte riktigt som att det är mycket nytt som händer nu. Det är mycket av samma bekymmer och intriger. Då blir ju inte drivet att läsa vidare lika starkt. Fast det är en bra bok och jag kommer definitiv att läsa nästa bok när det kommer.

Barnbruden

Foto: adlibris.com/se

Barnbruden är en debutroman av Anna Laestadius Larsson. Det är den första boken i en tänkt trilogi. Andra boken kom ut i höstas och jag vill läsa den också. Jag gillar ju historiska romaner så jag trodde nog att jag skulle gilla denna bok, och det gjorde jag också.  Det är en roman, men den handlar om riktiga personer, som har funnits på riktigt. Detta gör att en hel del är sant samtidigt som en del är påhittat och utbroderat för berättelsens skull.

Den femtonåriga Hedvig Elisabeth Charlotta är barnbruden som kommer till Sverige för att gifta sig med hertig Karl, bror till kung Gustav III. Eftersom kungen och drottningen inte fått några barn trots att de varit gifta i nio år är tanken att Charlotta tillsammans med Karl ska producera en tronarvinge.

Charlotta blir redan på båtresan från Tyskland till Sverige vän med Sophie von Fersen. Det är hennes äldre bror Axel som senare har ihop det med den franska drottningen Marie Antoinette, om vi ska tro på rykten och hörsägen.

Rykten och hörsägen är vad en del av bokens handling bygger på. Även om Charlotta skrev ner oerhört mycket om sitt liv vid hovet så skrev hon inte ner allt klart och tydligt, så författarinnan har haft möjlighet att fylla ut luckorna.

En tredje person som historien kretsar kring är flickan som kallas Pottungen. Hon får ta hand om Charlottas potta och hålla henne sällskap när hon är mörkrädd om nätterna. Charlotta tar henne under sina vingars skydd och gör Pottungens liv bättre och lättare än det är för de andra ungarna som jobbar och sliter i slottet.

Även om man kan fascineras över hovets överdåd och extravaganser så är det ändå tydligt att alla måste dansa efter kungens pipa. Är man dessutom kvinna så har man i princip inga val alls i livet. Ens familj bestämmer allt oavsett vad man själv tycker. Detta är något som som Charlotta, Sophie och Pottungen alla får erfara, trots att deras situation och ställning är så olika.

Om man tycker om historiska romaner med en rätt så stor dos sanning så tycker jag definitivt att man ska läsa den här boken.

Konsten att höra hjärtslag

Foto: adlibris.com/se

Idag läste jag ut Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker. Jag hade lite svårt att komma in i denna bok. Den var inte svår och den var inte dålig. Trots det så kände jag inte att jag drogs in i boken. Efter halva boken gav jag upp om att känna den känslan, men mot slutet kom den faktiskt. Då ville jag verkligen veta hur allt hängde ihop och då först kunde jag på riktigt uppskatta det vackra i historien.

Julias pappa är en känd advokat i New York, men en dag försvinner han och alla spår slutar i Bangkok. Julias mamma hittar ett kärleksbrev som hennes man skrivit till en kvinna i Burma, men aldrig skickat. Julia bestämmer sig då för att leta efter kvinnan, i pappans hemland. Hon anländer till byn där fadern växte upp och där kvinnan han skrev brevet till ska bo. I byn tehus träffar hon en man som verkar ha väntat på henne. Han börjar berätta en historia för henne.

Historien handlar om pojken Tin Win, som blir blind, och om flickan Mi Mi som föddes med missbildade fötter. Livet förändras för dessa två när de finner varandra. Mellan dem uppstår en överjordisk kärlek. En kärlek som inga omständigheter kan ta död på.

Berättelsen om Tin Win och Mi Mi känns på många sätt som en saga. En sådan kärlek som den de delar, har jag aldrig hört talas om i verkligheten. Jag har faktiskt svårt att föreställa mig att den skulle finnas på riktigt. Jag tror att omständigheter, problem, avstånd och liknande faktiskt skulle kunna påverka känslorna man har för någon annan. Om man sedan inte hörde från denna person på lång tid så skulle man nog ge upp hoppet om att ses igen, och troligtvis skulle man gå vidare med sitt liv. Kanske är det pessimistiskt att tänka så, eller så är det bara realistiskt.