Innan jag dör

Foto: cdon.se

Jag har lyssnat på Innan jag dör av Jenny Downham. Med detta så är det min andra bok detta år om en tonårstjej som är döende i cancer. Det är lika bra att säga det direkt. Denna bok är inte lika fantastisk som The fault in our stars.

Huvudpersonen heter Tessa och hon är 16 år. Hon är döende och skriver därför en lista på saker som hon vill uppleva innan hon dör. Som läsare får man sedan följa med henne i hennes "arbete" med listan.

En del saker på listan har jag full förståelse för, andra inte. Även om jag var döende tror jag inte att jag skulle vilja testa droger t.ex. Fast jag antar att man kan drabbas att en känsla av att vissa saker inte spelar någon roll längre och att man inte behöver tänka på konsekvenser på samma sätt. Fast jag tror ändå inte att droger skulle stå på min lista.

Tessas familj och hennes bästis är bifigurer som man också få följa. Även grannen Adam kommer in i handlingen och förändrar Tessas liv genom kärleken. Jag tycker att det är fint att hon får uppleva det innan hon dör. När jag var yngre tänkte jag att jag inte ville dö utan att ha upplevt vissa saker, som t.ex. kärlek. Idag tänker jag nog att om jag dör så spelar det inte längre någon roll vad jag upplevt och inte. Som död kommer jag troligtvis inte gräma mig över saker jag kan ha missat. När det är över så är det över.

Boken var helt okej, men eftersom jag inte kan låta bli att jämföra den med The fault in our stars så blir helhetsintrycket bara just det, okej.

Synda

Foto: adlibris.com/se

För det mesta brukar jag skriva direkt när jag läst ut en bok, men det har varit mycket att göra denna vecka, så nu har det gått flera dagar sedan jag avslutade Synda av Sylvia Day. Jag köpte den rent impulsivt när jag köpte en annan bok och skulle få en pocket på köpet. Det stod på baksidan att den skulle vara som en blandning mellan Downton Abbey och Fifty shades. Det lät lite lockande tyckte jag. Efter att ha läst den vet jag inte riktigt om jag håller med om  beskrivningen. Den utspelas på 1800-talet så det är historiskt miljö. Karaktärerna har sex, men inte som i Fifty shades så kanske var det mest ett fösäljningsknep efter den succé som de böckerna haft.

Jag gillar denna bok för den är enkel, romantisk underhållning som inte kräver någon ansträngning av mig. Det är bara att sluka och njuta av förvecklingarna som man vet kommer redas ut, (för det gör de alltid i sådana här böcker).

Handlingen kretsar runt Jessica Tarley och Alistair Caulfield som träffades som unga och nu träffas igen många år senare när Jessica blivit änka och ska ta hand om egendomen på Jamaica. De dras till varandra och börjar dela allt under den långa båtresan över Atlanten. De har båda tragiska erfarenheter som ligger kvar ända sedan barndomen, men tillsammans utvecklas de till mognare och tryggare människor tack vare varandras stöd. Om man ska lägga en djupare dimension till resonemanget om en relativt trivial bok så är det hoppfullt och uppmuntrande att läsa om människor som utvecklas och lägger sin osäkerhet och oro bakom sig och går vidare i livet starkare och tryggare.

En bihandling fokuserar på Jessicas syster Hester och hennes destruktiva äktenskap med en man som först verkade fantastiskt trevlig och charmig, men visade sig ha ett mycket mörkare och hemskare beteende när den första förälskelsen lagt sig. Som läsare lider man med Hester, men eftersom det är den typ av bok det är så tvivlade jag aldrig på att det skulle ordna sig även för henne på något sätt.

Jag funderade lite på varför den fått sin titel... Det samhälle som handlingen utspelas i hade många regler och det var mycket som man inte fick göra. Huvudpersonerna väljer att gå sin egen väg och struntar i vad samhället tycker och det kunde kanske tyckas syndigt att göra livsval för sin egen lyckas skull istället för att först tänka på familjens ryckte och societetens förväntningar. Om man gillar romantiska böcker så rekommenderar jag denna.

I capture the caste

Foto: adlibris.com/se

I capture the castle är skriven av Dodie Smith i slutet av 40-talet. Hon är kanske mest känd för att ha skrivit De hundra och en dalmatinerna, men förutom den så är nog denna bok mest känd. Jag hade blivit tipsad om denna bok via en annan bok. Jag hade rätt så höga förväntningar och boken var bra men kanske inte riktigt så fantastisk som den hade beskrivits.

Cassandra är en 17-årig tjej som skriver dagbok om sitt och sin familjs liv. De är mycket fattiga och bor i ett gammalt slott som de hyr på den engelska landsbygden. När ägaren till slottet dör så ärver hans sonson egendomarna. Simon Cotton och hans bror Neil anländer till samma förväntande familj som Mr Bingley i Stolthet och fördom när han kommer till Netherfield. Cassandra påpekar själv att hennes syster Rose och styvmamma Topaz reagerar precis som karaktärerna i Austens roman. Som läsare kan jag även se likheter i hur dessa böcker är skrivna. De har båda ett långsamt berättartempo och det är långa beskrivningar av bara en dags händelser, allt beskrivs i detalj, vad som hänt och vem som sagt vad.

Detta är en välskriven roman om en flickas väg till att bli kvinna. Bokens baksida hade avslöjat att Cassandra skulle få uppleva sin första kärlek och jag undrade vem det skulle bli. Simon och Neil var båda alternativ, men också Stephen som bott hos Cassandras familj största delen av sitt liv. Eftersom Cassandra visade intresse för dem alla så var det inte givet hur det skulle utveckla sig. Rose kärleksliv får också stor plats i boken, liksom faderns författarkarriär som stannat av.

Man kan ju fundera på hur man skulle hantera en sådan fattigdom som Cassandra och hennes familj lever med. Oftast har familjen mycket lite att äta och de har fått sälja allt av värde. Rose vantris verkligen med denna fattigdom och är beredd att göra nästan vad som helst för att förbättra livet för sig själv och familjen. Cassandra däremot verkar inte lida lika mycket av det och hon är inte beredd att kompromissa med vad hon tycker är rätt. Antagligen är olika människor olika bra på att hantera motgångar och hårda tider. Vilken sort man själv är kan man nog inte riktigt veta innan man utsatts för prövningen.

Jag tycker om boken för den behagliga stämningen och de välbeskrivna karaktärerna. Om man tycker att det är okej med ett långsamt tempo så rekommenderar jag boken.

Heja, heja!

Foto: adlibris.com/se

För drygt en månad sedan började jag springa. Eller... jag försökte i alla fall. Först denna vecka har jag sprungit hela min runda på 3 km, utan att behöva gå någon bit. Mitt i detta landade Martina Haags Heja, heja! i mitt knä. Det är sällan en bok kommer så lägligt som denna gjorde.

Boken handlar om hur Martina börjar springa. Hon går från att inte träna alls till att springa marathon. Hon beskrivit humoristiskt sitt kämpande med att springa och bli bättre på det. Jag tyckte att det var roligt att läsa om hennes löpning samtidigt som jag kämpade med min egen.

En del av Martinas råd har jag tagit till mig. Med utgångspunkt i hennes tips har jag skapat en spellista på Spotify som jag ska ha när jag springer. Jag kände mig riktigt inspirerad att ge mig ut i fredags för att få testa den, och lämplig musik kan faktiskt vara riktigt peppande. Hon skriver också att man ska belöna sig själv när man uppnår sina delmål. Så nu när jag sprungit 3 km utan att gå har jag köpt nya sporthörlurar och en löparjacka att springa i när det blir lite kallare.

Jag vet inte riktigt hur kul det är att läsa denna bok om man inte springer själv. Troligtvis kan man tycka  att den är roligt i alla fall men det blir ju högre igenkänningsfaktor om man kan identifiera sig med det Martina skriver om. Boken ger hopp om att vem som helst kan bli en löpare. Kan Martina som har fyra barn, man, hus och diverse husdjur göra det så kan jag också! :-) 

Ape house

Foto: adlibris.com/se

Sara Gruen har skrivit boken bakom filmen Water for elephants. Hennes nya bok heter Ape house. Jag har läst den på engelska men den har precis kommit ut på svenska.

Isabel Duncan jobbar på ett språklabb med dvärgschimpanser. Aporna har lärt sig teckenspråk och de förstår talad engelska, så de är mycket kommunikativa. Journalisten John Thigpen besöker Isabel och aporna i början av boken för att göra ett reportage om dem. Senare samma dag utsätts labbet för ett attentat. Isabel skadas svårt i explosionen och när hon till slut kommer ut från sjukhuset är aporna sålda.

Aporna är Isabels familj. Hon står dem närmare än sin mänskliga familj. Det är då inte svårt att förstå hennes sorg och frustration över att inte veta vart aporna tagit vägen. Hon gör allt hon kan för att hitta dem. När man följer Isabels kamp för att hitta aporna får man reda på en hel del om hur apor behandlas av människor. Det är hemskt att läsa om de medicinska labb som använder apor som försöksdjur. Jag blir upprörd och äcklad över de hemska förhållanden som råder på ett sådant ställe. Sedan visar det sig att det är en tv-producent som köpt aporna och börjar göra en reality-tv-serie om dem. Så det är därifrån Isabel måste rädda dem.

Journalisten John har en lika stor roll som Isabel i boken. Han intresserar sig för apornas öde och svär på att hjälpa Isabel att rädda dem. Först trodde jag att John och Isabel skulle bli kära i varandra, för det verkade finnas en attraktion mellan dem när de först träffades. Sedan visar det sig att John är gift och man får följa hans relation med frun Amanda som kämpar för att kunna leva som författare.

Relationerna mellan människorna är det som står i centrum i boken. Aporna och deras historia är det som binder ihop allt. Det är en bra och rätt så lättläst bok. Jag drogs genast in i handlingen och ville hela tiden veta vad som skulle hända härnäst. Vad skulle avslöjas? Vem skulle vara inblandad? Hur skulle det gå?

Hemligheten på Mercy Close

Foto: adlibris.com/se

Marian Keyes bok Hemligheten på Mercy Close handlar om den yngsta systern i familjen Walsh, Helen. Jag har läst om hennes fyra äldre systrar förut och är lite besviken över att konstatera att detta är den svagaste historien av dem. Marian Keyes är alltid underhållande men jag fängslades och berördes inte så starkt av denna bok.

Helen jobbar som privatdetektiv och bokens handling utspelas under en vecka då hon letar efter en försvunnen medlem i ett gammalt pojkband som ska återförenas. Hon har problem med psyket, äter antidepressiv medicin och kan inte sova utan sömnpiller. Hon äter inte, dricker bara cola light och är med andra ord i ett rätt så risigt tillstånd. I de andra böckerna om Helens systrar så framstår hon som självisk och osympatisk och jag tyckte aldrig om henne då. Jag räknade med att tycka bättre om henne i hennes egna bok, men gör det inte så mycket som jag tycker behövs för chick lit. Jag tycker inte illa om henne men hon är svår att identifiera sig med eller känna med.

Kärlekskomplikationerna i boken utvecklas inte som jag först tror. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Genren brukar oftast leverera förutsägbara slut och på ett sätt är det ju kul att bli överraskad, men samtidigt så blir det lite av en besvikelse.

Familjen Walsh är underhållande men jag rekommenderar att läsa om någon av de äldre systrarna istället för denna bok om Helen.

De skandalösa

Foto: adlibris.com/se

Då har jag läst De skandalösa, tredje och sista delen i Simona Ahrnstedts serie om slottet Wadenstierna. Denna bok utspelar sig 1865, barockens och stormaktens tid. Den var bra men är nog den svagaste länken i serien. De andra böckerna läste jag på en dag, för jag kunde inte lägga dem ifrån mig. Den här bjöd inte på lika mycket spänning och överraskningar.

Magdalena Swärd är bokens huvudperson. Hon har inga släktingar kvar i livet och även fast hon är från en fin familj så börjar pengarna nu ta slut och hon har redan såld allt av värde. Då blir hon erbjuden jobbet som sällskapsdam och förkläde till en ung friherrinna. Hon tar jobbet och åker med fröken Venus till slottet Wadenstierna, där greve Gabriel Gripklo på sin mors order ska välja en fru. Man förstår snabbt att det är meningen att Gabriel ska fria till Venus (trots att slottet är fullt av gästande unga damer) och lika snabbt inser man att det inte kommer att bli så. Att det är Magdalena och Gabriel som är perfekta för varandra är givet för läsaren, även om det tar hela boken för dem att inse det.

Magdalena och Gabriels umgänge börjar med ett gräl och ett vad och fortsätter med att Gabriel ska lära Magdalena hur hon ska kunna fånga mäns intresse, eller i alla fall sin före detta fästmans. I och med detta faller Gabriel för henne, även fast hon inte är den rika och uppsatta kvinna hans mor vill att han ska ha vid sin sida genom livet.

Det är rätt så klichéartat, men ändå underhållande. Om man gillar genren romance så kommer man gilla denna bok. Det är extra kul att det är på svenska. Så vitt jag vet är Simona Ahrnstedt denna enda svenska författaren i denna genre.