Begravt i glömska

Foto: albertbonniersforlag.se

Jag tog en till bok av Nora Roberts från bokhyllan; Begravt i glömska. Denna bok har blivit stående för att jag "råkade" se filmen utan att inse att jag hade boken, men inte hade läst den ännu. Nu däremot så  kan jag konstatera att jag inte kom ihåg nästan något av filmen, så jag kunde lugnt läsa boken och förstod inte förrän i slutet vem skurken var.

Cilla McGowan har lämnat Hollywood och en karriär som nådde sin höjdpunkt innan hon blev tonåring, för att ta över sin mormors gård i Virginia. Hennes mormor var en firad Hollywoodlegend som dog en mystiskt död på sin gård. Cilla lägger nu alla sin tid på att rusta upp gården, men stöter på problem. Problem från någon som vill få henne att ge upp och lämna trakten. Hon är dock envisare än så. Dessutom så möter hon grannen Ford Sawyer, som blir den första personen hon mött som verkligen uppskattar henne, stöttar henne och får henne att tro på kärleken.

Spännande och bra bok, när man som jag vill ha något som inte kräver så mycket, som man kan sträckläsa och som man vet slutar lyckligt.

Dolda rikedomar

I helgen plockade jag fram en bok som stått i bokhyllan ett tag. Jag köpte den på en bokrea. Det är en dubbelvolym av Nora Roberts. Jag läste en av böckerna i den; Dolda rikedomar. 

Ibland är detta precis vad jag vill läsa. En bok som är spännande, med romantik, och har ett slut som jag vet är lyckligt.

Isadora Conroy har en liten antikhandel i Philadelphia. Hon bor ovanför butiken och nu hyr hon även ut den andra lägenheten i huset. Jed Skimmerhorn är hennes nya hyresgäst. Han har precis lämnat sitt jobb som kommisarie, för att han behövde en paus från polisjobbet, (det var i alla fal vad han trodde). Naturligtvis dras de två genast till varandra, även om det till att börja med är högst motvilligt från Jeds sida.

Det visar sig bli mycket fördelaktigt för Isadora att ha en polis nära till hands. Det blir inbrott i butiken och personer som handlat hos henne mördas. Hon har nämligen råkat handla smuggelgods, som någon är väldigt angelägen om att få tag i.

Detta är en bok som jag sträckläste, för det var precis vad jag var sugen på just nu. Nora Roberts är expert på att få till en lagom blandning av romantik och spänning och man vet precis vad man får när man läser en av hennes böcker.

And then there were none

Foto: adlibris.com/se

I morse lyssnade jag färdigt på Agatha Christies And then there were none. Detta är en riktigt spännande bok. Den börjar med ett barnkammarrim, som gett titel åt boken. Den nuvarande titeln kommer från rimmets slutrad, men tidigare titlar har utgått från rimmets namn. Först handlade rimmet om tio små negerpojkar, vilket redan i slutet av 1930-talet ansågs opassande i USA och de började använda den nuvarande titeln direkt. Ett tag handlade rimmet om tio små indianer, men det var inte heller så bra så nu är det tio soldatpojkar. Ön där handlingen utspelas heter då följaktligen Soldier Island nu.

En grupp människor blir inbjudna till ön, (som saknar förbindelser med fastlandet), av olika anledningar. När de kommer fram så är de åtta gäster och två tjänare i huset. Ägaren, som bjudit in dem, har fått förhinder och inte hunnit ansluta till sällskapet ännu. Redan första kvällen får de alla reda på att allt inte är som det verkar. Efter middagen hör de en röst från en grammofon som upplyser dem om att de är där för att de alla orsakat någon annans död, utan att drabbas av några direkta följder av sitt handlande. De flesta protesterar mot anklagelserna, och som läsare vet man inte riktigt vad man ska tro. När de diskuterat saken en stund faller en man död ner, han verkade sätta sin drink i halsen. Efter det så saknas en av de tio porslinsfigurerna, föreställande soldatpojkar, som står i matsalen. Fler personer dör, alla enligt barnkammarrimmet, och alla med följd att fler porslinsfigurer försvinner.

Gästerna på ön inser att det måste vara en av dem som är mördaren, vilket måste vara en hemsk vetskap att hantera. Det finns inga andra än de själva att vända sig till för råd, hjälp och stöd. samtidigt som de inte vet vem de kan lita på. Fler och fler dör och den enda teori som slår mig är att någon av dem kanske inte dött på riktigt. Även om min teori inte var så dum så kunde jag inte räkna ut hur allt hängde ihop. Fast på slutet så fick man allt förklarat för sig, så man behövde inte fortsätta grubbla efter att boken var slut. Jag kan förstå att detta anses vara Agatha Christies bästa bok, för den är riktigt intelligent skriven.

Murder on the Orient Express

Foto: adlibris.com/se

I helgen lyssnade jag färdigt på Agatha Christies Murder on the Orient Express. Jag hade inte tidigare läst något av Agatha Christie, men det borde man göra tycker en del så nu blev det så.

Hercule Poirot verkar kunde välja vilka fall han jobbar med. I denna bok skulle jag säga att han inte har så mycket val. Han reser med Orientexpressen och när ett mord sker, samtidigt som tåget fastnat i snön uppe i bergen, så börjar han sin utredning för att lösa mysteriet. Han förhör alla passagerare och sedan diskuterar han med sin vän, som är tågbolagets direktör, och läkaren som undersökte liket. Han förklarar sina teorier för de två andra herrarna och tar sedan i tu med att prata med en del passagerare igen, för att avslöja deras lögner. Poirot håller ordning på allt, sammanfattar och för fram teorier. Som läsare kan man relativt enkelt bara hänga med i hans arbete. Allt sker och förklaras på ett ordnat sätt. Hur allt hängde ihop kunde jag dock inte räkna ut, utan det fick jag reda på när Poirot samlade alla passagerarna för att berätta vad han kommit fram till.

Jag gillar Dan Stevens som uppläsare. Han ger olika röster och brytningar till alla karaktärer. Eftersom det är några stycken att hålla ordning på så hjälper det faktiskt att de alla låter olika. Vill man läsa lättsamma pusseldeckare så är nog Agatha Christies böcker ett utmärkt val, (jag håller på med min andra nu så jag har inte så mycket att gå på, men det är mitt intryck så här långt).

Charlotte Hassel

Foto: bokus.com

Igår kväll lyssnade jag färdigt på Charlotte Hassel av Frida Skybäck. Det har varit underhållande lyssning. Romantik och drama på 1700-talet, precis sådant som jag gillar.

1771 bor Charlotte på ett gods i England. Hon nås av ett brev som berättar om en förlovning. Detta brev får henne att återvända till Stockholm, som hon lämnade för 13 år sedan. Så börjar boken. Sedan byts perspektivet och det är 1758 och Charlotte är 16 år och förälskad i Axel Gyllenstierna. De har i hemlighet förlovat sig och väntar bara på rätt tillfälle att be Axels pappa om tillåtelse att gifta sig. Handlogen växlar sedan mellan 1771 och 1758, men varje kapitel börjar med plats och år så man vet hela tiden vart och när man är. Men i början så vet man alltså inte varför Charlotte lämnade Sverige och det dröjer nog ungefär halva boken innan berättelsen kommer ikapp sig själv och man förstår hur saker och ting hänger ihop.

Även om det är förutsägbart så är det bra. Romantik i verklig historisk miljö, frasande klänningar och peruker, intriger, svek och förlorad kärlek. Det här är precis vad jag behöver ibland. Om man som jag gillar böcker i den här stilen så rekommendera jag varmt denna bok.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Foto: adlibris.com/se

Igår lyssnade jag färdigt på De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Jag säger det direkt. Jag kommer inte ihåg när jag läste/lyssnade på en bok som krävde en sådan koncentration och skapade en sådan förvirring.

Boken börjar med ett terrordåd i en bokhandel. Två killar och en tjej tar gisslan och skjuter omkring sig. Tjejen filmar vad som händer. Redan här är jag förvirrad. Jag får inte grepp om vem som är berättaren och ett tag tror jag att det är en fjärde person som är med och genomför dådet, men så är det inte. Efter detta görs ett litet hopp i tiden och en författare får ett brev från ett mentalsjukhus för brottslingar. Det är tjejen från terrordådet som vill träffa honom. När han kommer dit så berättar hon för honom att hon inte är den person som alla säger att hon är. Hon är från framtiden. Sedan fortsätter min förvirring. Ibland är det tjejen som är berättaren och ibland är det författaren. Det aviseras dock inte när berättarperspektivet ändras, utan helt plötsligt inser jag att nu har det ändrats igen.

Tjejen berättar om sitt liv i framtidens Göteborg och författaren forskar i den bakgrund som alla tror är hennes. Den identiteten är en belgisk tjej som konverterat till islam och som blivit torterad i ett läger där hon hölls fången. Författaren får kontakt med en kille som torterats i samma läger och det visar sig att flera fångar i lägret fått sina minnen förändrade. Då tror jag att jag äntligen förstår och att detta inte är en sci-fi-bok. Slutet har dock en knorr som gör att allt ställs på ända och jag lämnas med känslan av förvirring.

Jag tror att jag skulle kunna ta känslan av att inte förstå allt, men det som verkligen var jobbigt med denna bok var att jag inte hängde med i bytena av berättare. Det var riktigt störande att inse att man inte visste vem som berättade. Efter ett tag så förstod jag, men sen växlade det igen utan att jag märkte det, om och om igen.

The light we lost

Foto: adlibris.com/se

The light we lost av Jill Santopolo rekommenderades av Reese Witherspoons bokklubb och jag läste att det skulle vara en romantisk bok för personer som i vanliga fall inte tycker om romantiska böcker. Om man gillade Livet efter dig och En dag så skulle man gilla den här boken. Jag tyckte att båda de böckerna var väldigt bra. Jag säger alltså direkt att jag hade rätt så höga förväntningar på den här boken. Dessutom hade jag valt den till min bokcirkel och ville inte behöva skämmas. Nu har jag lyssnat färdigt på den, och det är mycket möjligt att jag får be bokcirkeln om ursäkt. Den levde inte alls upp till nivån på de böcker som den jämfördes med. Med det sagt så ska jag väl även säga att det inte var en dålig bok, men den var inte speciell och den gav mig inte de känslosvall som uppstod när jag läste de andra.

Lucy och Gabe möts 11 september och kysser varandra för första gången efter att tvillingtornen har fallit. Gabe går sedan tillbaka till sin förra flickvän och det dröjer några år innan de träffas igen, och blir ihop. De är ihop tills Gabe beslutar sig för att ta ett fotografjobb som tar honom till krigshärjade områden i världen. Lucy försöker sedan gå vidare med sitt liv utan sitt livs stora kärlek. Hon träffar en annan man och gifter sig, får barn, vägrar bli hemmafru och skapar sig en framgångsrik karriär som producent för barnprogram. Trots att hon lever ett liv som är bra på många sätt så kan hon inte glömma Gabe. Hon slutar egentligen aldrig att älska honom. Trots att hon älskar sin man så kan hon inte låta bli att jämföra honom med Gabe och föreställa sig hur hennes liv varit om hon varit gift med honom istället. Ibland kommer Gabe tillbaka till New York, och de träffas. Han säger vid ett tillfälle att han vill att "hans" New York ska vara oförändrat när han kommer tillbaka dit.  Jag tänker att han vill att även Lucy ska vara oförändrad och bara finnas där för honom när han dyker upp. Detta är en osympatiskt drag hos honom och jag blir irriterad på både honom Lucy. De har ju valt bort varandra men ändå kan de inte låta varandra vara.

Jag tror att tanken är att man ska känna att Lucy och Gabe delar en stark kärlek, som inga omständigheter eller avstånd kan släcka. Jag blir mest irriterad på dem, och det är nog definitivt inte tanken. Kanske hade jag upplevt boken annorlunda om jag inte haft så höga förväntningar, p.g.a. de böcker som den jämfördes med. Om du inte läst de böckerna så rekommenderar jag dem istället.