Den sista konkubinen

Foto: cdon.se

Den sista konkubinen av Lesley Downer är en bok som jag hållit på med ett tag. Stundtals var den lite seg och berättartempot var rätt så långsamt så i mitten av boken fick jag kämpa mig vidare på vilja. Med detta inte sagt att det är en dålig bok. Det var intressant att läsa om Japan och det samhälle som var där innan västvärlden kom dit. Handlingen utspelas på 1860-talet och handlar just om slutet på det gamla japanska samhället.

Bokens huvudperson är Sachi. Hon har växt upp i en liten bergsby, men när hon är 13 år passerar prinsessan, som ska gifta sig med shogun i Edo (numera Tokyo), och hennes följe byn. Prinsessan ser Sachi och hennes skönhet som liknar hennes egen och tar med sig Sachi till Edo. Sachi får sedan leva i Ooku (kvinnornas hem) i Edoborgen. Den enda mannen som kommer dit är shogun och när Sachi är 15 år blir hon utvald till hans konkubin. Detta är bara bokens första del. Sedan kommer kriget och allt börjar förändras, både för Sachi och för hela Japan.

Författaren har bott i Japan och tagit reda på mycket om hur det var där förr. Sachi är en påhittad person men många av de karaktärer hon möter har verkligen funnits och hennes liv är så realistiskt beskrivet som möjligt. Mycket få kvinnor som bodde i Ooku berättade om livet där så författaren har fått brodera ut de beskrivningar som finns. Det är verkligen fascinerande med en kultur som är så olik vår egen. Så mycket verkade handla om vad som var rätt, hedervärt och korrekt. Man skulle inte visa några känslor, vad som än hände. Det fanns inte ens ett ord för kärlek och alla berättelser om det slutade med självmord, för att man låtit känslorna ta över och uppfört sig opassande. Kyssar visste en vanlig kvinna inget om, för det var en av geishornas konster. Kvinnor var egendom och hade ingen makt över sina egna liv. Det är Sachi hela tiden medveten om, och hon tycker att det är naturligt. När en bror dödar sin syster för att hon dragit vanära över familjen genom att bli kär i en olämplig man, så förstår Sachi att brodern bara gjort det som förväntats av honom (hur hemskt det än är). Om man inte vet om något annat än det liv man lever så är det nog svårt att föreställa sig att det kan vara på något annat sätt. Så även om jag nu tänker att jag inte alls hade passat in i denna kultur, med min oförmåga att dölja vad jag känner och min frispråkighet, så hade jag troligtvis varit en foglig, tyst och behärskad kvinna om det varit det jag uppfostrats till och sett runt omkring mig hela livet.

Detta var en intressant bok rent historiskt även om det är skönlitteratur. Om man vill veta mer om hur det var i Japan när västvärlden först kom dit, (och inte vill läsa historieböcker), så rekommenderar jag denna bok.

Me before you

Foto: adlibris.com/se

Jag hann läsa en andra bok under min Londonresa, eller nästa en hel bok till i alla fall. Jag läste ut den igår kväll i min egen säng och grät en skvätt över ännu en ödesbestämd relation. Jojo Moyes som skrivit Me before you säger själv att hon skriver sina böcker för att få sina läsare att gråta någon gång under resans gång.

Lou är en 26-årig tjej som i början av boken förlorar sitt jobb på det café som arbetat på i sju år. Outbildad och med ingen annan jobberfarenhet än caféet så är det inte lätt för henne att hitta ett nytt arbete. Det jobb som hon sedan får och stannar på är som sällskap och vårdare till förlamade Will. Två år tidigare blev Will påkörd av en motorcykel och blev förlamad från bröstet och nedåt. Han fick ge upp sitt aktiva och händelserika liv och flytta hem till föräldrarna.

Lou och Will kommer från olika världar och skulle nog aldrig ha träffats under andra omständigheter. Trots detta utvecklas en speciell relation mellan dem. De förändrar varandra och speciellt Lous liv får en helt ny riktning p.g.a. Will.

Det går inte riktigt att föreställa sig hur det skulle vara att bli förlamad som Will och inte ha makt över något i sitt eget liv längre, att vara beroende av andra människor för allt. Han tycker inte att det liv han nu är dömd till är acceptabelt. Han kan inte förlika sig med det och vill därför åka till en klinik i Schweiz och avsluta sitt liv där. Ett av bokens stora teman är just detta, om man har rätt att ta ett sådant beslut om sitt liv. Ingen vill att Will ska göra detta, men frågan är om de har rätt att hindra honom. Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag förstår båda sidors argument och man kanske måste gå till sig själv... Skulle jag vilja ha rätt att ta detta beslut om jag hamnade i en liknande situation? Jag tror det. Med det  inte sagt att jag skulle vilja avsluta mitt liv, men jag skulle nog vilja ha rätten att göra det.

Med de begränsningar som Will lever med så kan man ju tro att Lou med sin livfulla personlighet stormar in i hans liv och förändrar det, och det gör hon, men jag tycker att Will förändrar henne mer. Lou har inga direkta ambitioner, hon har aldrig lämnat staden där hon växt upp och bor fortfarande kvar hos sina föräldrar, (det finns anledningar till allt detta). Will som verkligen levt livet och sett världen visar henne vad som finns där ute och vad hon är kapabel till och den förändring som hon genomgår är avgörande för hela hennes framtid.

En mycket bra och gripande bok som jag inte tror kan lämna någon oberörd.

The fault in our stars

Foto: adlibris.com/se

The fault in our stars av John Green tog jag med mig när jag reste till London för en vecka sedan. Jag började läsa den på flyget och sedan var jag fast. Det tog bara några dagar att läsa ut den trots att jag var på semester i min favoritstad. Var och varannan sida hade någon otroligt bra, roligt, träffsäker eller vacker formulering som jag bara var tvungen att läsa upp för mitt ressällskap, (som tur var skrattade hon lika gott som jag när hon hört det). Jag vet inte om detta någonsin hänt mig förut, att jag sitter och skrattar högt och bara är tvungen att läsa upp hela dialoger eller stycken bara för att de är så otroligt bra formulerade.

När jag nu sagt att jag skrattat så åt denna bok så kan man ju inte tro att den handlar om 16-åriga Hazel som har obotligt cancer och vet att hon kommer dö. Hazel släpar runt på en tank med syrgas för hennes lungor inte klarar av att andas själva. Hennes mamma tror att hon är deprimerad och tvingar henne att gå till en stödgrupp. Det är där som Hazel träffar Augustus. Han har haft cancer och fått amputera ett ben. Med detta möte tar en fantastisk kärlekshistoria sin början. Jag ska inte berätta hur det slutar för jag vill inte förstöra läsningen för någon annan. Jag vill att ni precis som jag ska få dras med och glädjas med Hazel och Augustus samtidigt som man inser att detta kommer att bli sorgligt förr eller senare.

När jag läste denna bok längtade jag efter att bli förälskad. Även om jag passerat 30 så tror jag att förälskelse är samma sak oavsett ålder. Så det spelar ingen roll hur gammal man är, man kan ändå leva sig in i Hazel och Augustus öde. Vid flera tillfällen glömde jag bort att Hazel och Augustus inte var helt vanliga tonåringar. Fast det var väl precis det de var, vanliga tonåringar, men drabbade av cancer. Nu kanske det istället låter som att detta är en bok om cancer, men det är det inte. Detta är en helt fantastisk bok om två personer och deras kärlekshistoria, som precis som Romeos och Julias hade stjärnorna emot sig.

Jag önskar att jag kunde skriva lika välformulerade meningar som John Green för att beskriva hans bok och min upplevelse med den. men det blir inte bättre än så här just nu. Jag avslutar bara med att en gång för alla klargöra att jag tycker denna bok är fantastiskt bra. Läs denna bok!!! (På svenska heter den Förr eller senare exploderar jag.)

How to be a woman

Foto: adlibris.com/se

How to be a woman av Caitlin Moran har jag nu läst på en vecka. Tror inte jag läst någon bok så snabbt sedan jullovet. Jag ville bara fortsätta läsa :-) Det är inte riktigt en skönlitterär bok. Caitlin utgår från erfarenheter i sitt eget liv och diskuterar kvinnor liv och vår situation i samhället. Hon gör detta på ett självutlämnande, självsäkert, ibland provocerande och eftertänksamt, men framförallt humoristiskt sätt. Jag vara bara tvungen att leta reda på henne på Twitter och följa henne.

Egentligen skulle jag kunna ha åsikter om varenda kapitel i denna bok, för varje kapitel har ett eget tema. Ämnen som mode, kärlek, barn, abort, porr, plastikoperationer och vad man ska kalla sitt underliv för tas upp. Jag tror dock att det är bättre att du som vill, själv får läsa boken och få din egen läsupplevelse.

Även om jag inte håller med Caitlin om allt så sätter hon fingret på många saker som jag tyckt ända sedan tonåren. Poängen är att kvinnor borde ha samma möjligheter som män. Vi borde helt enkelt bara vara människor. Vi borde alla ha rätt att leva våra liv på det sätt vi vill, (så länge det inte är olagligt och/eller skadar någon naturligtvis).

Jag läste denna bok på engelska men funderade vid flera tillfällen på hur det hade varit att läsa den på svenska. Caitlin skriver t.ex. att hon inte vill kalla sitt underliv för vagina för det låter för kliniskt. Sedan listar hon olika namn som hon gillar och inte gillar. Jag hade inte hört några av dem tidigare. Då tänkte jag att det verkligen behövs en bra översättare för att få en sådan här bok att kännas naturligt på ett annat språk än det den skrevs på. Det kan ju i och för sig vara så att jag inte skulle känna igen de svenska namnen heller, men jag borde ha hört några av dem, eller hur?

Kvinnor kan läsa denna bok och känna igen sig. Män kan läsa denna bok för att lära sig mer om kvinnor. Alla kan läsa denna bok och bli underhållna.

Älskaren

Foto: adlibris.com/se

På årets bokrea utövade jag självbehärskning och köpte inte så mycket. En av de böcker som ändå slank med var Marguerite Duras Älskaren. Det var en liten tunn historia som jag fick för mig att jag sett en snutt av på film. Det stämde att jag sett i alla fall en del av den på film, men i övrigt blev det lite av en besvikelse.

Författarinnan skriver självbiografiskt om sin tonårstid i franska Indokina. Som femtonåring inleder hon en affär med en tolv år äldre rik kines. Varken hennes eller hans familj tycker om detta men det håller ändå i sig ända tills hon som 17-åring åker tillbaka till Frankrike. Jag trodde att boken skulle fokusera på deras relation och samhällets syn på dess olämplighet. Det handlade lika mycket, om inte mer, om flickans familj och deras dysfunktionella relationer till varandra.

Jag brukar säga till mina elever att de måste bestämma om de ska skriva i första eller tredje person och att man inte kan hoppa fram och tillbaka. Antingen skriver man i jag-form eller inte. Denna bok är ett bra exempel på problematiken med att inte följa mitt råd. Jag har svårt att hänga med i boken. Det står inga namn på personerna och ibland står det "jag" och ibland "hon". Dessutom hoppar det i tiden och jag vet inte var in huvudpersonens liv jag är. Att så ofta känna att man inte hänger med gör att det blir svårt att knyta an till karaktärerna. Det blir inte heller lättare av att de alla är rätt så egoistiska, elaka och konstiga. Jag tror att författarinnan kanske velat lägga an en filosofisk ton, men det blir bara svårbegripligt. Jag förstår inte vad hon vill säga med boken och jag skulle inte kunna återberätta vad som händer flickan, (förutom att hon har affären med den kinesiske mannen). Ett tag tror jag att hon också kär i en av sina klasskamrater, men jag är inte säker på det. Ett barn som dör vid födseln nämns, men jag förstår inte när i livet detta händer, jag tror det är senare, efter affären med kinesen.

Jag förstod alldeles för lite av denna bok för att tycka om den. Alldeles för mycket var oklart. Fast det finns säker de som tycker att den är helt fantastisk.

Too much happiness

Foto: adlibris.com/se

För första gången på länge har jag läst noveller. Vet knappt om jag gjort det sedan jag gick på universitetet. Alice Munro har skrivit flera novellsamlingar och jag har läst Too much happiness.

Denna samling består av 10 noveller. Vid flera tillfällen försökte jag hitta gemensamma nämnare, det som länkar dem samman. Jag hade en så trivial idé som renovering ett tag, men den höll naturligtvis inte. Var och en av novellerna skulle kunna få sin egen analys och de skulle alla passa in i en litteraturkurs på universitetsnivå. Jag påmindes om mina litteraturstudier och vad jag själv läste då. Ibland saknar jag att inte kunna/hinna/orka gräva ner mig i litteratur på det sätt som man då var tvungen att göra. Novellerna i denna samling är mycket olika. Huvudpersonerna är både vuxna och barn, kvinnor och män. De utspelas på olika platser i världen. Händelseförloppet kan vara kort eller sträcka över större delen av ett liv. Lycka, eller snarare bristen på lycka, är nog den minsta gemensamma nämnaren för dessa noveller. Det är alltid någon som mår dåligt och är eller blir trasig som människa på något sätt.

Detta är ingen läsning som gör en glad, men jag uppskattar den ändå för den fick mig att tänka. Jag förstod inte allt som hände hela tiden. Allt fick inte en förklaring. En del saker var rätt så märkliga. Då är det extra tillfredsställande när man tycker sig kunna tyda någon liten replik eller händelse och tro sig förstå vad som menas, så där underliggande.

Eldens hemlighet

Foto: adlibris.com/se

Nu efter påsklovet ska jag läsa Eldens hemlighet av Henning Mankell med mina elever. Eftersom jag inte läst den förut var jag ju tvungen att läsa den själv först, så det har jag gjort nu på lovet.

Boken utspelas i Mocambique och handlar om den tolvåriga flickan Sofia. Först blir hennes pappa och en del syskon dödade i en attack på deras by. Sofia, hennes syster, mamma och en bror överlever. De vandrar länge men hamnar tillslut i en by bestående av människor som flytt från flera olika platser. Flickorna får börja skolan och byns vita präst talar om för alla att de måste hålla sig till stigarna. De får aldrig ta genvägar, hur bråttom de än har. Sofia beskriver det som att det ligger små soldater i jorden. Jag undrar om mina elever kommer att förstå att det handlar om minor...

Sofia och Maria leker och Sofia hamnar utanför stigen. Minan dödar Maria och tar båda Sofias ben. Sofia får länge bo i staden, först på sjukhuset och sedan på ett hem (hon måste lära sig gå med proteserna innan hon kan återvända hem).

Om man bor i ett välmående land som Sverige så skulle man aldrig råka ut för en mina, men man kan ju bli av med sina ben av andra orsaker. Om man blev det så vore det inte lika besvärligt som det är om man är en fattig flicka i Afrika. Naturligtvis vore det hemskt men man skulle nog kunna leva ett rätt så normalt liv ändå. Om man bor i en hydda i en by där stigarna blir lervälling vid regnperioderna blir nog livet svårare.

Trots att Sofias liv är väldigt olikt vårt så är det också saker som är precis lika. Det ska bli spännande att se vad eleverna tycker, om de kan känna med Sofia och se likheter såväl som olikheter.

Det finns två böcker till och det vore kul att läsa dem också och se hur det går för Sofia. Extra intressant blir det eftersom Sofia finns på riktigt.