Kafka på stranden

Foto: adlibris.com/se

Ända sedan jag läste en bok där huvudpersonen läste böcker av Haruki Murakami har jag tänkt att jag ska läsa något av honom. Det har inte blivit av förrän nu, när denna bok valdes av bokcirkeln. Kafka på stranden beskrivs som Haruki Murakamis bästa och konstigaste bok. Eftersom jag inte läst något annat av honom är det omöjligt att säga om det stämmer. Däremot kan jag säga att den var bra, och den var konstig.

Det handlar om en femtonårig kille som rymmer hemifrån. Det handlar också om en gammal man som kan tala med katter. De två verkar inte ha något med varandra att göra men till slut ser man samband och hur de påverkar varandras liv. Det är svårt att beskriva bokens handling utan att börja räkna upp märkliga händelser; som en hel skolklass som unisont förlorar medvetandet på en utflykt i bergen, ett makrillsregn, och hur gubben på KFC-loggan dyker upp.

Killen som kallas sig Kafka har fått en profetia uttalad över sig; en som mycket liknar den Oidipus fick. När han ger sig av hemifrån kunde man ju tro att han försöker undkomma profetian men han bestämmer sig senare för att försöka uppfylla de istället och på så sätt bli av med den. Det är däremot svårt att veta om han lyckas för alla frågor får inte svar och alla teorier kan inte styrkas eller avfärdas.

Boken är lång och jag kände mig inte så hågad att läsa den i början, men ju mer jag läste desto mer drogs jag in i den. Bitvis är den mycket vacker. Den är också filosofiskt och skruvad, och man skulle kanske kunna säga att den har drag av fantasy, fast jag tycker samtidigt inte alls att den känns som en fantasy-bok, (kanske är min definition av genren för snäv...). Även fast alla mina frågor inte får svar så störs jag inte så mycket av det. På något sätt förstår man att detta inte är en sådan bok som kommer att ge svar på alla frågor. Man måste vara beredd på att boken är speciell, men om man tror att man  gillar sådant, eller är beredd att testa så rekommenderar jag boken.