söndag 17 maj 2015

Min pappa Ann-Christine

Foto: adlibris.com/se
På bara några dagar har jag läst Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine. Jag hade sett dem hos Skavlan så jag tyckte att det skulle bli intressant att läsa boken där Ester berättar om hur hennes pappa Åke blev Ann-Christine.

Kapitlen i denna bok är överlag väldigt korta, ibland bara några rader. Historien berättas inte kronologiskt utan det hoppar lite fram och tillbaka mellan Esters barndomsminnen och hennes vuxna kamp med att acceptera sin pappas livsval. Detta gör att boken känns episodisk och kanske gick det alldeles för fort att läsa den. Kanske kräver den egentligen mer eftertanke än jag gav den...

Jag tror att boken har varit ett sätt för Ester att bearbeta det som hänt. Ibland funderade jag över hennes mamma och hennes systrar. Man fick inte veta så mycket om hur de reagerade. Det är verkligen Esters berättelse om sin pappa.

Åke arbetade som präst och skulle ha beskrivits som en typisk man. Med alla förutfattade meningar vi skapar utifrån det så var det nog en stor chock för hans omgivning när han valde att bli Ann-Christine. Kan det ha varit så att han var så typiskt manlig för att kompensera för de tankar och känslor som han så länge dolde? Det ligger nära till hands att tro det.

Ester vill vara accepterande och fördomsfri men har svårt att hantera denna förändring. Hon känner det som att hon förlorar sin pappa. Det är inte så svårt att förstå de känslorna. Till slut känns det dock som att hon på något vis landar i detta och konstaterar att hennes pappa fortfarande finns där, i Ann-Christine.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar