1793

Foto: adlibris.com/se

Ibland säger folk att det var bättre förr. När jag lyssnar på 1793 av Niklas Natt och Dag tänker jag att det var verkligen inte bättre förr. Sverige i slutet av 1700-talet var för många fattigt och eländigt. Var man dessutom kvinna hade man inget att säga till om. Man var utlämnad till mäns nycker och blev ofta ett offer för omständigheterna.

Denna berättelse inleds med att ett lik hittas i Fatburen, en igenslammade sjö på Södermalm i Stockholm. Liket saknar armar, ben, ögon, tänder och tunga. Fast det är inte det som tagit livet av honom. Två män börjar med gemensamma krafter att försöka ta reda på vad som hänt, men berättelsen handlar inte bara om dem. Det handlar också om en ung man som kommit till Stockholm för att söka lyckan och en flicka som blir tvungen att ta sitt öde i egna händer. Dessa historier vävs med tiden samman och hela sanningen blottläggs.

I början tyckte jag att det var lite segt och det tog ett tag innan jag verkligen drogs in i historien. Jag upprördes över eländet och fattigdomen på den tiden och vidrigheterna som omger det upphittade likets historia. När jag väl fastnat i historien ville jag bara fortsätta att lyssna, för att få veta hur altl hängde ihop. Ibland hade jag teorier som inte stämde, och ibland förstod jag saker innan de uppdagades. Även om det var saker som var vidriga så frossade inte författaren i det, hade han gjort det hade det blivit jobbigt. Han var också bra på att skapa cliffhangers, och allt var inte alltid som det först verkade. Detta är en spännande bok och är man dessutom lite intresserad av svensk historia så är den att rekommendera.

Framgångens pris

Foto: adlibiris.com/se

Nora Roberts är min favoritförfattare när jag bara vill ha något lättläst, spännande och romantiskt. Denna bok har stått i min bokhylla sedan någon bokrea, någon gång. Nu passade den bra.

Deanna jobba på en tv-station i Chicago. Hon har arbetat sig upp till nyhetsankare men vill ha sin eget tv-program. Hon ser upp till och hjälper kanalens stjärna Angela, men när hon inte vill ge upp sin egen karriär och följa med Angela till New York, som hennes projektledare, förändras allt. Hon får sin egen talk-show men också all Anglas vrede och hämndlystnad. Hon möter kärleken men får också en anonym beundrare på halsen. Till slut tvingas hon inse att denna beundrare inte är så oskyldig som hon först trott.

Handlingen utspelar sig i början av 1990-talet och detta är en av författarens tidiga böcker. Jag kan föreställa mig karaktärerna i såpopera-formatet eller som en tv-film. Jag vet inte om det är tidsandan som gör det, hur kläderna och media-världen beskrivs. Eller om det beror på att Angela skulle passa perfekt i Dynastin eller någon liknade serie. Underhållande är det i vilket fall som helst.

Hjärtats osynliga raseri

Foto: adlibirs.com/se

Jag har inte läst något av John Boyne tidigare men jag har sett filmatiseringen av hans bok Pojken i randig pyjamas. Denna bok; Hjärtats osynliga raseri, handlar inte om ett krig. Inte om ett vanligt krig i alla fall. Kanske skulle man kunna säga att den handlar om ett krig för att finna och acceptera sig själv. Ett krig för rätten att få vara den man är, i ett konservativt och strikt samhälle.

Detta är berättelsen om Cyril, som föds 1945 på Irland. Hans 16-åriga mamma förskjuts och förvisas från byn när prästen får reda på att hon är gravid. Hon tar sig till Dublin och adopterar bort sonen så fort han är född. Cyril växer upp med två adoptivföräldrar som älskar honom på sitt sätt, men aldrig låter honom glömma att han inte är en riktigt Avery. När Cyril inser att han inte är som andra pojkar vet han inte riktigt hur han ska hantera det. Efter att ha fått en biktpräst att falla död ner efter att ha hört om hans fantasier om andra pojkar dröjer det mycket länge innan han någonsin vågar erkänna för någon annan hur han verkligen känner.

Läsaren får följa Cyril genom hela livet, genom svårigheterna och förnekelserna men också genom lyckan och till slut försoningen. Boken gör med jämna mellanrum 7-åriga hopp i tiden. På ett sätt så blir det effektfull, att sluta vid något verkligt viktigt och sedan ta vid sju år senare när dammet har lagt sig, så att säga. Samtidigt kan jag inte låta bli at tänka att det också är ett effektivt sätt att undvika att behöva beskriva de mest betydelsefulla händelserna, när de händer. Jag utgår från att författaren har valt denna teknik fullt medveten om vad den gör, och jag både gillar och ogillar den. Boken i sin helhet gillar jag dock. Den börjar bra, och blir bättre efter knappt 300 sidor. En annan berättarteknisk detalj som driver på handlingen är att Cyril med jämna mellanrum stöter på sin biologiska mamma, utan att någon av dem vet hur det ligger till. Jag väntade med spänning på hur det till slut skulle gå upp för dem vilka de verkligen är.

Förföljaren

Foto: adlibris.com/se

Det var ingen tanke med det, men denna bok har en del likhet med den förra jag läste. Förföljaren eller The Obsession som den heter i original är en spännande bok av Nora Roberts. Jag gillar ju Nora Roberts böcker, och denna bok är inget undantag.

Som 12-åring avslöjar Naomi sin pappa som en brutal seriemördare. Detta förändrar naturligtvis hela hennes liv. Som vuxen reser hon runt som fotograf och först vid 30 års ålder väljer hon att slå sig ner på en och samma plats. Hon hittar ett hus med en utsikt som direkt får henne att känna sig som hemma. Hon köper huset och börjar med all renovering som behövs. Hon blir direkt vän med snickaren Kevin och med tiden även hans fru Jenny. Kevins bäste vän Xander är det samhällets bilmekaniker och direkt när Naomi träffar honom så vet jag att de är ämnade för varandra. Det tar lite längre tid för Naomi att inse det, men till slut accepterar även hon kärleken ch väljer att försöka lita på den.

Spänningen i boken kommer genom att kvinnor i det lilla samhället börjar försvinna och sedan dyka upp strypta, våldtagna och misshandlade. Naomis bror som blivit en exceptionell FBI-agent kommer för att hjälpa till med att hitta gärningsmannen. Jag blev riktigt nöjd när jag räknade ut vem det var, en bra bit innan slutet. Känns alltid bra att få känna sig lite smart.

Träskkungens dotter

Foto: adlibris.com/se

Det är inte alltid som man direkt dras in i en bok, men med denna var det så. Direkt när jag började lyssna på Träskkungens dotter av Karen Dionne så var jag fast. Jag tyckte att denna bok var spännande och jag ville bara lyssna vidare för att få se hur det skulle gå.

Helena närmar sig trettio, hon har en man och två små döttrar. De bor på Michigans halvö och hon försörjer sig på att göra sylt som hon säljer. En dag hör hon på radion att en fånge dödat två vakter och rymt från fängelset i närheten. Denna fånge är Helenas pappa.

Fram till att hon var tolv år bodde Helena med sina föräldrar ute i träsket. Hon träffade aldrig andra människor och som sin fars lilla skugga (hans smeknamn på henne) så lärde hon sig allt om att överleva ute i naturen. Det hon inte visste var att hennes pappa kidnappat hennes mamma när hon var fjorton år, våldtagit henne och sedan dess hållit henne kvar i träsket.

I ungefär varannat kapitel får man följa Helena i nutid, då hon beger sig ut i vildmarken för att hitta sin förrymde far. Detta eftersom hon inser att ingen annan än hon har en chans att hitta honom. De andra kapitlen är tillbakablickar på Helenas barndom i träsket. De kapitlen inleds med en bit från H.C. Andersens saga Dykungens dotter. När boken är slut har man fått höra i princip hela sagan också. Författaren har helt klart inspirerats av sagan där dykungen fångar prinsessan, behåller henne som fånge i dyn och får ett barn med henne. Barnet blir en dubbelnatur med faderns hemska arv och moderns goda. På samma sätt kan man hävda att Helena är, om inte en dubbelnatur så i alla fall bärare av mycket motstridiga känslor för sina föräldrar. Hon älskar sin pappa, samtidigt som hon inser att han är ett monster.

Och så levde de lyckliga

Foto: adlibris.com/se

Ibland vill man inte ha spänning, utan bara något som är trevligt. Det försökte jag förklara för min pappa i helgen. I och för sig gällde det filmer just då, men samma princip gäller för böcker. Ibland vill man bara ha något som är trevligt. Lucy Dillons böcker är trevliga.

Och så levde de lyckliga handlar om Anna och Michelle. Anna har gift sig med Phil och försöker få livet att gå ihop med hans tre döttrar sedan ett tidigare äktenskap, en energisk dalmatiner och sin egen oerhörda längtan efter ett eget barn. Michelle har lämnat allt för att böja om i Longhampton. Hon öppnar inredningsbutik men berättar inte för någon om sitt förflutna. Inte ens för nya bästa väninnan Anna.

Som jag redan påpekat så är detta en trevlig bok. Den kräver inte så mycket av läsaren, men jag gillar att varje kapitel börjar med några rader om en bok som någon av bokens karaktärer läst och ger sitt omdöme om. Anna är litteraturälskare ut i fingerspetsarna och vill inget hellre än att sprida denna kärlek vidare. Att läsa om hennes kärlek till böcker och specifika historier tilltalar mig, eftersom jag delar denna kärlek med henne.

Homegoing

Foto: adlibris.com/se

Homegoing av Yaa Gyasi har ett upplägg som jag inte kan minnas att jag upplevt i någon annan bok. I varje kapitel så hoppar handlingen fram en generation. Detta gör att varje kapitel blir en egen historia, nästan som en novell. Samtidigt så hänger allt ihop.

Handlingen tar sin början i Ghana på 1700-talet. Effia blir bortgift med en engelsk guvernör, och blir hans afrikanska fru, trots att han har fru och barn hemma i England. Esi är Effias halvsyster, men ingen av dem vet om det. Hon tillfångatas och skickas som slav till Amerika. Efter dessa två inledande kapitel så får man följa dessa släktled fram till idag.

Vissa av historierna är väldigt gripande och jag skulle gärna fått följa en del av karaktärerna längre. Nästan alla historier innehåller tragik och hemskheter. Boken ger en inblick i slaveriets och Ghanas historia, och hur den historien fortsätter att påverka människor än idag.