I persikoträdets skugga

Foto: adlibris.com/se

I persikoträdets skugga är Joanne Harris tredje bok om Vianne Rocher. Vi mötte henne först i boken Choklad som också blev film med Juliette Binoche och Johnny Depp. Joanne Harris har en egen stil tycker jag. Berättartempot är ibland rätt så långsamt. Det handlar mer om relationerna mellan människor än en massa händelser. Det utspelar sig nästan alltid i Frankrike och det är inte ovanligt med kopplingar till mat och/eller magi. När denna bok börjar bor Vianne med sina döttrar och Roux på hans flodbåt i Paris. Hon får ett brev från Lansquenet, byn där hon bodde i första boken, och det brevet får henne att återvända dit efter åtta år.

Att läsa en bok som är en fortsättning på något man tidigare läst är som att återse gamla vänner. Det är inte samma sak som att läsa en hel serie, bok efter bok, i följd. Det är en annan sak när det gått flera år och man inte ens visste att det skulle komma en fortsättning. Jag tycker om känslan av återseende. Jag känner redan karaktärerna, och i detta fall även miljön. Det vara bara att återvända dit man en gång förut varit. Fast naturligtvis är inte allt detsamma. Nya karaktärer har dykt upp och man får anledning att göra nya bedömningar av gamla kända karaktärers egenskaper och handlingar.

Vianne däremot är densamma. Hon lägger sig i folks liv med största välvilja och välmening. Hon tror att det mesta kan lösas genom att bjuda på mat och choklad. Ofta har hon rätt, och får bevisat om igen att mat är ett universellt språk. Fast det biter förstås inte på alla, för då skulle ju bokens problem lösas direkt och det skulle inte bli så mycket till intrig. Hon får också anledning att tvivla på och nyupptäcka sina egna relationer till människor som hon står nära. Jag tvivlade också på en viss persons ärlighet och var ett tag rätt så säker på att jag visste hur det låg till, (det visade sig att det inte var som jag trodde).

Slutet är lite väl öppet för min smak. Viannes döttrar vill gärna stanna i Lansquenet och många av byns invånare vill gärna ha dem där, med sin chokladbutik. Roux däremot ville inte ens följa med tillbaka, fast han dök ändå upp på slutet. Hans motvilja att återvända och Viannes motvilja att slå sig till ro någonstans överhuvudtaget gör framtiden för dem osäker. Jag hade gärna sett ett slut som visade deras framtid lite tydligare. Å andra sidan så öppnar ju detta slut upp för ytterligare böcker i framtiden...