Nyckeln

Foto: adlibris.com/mondo

Nu har jag lyssnat färdigt på sista delen i Engelsforstrilogin; Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Denna bok var fylld av händelser och oväntade vändningar. I ingen av de andra böckerna fick mina förväntningar på vad som skulle hända byta riktning så många gånger. Troligtvis berodde detta på att huvudpersonerna aldrig tidigare varit så osäkra och splittrade i hur det trodde att allt skulle lösas. Kanske skulle man som läsare då ta ett steg tillbaka och tänka själv, men jag tycker att det är ett rätt så bra betyg för en bok att man går in i den så mycket att man tänker som karaktärerna och litar på dem. I vilket fall som helst så är sådan läsning den mest avkopplande, tycker jag.

Apokalypsen kommer närmare med stormsteg och Cirkeln av de utvalda får konkurrens av Rådet och deras cirkel av utvalda häxor. Spoilervarning! Nu i efterhand känns det rätt så självklart att det var de utvalda som skulle stoppa apokalypsen. Jag ifrågasätter varför jag tvivlade på det. Jag tror att det beror på att böckerna tidigt visade att de inte var som alla andra, genom att låta viktiga huvudpersoner dö tidigt. Trots det så blir det ett klassiskt slut med en räddad värld som kan leva vidare. Det hade varit för dystert med motsatsen, så jag är nöjd.

Jag tycker böckerna är bra. Huvudpersonerna är oerhört olika och visar många av samhällets sociala skikt. Jag tror att de genom det kan ge läsarna ökad förståelse för människor som inte är som de. Eftersom huvudmålgruppen är tonåringar så känns det extra bra, för man formas mycket under de åren till den vuxna människa man sedan ska bli, (med det inte sagt att man slutar utvecklas när man blivit vuxen).

Om man gillar fantasy och vill läsa en svensk variant på genren så rekommenderar jag dessa böcker.

The book thief

Foto: cdon.se

Nu har jag läst ut The book thief av Markus Zusak. Det tog ett litet tag att läsa ut den, för jag blev distraherad av de böcker som jag lyssnar på (och nyss skrivit om). Det betyder i detta fall inte att denna bok inte är bra, för det är den. Däremot så kräver den lite av sin läsare. Det är varken lättsamt eller speciellt lyckligt och enkelt.

Bokens berättare är Döden. Bara det är ju lite speciellt. Jag har nog inte läst någon sådan bok förut. Döden berättar om boktjuven, Liesel, som är nio år när historien börjar 1939, i Tyskland. Andra världskriget och Döden som berättare gör att man inte förväntar sig att detta ska bli en speciellt lycklig historia.

Liesels lillebror dör på tågresan som ska lämna barnen i fosterhem. Under begravningen stjäl Liesel sin första bok, en handbok i dödgrävning. Detta är också första gången som Döden kommer i kontakt med henne, men inte sista gången. Jag upplever att det ger en liten extra krydda till boken att man inte vet när Döden kommer träffa Liesel igen, och om eller snarare när han ska hämta henne.

Liesels fosterföräldrar är enkla men bra människor. Pappan blir mycket betydelsefull för Liesel, inte minst när han motar bort hennes mardrömmar med lästräning under nätterna. Mamman upplevs hårdare och strängare men hon är har ett hjärta av guld innerst inne. Visst kan det vara så ibland, att den som har det hårdaste skalet är mjukast på insidan? Liesel får en bästa vän i grannpojken Rudy, och de upplever många äventyr tillsammans. Familjen gömmer även juden Max i källaren under en tid. Det var verkligen modigt av dem att göra det. Hade han blivit upptäckt hade de alla råkat mycket illa ut. Man funderar ju ofta på hur vanliga tyskar upplevde kriget och det Hitler gjorde. Det fanns trots allt människor som inte köpte allt han sade utan insåg att det var fel. Det känns hoppfullt för mänskligheten tycker jag.

Jag tänker inte skriva om allt som händer och de relationer som formas och utvecklas, för det blir för mycket. Jag nöjer mig med att rekommendera denna lite annorlunda bok. Den finns även på film nu och den ser jag fram mot att se.

Eld

Foto:cdon.se

Den andra delen i Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren heter Eld. Den har jag lyssnat på den senaste veckan. Precis som första boken så var den spännande och jag har lyssnat varje dag. Jag undra hur allt ska sluta...?

De utvalda måste kämpa på flera fronter i denna bok. Någon ser till att apokalypsen som de ska stoppa närmar sig med stormsteg (mycket snabbare än beräknat) och samtidigt dyker rådet upp och ska ställa dem till svars för hur de har missbrukat sina magiska krafter. (Rådet håller koll på all magianvändning och anser sig vara kloka och alltid ha rätt.)

Samarbete blir nyckeln till att lyckas. Att tjejerna kan se förbi sina olikheter och verkligen samarbeta och lita på varandra är ett bra budskap. Ofta har man kanske lättare för att lita på och samarbeta bra med folk som liknar en själv, men att kunna komplettera varandra och se det positiva hos andra är viktigt och även givande, tror jag.

I Engelsfors startar en organisation som kallar sig för Positiva Engelsfors (PE). Många i samhället ansluter sig och anammar budskapet om att tänka positivt. Först verkar det bra men snart förstår man att det är något lurt med detta. Jag tänker faktiskt på Nazityskland. Folk går med i en rörelser som verkar bra först, men mer och mer vill man göra sig av med alla som inte passar in. PE tar över skolan där tjejerna går och de som inte går med blir utstötta. Man vill ju tro att sådant som liknar det som hände i Tyskland inte skulle kunna hända igen, men jag är inte så säker. Folk vill så gärna passa in och höra till. Om det dessutom verkar bra i början så tror jag att folk kan bli lurade. Som alltid vill man ju tror att man själv inte skulle gå på något sådant, men hur ska vi kunna veta det när vi aldrig varit med om något liknande? I Engelsfors så är det demonerna och de som hjälper dem som ligger bakom PE och allt de gör och som tur är lyckas de utvalda bekämpa dem och avvärja apokalypsen för den här gången. Däremot så är det fler av dem som stryker med. Från början var de sju utvalda och nu är endast fyra kvar. Jag undrar om fler ska behöva dö innan sista boken är slut. Deras uppdrag är att stänga den port som finns till demonvärlden i Engelsfors, så jag antar att sista boken slutar med att de lyckas med det.

Ser fram emot upplösningen :-)

Cirkeln

Foto: cdon.se

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har skrivit Cirkeln, som är den första boken i Engelsforstrilogin. Jag har elever som sagt att jag bara måste läsa dessa böcker, så det var kul att berätta för dem att jag nu gör det. Jag har på en vecka lyssnat på denna första bok i serien. Det är rätt så snabbt för mig att ha lyssnat på en bok på en vecka. Så fort jag vaknat har jag stoppat hörlurarna i öronen och sedan har jag lyssnat medan jag gjort mig iordning, ätit frukost och gått till jobbet. Som ni förstår så har det alltså varit rätt så spännande.

Den här boken är något så ovanligt som en svensk fantasytrilogi. Engelsfors är ett litet brukssamhälle där inget speciellt verkar hända, men det visar sig att "hinnan" mellan vår värld och andra dimensioner och världar är extra tunn där. Handlingen börjar med ett dödsfall och sedan väcks sex 16-åriga tjejer som häxor. De har till synes inget gemensamt och deras olikheter och konflikter är en drivkraft i handlingens utveckling. De får reda på att de är utvalda att rädda världen från en ondska som hotar. Dessutom blir deras skola utpekad som en ondskans plats.

I början hade jag lite svårt att hålla ordning på alla tjejerna, vem som var vem, hur de såg ut och hur deras familjer och vänskapsrelationer såg ut. Efter ett tag satte det sig dock och det var inga problem att hänga med. Innan jag hade kommit speciellt lång blev jag rejält överraskad av en dramatisk händelse i boken. Jag hade verkligen inte tänkt mig att det ens var en möjlighet att en sådan sak skulle kunna hända. Det känns uppfriskande att bli så överraskad av en bok. Sedan tyckte jag att det malde vidare och precis när jag började tänka att det behövde hända något nytt så tog händelserna fart igen. Det hade ju varit ännu bättre om jag aldrig behövt tänka att det borde hända något nytt, men det var ju bra att det gjorde det när jag tyckte att behovet uppstod.

Även om tjejerna är häxor och har magiska krafter så finns det också en del realistiska drag i boken. De privata problem som tjejerna brottas med känns som typiska tjej- och tonårsproblem, även om karaktärerna kanske är lite stereotypt beskrivna.

Jag kommer helt klart att lyssna på de två resterande böckerna också.

Little Bee

Foto: cdon.se

Jag har lyssnat på Little Bee av Chris Cleave. Det har tagit mig ett tag att lyssna klart, och det är väl inte direkt ett bra betyg.

Little Bee är en flicka från Nigeria som tar sig till England som flykting. När hon till slut tar sig ifrån flyktingförläggningen så letar hon upp Sarah som offrade ett finger för att rädda hennes liv på en strand i Nigeria, (Sarah var där på semester och stötte på rebeller som jagade Little Bee och hennes syster). Sarahs man har precis tagit livet av sig så hon har egna saker att bearbeta, samtidigt som hon vill hjälpa Little Bee.

Det har hänt tragiska saker i både Little Bees och Sarahs liv. Olika saker men alla tragiska på sitt sätt. Jag önskar att jag hade känt mig mer engagerad i deras öden. Trots det var det något med boken som gjorde att jag hade svårt att bry mig på riktigt. I teorin så bryr jag mig och tycker det är hemskt, det som hänt dem, men i praktiken så väcks inte min empati så mycket som den borde göra. Jag har hört andra som säger liknande saker om denna bok så jag tänker inte ha dåligt samvete för att de allvarliga teman som tas upp inte engagerar som de borde. Jag skyller på författaren.

Även fast boken verkar bra så tänker jag inte rekommendera den.

Beautiful redemption

Foto: cdon.se

Beautiful redemption är fjärde och sista boken i serien av Kami Garcia och Margaret Stohl. Här avslutas historien om Ethan och Lena och deras problematiska kärlek. Ännu en serie som jag återkommer till, men denna gång efter ett mycket kort avbrott. Det kändes bra att få avsluta denna serie. Eftersom jag hade alla böckerna så kändes det lite jobbigt att ha den sista liggande och vara "tvungen" att läsa annat emellan, (fast bokcirkelns val måste jag ju följa).

Det blir nästan omöjligt att skriva om denna bok utan att avslöja något, så... spoiler alert! Den tredje boken slutade med att Ethan offrade sitt liv för att återställa ordningen i världen, så att den inte skulle gå under. Denna bok handlar således om hur han ska kunna ta sig tillbaka till livet och Lena. Det var nämligen någon som skrev om hans öde så nu behöver han riva ut den sidan ur boken som innehåller allas öden.

För första gången i serien så är boken uppdelad i olika delar och Lena har en del där hon är jag-personen. Eftersom det hela tiden varit Ethan som är böckernas "jag" så får jag flera gånger i Lenas del påminna mig om att det är hon som är "jag". Det var nog ett nödvändigt val att göra för denna bok. Eftersom  Ethan och Lena är åtskilda så kan ju inte han berätta om vad som händer i den vanliga, levande, världen.

Det tydligaste budskapet i denna bok är att aldrig ge upp. Inte ens när det verkar omöjligt. Varken Ethan eller Lena ger upp om att de ska återförenas på något sätt. Man kan ju tycka att döden är ett rätt så definitivt sätt att skilja människor åt, men allt är ju inte så enkelt och vanligt i dessa böckers värld. Inte ens döden kan hindra detta kärlekspar från att återförenas. För naturligtvis så är det så det slutar. Jag tycker om lyckliga slut och speciellt när det varit någon form av kamp mellan gott och ont så skulle jag bli väldigt besviken om inte det goda segrade till slut.

I persikoträdets skugga

Foto: adlibris.com/se

I persikoträdets skugga är Joanne Harris tredje bok om Vianne Rocher. Vi mötte henne först i boken Choklad som också blev film med Juliette Binoche och Johnny Depp. Joanne Harris har en egen stil tycker jag. Berättartempot är ibland rätt så långsamt. Det handlar mer om relationerna mellan människor än en massa händelser. Det utspelar sig nästan alltid i Frankrike och det är inte ovanligt med kopplingar till mat och/eller magi. När denna bok börjar bor Vianne med sina döttrar och Roux på hans flodbåt i Paris. Hon får ett brev från Lansquenet, byn där hon bodde i första boken, och det brevet får henne att återvända dit efter åtta år.

Att läsa en bok som är en fortsättning på något man tidigare läst är som att återse gamla vänner. Det är inte samma sak som att läsa en hel serie, bok efter bok, i följd. Det är en annan sak när det gått flera år och man inte ens visste att det skulle komma en fortsättning. Jag tycker om känslan av återseende. Jag känner redan karaktärerna, och i detta fall även miljön. Det vara bara att återvända dit man en gång förut varit. Fast naturligtvis är inte allt detsamma. Nya karaktärer har dykt upp och man får anledning att göra nya bedömningar av gamla kända karaktärers egenskaper och handlingar.

Vianne däremot är densamma. Hon lägger sig i folks liv med största välvilja och välmening. Hon tror att det mesta kan lösas genom att bjuda på mat och choklad. Ofta har hon rätt, och får bevisat om igen att mat är ett universellt språk. Fast det biter förstås inte på alla, för då skulle ju bokens problem lösas direkt och det skulle inte bli så mycket till intrig. Hon får också anledning att tvivla på och nyupptäcka sina egna relationer till människor som hon står nära. Jag tvivlade också på en viss persons ärlighet och var ett tag rätt så säker på att jag visste hur det låg till, (det visade sig att det inte var som jag trodde).

Slutet är lite väl öppet för min smak. Viannes döttrar vill gärna stanna i Lansquenet och många av byns invånare vill gärna ha dem där, med sin chokladbutik. Roux däremot ville inte ens följa med tillbaka, fast han dök ändå upp på slutet. Hans motvilja att återvända och Viannes motvilja att slå sig till ro någonstans överhuvudtaget gör framtiden för dem osäker. Jag hade gärna sett ett slut som visade deras framtid lite tydligare. Å andra sidan så öppnar ju detta slut upp för ytterligare böcker i framtiden...