Hemligheten på Mercy Close

Foto: adlibris.com/se

Marian Keyes bok Hemligheten på Mercy Close handlar om den yngsta systern i familjen Walsh, Helen. Jag har läst om hennes fyra äldre systrar förut och är lite besviken över att konstatera att detta är den svagaste historien av dem. Marian Keyes är alltid underhållande men jag fängslades och berördes inte så starkt av denna bok.

Helen jobbar som privatdetektiv och bokens handling utspelas under en vecka då hon letar efter en försvunnen medlem i ett gammalt pojkband som ska återförenas. Hon har problem med psyket, äter antidepressiv medicin och kan inte sova utan sömnpiller. Hon äter inte, dricker bara cola light och är med andra ord i ett rätt så risigt tillstånd. I de andra böckerna om Helens systrar så framstår hon som självisk och osympatisk och jag tyckte aldrig om henne då. Jag räknade med att tycka bättre om henne i hennes egna bok, men gör det inte så mycket som jag tycker behövs för chick lit. Jag tycker inte illa om henne men hon är svår att identifiera sig med eller känna med.

Kärlekskomplikationerna i boken utvecklas inte som jag först tror. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Genren brukar oftast leverera förutsägbara slut och på ett sätt är det ju kul att bli överraskad, men samtidigt så blir det lite av en besvikelse.

Familjen Walsh är underhållande men jag rekommenderar att läsa om någon av de äldre systrarna istället för denna bok om Helen.

De skandalösa

Foto: adlibris.com/se

Då har jag läst De skandalösa, tredje och sista delen i Simona Ahrnstedts serie om slottet Wadenstierna. Denna bok utspelar sig 1865, barockens och stormaktens tid. Den var bra men är nog den svagaste länken i serien. De andra böckerna läste jag på en dag, för jag kunde inte lägga dem ifrån mig. Den här bjöd inte på lika mycket spänning och överraskningar.

Magdalena Swärd är bokens huvudperson. Hon har inga släktingar kvar i livet och även fast hon är från en fin familj så börjar pengarna nu ta slut och hon har redan såld allt av värde. Då blir hon erbjuden jobbet som sällskapsdam och förkläde till en ung friherrinna. Hon tar jobbet och åker med fröken Venus till slottet Wadenstierna, där greve Gabriel Gripklo på sin mors order ska välja en fru. Man förstår snabbt att det är meningen att Gabriel ska fria till Venus (trots att slottet är fullt av gästande unga damer) och lika snabbt inser man att det inte kommer att bli så. Att det är Magdalena och Gabriel som är perfekta för varandra är givet för läsaren, även om det tar hela boken för dem att inse det.

Magdalena och Gabriels umgänge börjar med ett gräl och ett vad och fortsätter med att Gabriel ska lära Magdalena hur hon ska kunna fånga mäns intresse, eller i alla fall sin före detta fästmans. I och med detta faller Gabriel för henne, även fast hon inte är den rika och uppsatta kvinna hans mor vill att han ska ha vid sin sida genom livet.

Det är rätt så klichéartat, men ändå underhållande. Om man gillar genren romance så kommer man gilla denna bok. Det är extra kul att det är på svenska. Så vitt jag vet är Simona Ahrnstedt denna enda svenska författaren i denna genre.

Happily ever after

Foto: adlibris.com/se

När jag såg Happily ever after av Harriet Evans på Waterstones i London så tilltalade den mig på alla sätt. Titeln, baksidestexten och det stilistiska omslaget där den den vita bakgrunden är i randig relief drog mig genast till sig. Det fanns även utdrag från vad pressen skrivit om boken och när jag läst föjande kommentar var jag bara tvungen att köpa den, "Funny but thought-provoking... Perfect for book lovers. And if you´re feeling a bit gloomy about the future, it´s an absolute must-read".

Med andra ord så hade jag höga förväntningar när jag tog fram denna bok för att börja läsa. Man får följa Eleanore Bee under tjugo år. Hon är 14 när boken börjar, men handlingen hoppar raskt fram nio år. Elle (som hon kallas) älskar att läsa böcker och det är en dröm som går i uppfyllelse för henne när hon får jobb på ett litet bokförlag i London. Här i början av boken var det mycket som påminde mig om Bridget Jones. Precis som hon jobbar Elle "längst ner" på ett företag, har för korta kjolar, dricker ibland för mycket och blir kär i sin chef som påminner mycket om Daniel Cleaver. Jag inser direkt att han inte är hälften så intresserad av henne, som hon är av honom, även om han säger att han älskar henne. Hon stöter också på en kille som hon vid första anblick tycker är lite töntig och jag tänkte direkt på Bridgets första möte med Mark Darcy. Redan här i början tänker jag att Tom är rätt man för Elle. När hon till slut inser att förhållande med chefen inte kommer leda någon vart och lämnar honom så träffar hon av en händelse Tom igen. De blir vänner och jag väntar på att de ska inse att de är rätt för varandra. Det är så nära att Tom berättar hur han känner, men saker och ting kommer emellan. Mycket kommer emellan. Livet kommer emellan. Elle flyttar till New York och gör karriär på förlaget där. Hon känner sig för första gången lyckad. Hemma i London finns Tom som "älskar henne precis som hon är" (låter bekant va?). Det är trots detta inte så att saker och ting löser sig så lätt. Ända in i det sista gnager en liten oro för att det kanske inte kommer lösa sig så som jag vill. Ett tag tänker jag till och med att om det inte slutar som jag önskar så kommer jag bli så besviken att hela boken blir förstörd. Visst är det fantastisk när man kan by sig så mycket?

Boken var inte gullinuttig och fjantig. Den var så realistisk som chick-lit kan vara. Jag tyckte om att följa Elle genom livet. Genom med- och motgångar, med dysfunktionell familj, karriär, dater, förhållanden, dödsfall och nya möjligheter. Jag tyckte om att Elle först efter många besvikelser (men även framgångar) först vid 34 års ålder hittar hem, både i sig själv, karriären och kärleken.

En annan sak som jag verkligen tyckte om var alla referenser till böcker. Eftersom Elle älskar böcker och jobbar med böcker så har böcker en central roll i berättelsen. Under tiden jag läste blev jag nyfiken på böcker som Elle läste och tänkte att jag måste kolla upp dem inför framtiden. I slutet av boken hade även författarinnan skrivit om en del böcker som nämnts och berättat varför hon tycker så mycket om dem, som boktips alltså. Så jag är nu fast besluten att kolla upp en del av dessa böcker (några hade jag faktiskt redan läst).

En nästan vanlig man

Foto: adlibris.com/se

Jag var inte speciellt intresserad av att läsa En nästan vanlig man av Dan Buthler och Dag Öhrlund, men bokcirkeln valde denna bok så jag tog tag i den ändå.

Boken börjar med ett mord. Först vet man inte vem som utfört det, men ganska snart så räknar man ut det. Man får nämligen följa både mördaren och polisen i denna bok. Poliserna är sympatiska vanliga människor, men det kan man verkligen inte säga om Christopher Silfverbielke och hans polare (inte bara för att de begår en massa brott). Silfverbielke och hans kompisar jobbar med stora pengar i företag som har hand om just stora pengar och umgås på Stureplan. Brudar, sprit och kokain är det som gäller. Jag kan inte känna någon som helst samhörighet med den världen och den känns helt främmande för mig. De få kvinnor som är med i boken hjälper inte för att ge mig igenkänningsfaktor. De är stereotypa och ljudbokens uppläsare Stefan Sauk läser så att de låter som våp allt som oftast.

I mitten av boken tyckte jag att den trampade vatten lite. Även om Silfverbielke och grabbarna syltade in sig i mer och mer brott så kändes det som att det inte hände något nytt. Fast senare tog det fart igen och som helhet var boken ändå spännande. Silferbielke är verkligen helt störd och jag vill veta vad han ska hitta på härnäst och hur han ska få det att se ut som att någon annan gjort det. Bokens polis Jacob Colt är inte en typisk deckarpolis, på så sätt att han är lyckligt gift, har två barn och inga alkoholproblem. Silferbielke tror att han är efterbliven, men så är naturligtvis inte fallet.

Det finns fler böcker om Jacob Colt och några av dem fortsätter också med Silferbielke så kanske att jag tar och läser dem också för att se hur det går.

Den sista konkubinen

Foto: cdon.se

Den sista konkubinen av Lesley Downer är en bok som jag hållit på med ett tag. Stundtals var den lite seg och berättartempot var rätt så långsamt så i mitten av boken fick jag kämpa mig vidare på vilja. Med detta inte sagt att det är en dålig bok. Det var intressant att läsa om Japan och det samhälle som var där innan västvärlden kom dit. Handlingen utspelas på 1860-talet och handlar just om slutet på det gamla japanska samhället.

Bokens huvudperson är Sachi. Hon har växt upp i en liten bergsby, men när hon är 13 år passerar prinsessan, som ska gifta sig med shogun i Edo (numera Tokyo), och hennes följe byn. Prinsessan ser Sachi och hennes skönhet som liknar hennes egen och tar med sig Sachi till Edo. Sachi får sedan leva i Ooku (kvinnornas hem) i Edoborgen. Den enda mannen som kommer dit är shogun och när Sachi är 15 år blir hon utvald till hans konkubin. Detta är bara bokens första del. Sedan kommer kriget och allt börjar förändras, både för Sachi och för hela Japan.

Författaren har bott i Japan och tagit reda på mycket om hur det var där förr. Sachi är en påhittad person men många av de karaktärer hon möter har verkligen funnits och hennes liv är så realistiskt beskrivet som möjligt. Mycket få kvinnor som bodde i Ooku berättade om livet där så författaren har fått brodera ut de beskrivningar som finns. Det är verkligen fascinerande med en kultur som är så olik vår egen. Så mycket verkade handla om vad som var rätt, hedervärt och korrekt. Man skulle inte visa några känslor, vad som än hände. Det fanns inte ens ett ord för kärlek och alla berättelser om det slutade med självmord, för att man låtit känslorna ta över och uppfört sig opassande. Kyssar visste en vanlig kvinna inget om, för det var en av geishornas konster. Kvinnor var egendom och hade ingen makt över sina egna liv. Det är Sachi hela tiden medveten om, och hon tycker att det är naturligt. När en bror dödar sin syster för att hon dragit vanära över familjen genom att bli kär i en olämplig man, så förstår Sachi att brodern bara gjort det som förväntats av honom (hur hemskt det än är). Om man inte vet om något annat än det liv man lever så är det nog svårt att föreställa sig att det kan vara på något annat sätt. Så även om jag nu tänker att jag inte alls hade passat in i denna kultur, med min oförmåga att dölja vad jag känner och min frispråkighet, så hade jag troligtvis varit en foglig, tyst och behärskad kvinna om det varit det jag uppfostrats till och sett runt omkring mig hela livet.

Detta var en intressant bok rent historiskt även om det är skönlitteratur. Om man vill veta mer om hur det var i Japan när västvärlden först kom dit, (och inte vill läsa historieböcker), så rekommenderar jag denna bok.

Me before you

Foto: adlibris.com/se

Jag hann läsa en andra bok under min Londonresa, eller nästa en hel bok till i alla fall. Jag läste ut den igår kväll i min egen säng och grät en skvätt över ännu en ödesbestämd relation. Jojo Moyes som skrivit Me before you säger själv att hon skriver sina böcker för att få sina läsare att gråta någon gång under resans gång.

Lou är en 26-årig tjej som i början av boken förlorar sitt jobb på det café som arbetat på i sju år. Outbildad och med ingen annan jobberfarenhet än caféet så är det inte lätt för henne att hitta ett nytt arbete. Det jobb som hon sedan får och stannar på är som sällskap och vårdare till förlamade Will. Två år tidigare blev Will påkörd av en motorcykel och blev förlamad från bröstet och nedåt. Han fick ge upp sitt aktiva och händelserika liv och flytta hem till föräldrarna.

Lou och Will kommer från olika världar och skulle nog aldrig ha träffats under andra omständigheter. Trots detta utvecklas en speciell relation mellan dem. De förändrar varandra och speciellt Lous liv får en helt ny riktning p.g.a. Will.

Det går inte riktigt att föreställa sig hur det skulle vara att bli förlamad som Will och inte ha makt över något i sitt eget liv längre, att vara beroende av andra människor för allt. Han tycker inte att det liv han nu är dömd till är acceptabelt. Han kan inte förlika sig med det och vill därför åka till en klinik i Schweiz och avsluta sitt liv där. Ett av bokens stora teman är just detta, om man har rätt att ta ett sådant beslut om sitt liv. Ingen vill att Will ska göra detta, men frågan är om de har rätt att hindra honom. Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag förstår båda sidors argument och man kanske måste gå till sig själv... Skulle jag vilja ha rätt att ta detta beslut om jag hamnade i en liknande situation? Jag tror det. Med det  inte sagt att jag skulle vilja avsluta mitt liv, men jag skulle nog vilja ha rätten att göra det.

Med de begränsningar som Will lever med så kan man ju tro att Lou med sin livfulla personlighet stormar in i hans liv och förändrar det, och det gör hon, men jag tycker att Will förändrar henne mer. Lou har inga direkta ambitioner, hon har aldrig lämnat staden där hon växt upp och bor fortfarande kvar hos sina föräldrar, (det finns anledningar till allt detta). Will som verkligen levt livet och sett världen visar henne vad som finns där ute och vad hon är kapabel till och den förändring som hon genomgår är avgörande för hela hennes framtid.

En mycket bra och gripande bok som jag inte tror kan lämna någon oberörd.

The fault in our stars

Foto: adlibris.com/se

The fault in our stars av John Green tog jag med mig när jag reste till London för en vecka sedan. Jag började läsa den på flyget och sedan var jag fast. Det tog bara några dagar att läsa ut den trots att jag var på semester i min favoritstad. Var och varannan sida hade någon otroligt bra, roligt, träffsäker eller vacker formulering som jag bara var tvungen att läsa upp för mitt ressällskap, (som tur var skrattade hon lika gott som jag när hon hört det). Jag vet inte om detta någonsin hänt mig förut, att jag sitter och skrattar högt och bara är tvungen att läsa upp hela dialoger eller stycken bara för att de är så otroligt bra formulerade.

När jag nu sagt att jag skrattat så åt denna bok så kan man ju inte tro att den handlar om 16-åriga Hazel som har obotligt cancer och vet att hon kommer dö. Hazel släpar runt på en tank med syrgas för hennes lungor inte klarar av att andas själva. Hennes mamma tror att hon är deprimerad och tvingar henne att gå till en stödgrupp. Det är där som Hazel träffar Augustus. Han har haft cancer och fått amputera ett ben. Med detta möte tar en fantastisk kärlekshistoria sin början. Jag ska inte berätta hur det slutar för jag vill inte förstöra läsningen för någon annan. Jag vill att ni precis som jag ska få dras med och glädjas med Hazel och Augustus samtidigt som man inser att detta kommer att bli sorgligt förr eller senare.

När jag läste denna bok längtade jag efter att bli förälskad. Även om jag passerat 30 så tror jag att förälskelse är samma sak oavsett ålder. Så det spelar ingen roll hur gammal man är, man kan ändå leva sig in i Hazel och Augustus öde. Vid flera tillfällen glömde jag bort att Hazel och Augustus inte var helt vanliga tonåringar. Fast det var väl precis det de var, vanliga tonåringar, men drabbade av cancer. Nu kanske det istället låter som att detta är en bok om cancer, men det är det inte. Detta är en helt fantastisk bok om två personer och deras kärlekshistoria, som precis som Romeos och Julias hade stjärnorna emot sig.

Jag önskar att jag kunde skriva lika välformulerade meningar som John Green för att beskriva hans bok och min upplevelse med den. men det blir inte bättre än så här just nu. Jag avslutar bara med att en gång för alla klargöra att jag tycker denna bok är fantastiskt bra. Läs denna bok!!! (På svenska heter den Förr eller senare exploderar jag.)