Pojken som läste Jules Verne

Foto: adlibris.com/se

Den senaste veckan har jag varit i Spanien, och där läste jag färdigt Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes. Hon är en av Spaniens mest framgångsrika samtida författare, men jag har inte läst något av henne tidigare. Jag fick rådet att lyssna på P3-dokumentärs program om Franco-regimen innan jag började läsa. Eftersom jag inte hade så bra koll på Franco så lydde jag rådet och fick reda på det fanns en del likheter mellan Francos Spanien och Nazityskland. Den stora skillnaden är dock att det har pratats väldigt lite om det som hände i Spanien, eftersom Franco aldrig förlorade makten, utan regerade till sin död i mitten av 70-talet.

Bokens berättare är pojken Nino. När boken börjar är han nio år och han bor med sin familj i byn Fuensanta de Martos. Byn ligger  nedanför bergen i Andalusien och här pågår gerillakriget fortfarande, trots att det är 1947 och kriget egentligen är slut. Ninos pappa är civilgardist och familjen bor på militärförläggningen. Under de följande åren träffar Nino personer och bevittnar händelser som får honom att omvärdera mycket av det han tidigare tagit för givet.

Å ena sidan så kan man säga att det inte händer så mycket i boken, men å andra sidan så får man en rätt så tydlig bild av hur det var i Spanien på denna tid, hur kampen mellan francoanhängare och kommunister skördade offer på alla sidor. Rätt så långt in i boken tycker jag att det är svårt att hålla reda på alla personer och platser som nämns. De har långa namn och eftersom jag inte kan spanska så vet jag inte alltid hur de ska uttalas. Efter kanske halva boken blir det lite lättare, mest för att det då har utkristalliserats vilka personer som är de viktiga, de som återkommer och som man måste ha koll på. Vill man förstå mer om hur det var i Spanien på den här tiden så är detta en bra bok att läsa.

Wonder

Foto: adlibris.com/se

Av en tillfällighet såg jag en trailer för en film... och insåg att detta kändes bekant på något sätt. Jag kom på att jag hade en bok i bokhyllan, som jag ännu inte läst, som måste vara förlagan till filmen. Så jag började läsa Wonder av R.J. Palacio.

Bokens huvudperson är 10-åriga August. Han föddes med en massa genetiska problem så han ser inte ut som alla andra barn. En del tycker att han liknar E.T., Gollum, en zombie eller något liknande. På grund av sina medicinska problem så har han inte gått i vanlig skola, men nu föreslår hans mamma att han ska börja femman i en vanlig klass. Först tycker varken August eller hans pappa att detta är en bra idé, men de ändrar sig och det är mamma som blir osäker istället. Hur som helst så börjar August i skolan och boken handlar om hans år i femman.

Bokens första del har August som berättare men sedan växlar det. Hans syster har en del, andra barn i skolan och både systens kompis och pojkvän har sina delar. Deras berättelser går lite om lott så att man får med allas perspektiv på ett bra sätt samtidigt som varje person för historien framåt. Först såg jag inga skrivtekniska skillnader mellan de olika delarna, men när det blev systerns pojkväns tur att berätta så saknades det helt plötslig versaler. Det var helt klart svårare att läsa och jag kan inte riktigt räkna ut vad det ska symbolisera.

Det var en bra bok, om mod, vänskap, tillit och att våga vara sig själv och stå upp för det som är rätt. Jag tror att den gör sig bra som film också.

En enda risk

Foto: adlibris.com/se

En enda risk är Simona Ahrnstedts sista bok i hennes "nutidstrilogi". De två tidigare böckerna utspelades till största del i Stockholm. Denna boks handling är lika mycket i Kiruna som i huvudstaden, om inte mer.

Tom Lexington är före detta militär, numera vd för ett säkerhetsbolag. Han var med i de tidigare böckerna, den senaste slutade med att han togs till fånga i Tchad. Nu är han tillbaka i Sverige men lider av allvarlig posttraumatisk stress. Han har isolerat sig i Kiruna för att komma bort från allt och samtidigt vinna tillbaka sin tidigare flickvän, som bosatt sig där.

Ambra Vinter är journalist på Aftonbladet och skickas till Kiruna på uppdrag. Några av hennes värsta barndomsminnen från åren i fosterhem är därifrån, så hon är inte direkt glad över detta.

Tom och Ambra möts och börjar sakta närma sig varandra. Det är två skadade själar, som har problem med att lita på folk, så det är givet att detta inte komne bli lätt. Även deras yrken ställer till det i deras relation.

Naturligtvis ordnar sig allt på slutet och allt är rätt i världen.

The handmaid´s tale

Foto: adlibris.com/se

Jag såg först reklam för tv-serien och sedan blev Margaret Atwoods The handmaid´s tale vald som bokcirkeln nästa bok.

Boken gavs först ut 1985, men handlingen utspelas i framtiden, i ett före detta USA där en extrem kristen höger har tagit makten från kongress och senat. Landet kallas för Gilead och har tydliga och hårda levnadsregler. Det har skett flera olyckor med kärnkraftverk och vissa delar av landet är obeboeliga. De områdena kallas för kolonier och de människor som inte är önskvärda i samhället skickas dit för att rensa upp bland avfallet, tills de dör. Många kan inte längre få barn och kvinnor som visat sig vara fertila rekryteras till att vara så kallade "handmaids". De får då tjäna i ett hushåll för att försöka ge familjen barn. Andra kvinnor kan få tjänst som en "Martha", och ta hand om hushållet åt de privilegierade. Äldre och ogifta kvinnor kan få jobba som "aunts" och lära upp "handmaids" innan de skickas ut i familjer. Naturligtvis finns det även fruar. Sist men inte minst finns det även "econowives" som får fylla alla roller själva. Det är mindre privilegierade män som får hålla till godo med dem. Varje grupp av kvinnor har sin uniform, sin färg att vara klädd i. De har också sina strikta regler att följa och sin roll i samhället.

Offred är bokens berättare och huvudperson. Egentligen heter hon något annat, men som alla "handmaids" så har hon fått namn efter den man hon nu tillhör, (Fred). Offred minns fortfarande tiden innan Gilead, då hon hade ett vanligt jobb, var gift och hade en dotter. Nu har allt tagits ifrån henne, och hon kan bara minnas och spekulera i vad som hänt med hennes älskade.

Eftersom jag sett reklam för tv-serien så hade jag en viss förförståelse innan jag började läsa boken och jag tyckte att den verkade intressant. Jag undrar om jag hade tyckt att boken var lika bra om jag inte vetat något om den innan jag började läsa. Det händer inte så jättemycket i den, det är mycket av huvudpersonens funderingar och tankar om det som händer. Då och då beskriver hon en situation för att sedan säga att det inte var så det gick till. Då börjar hon om men det är inte alltid som hon återger det som det var ändå. Ibland konstaterar hon att hon inte kan komma ihåg hur det egentligen var.

Det är flera saker som har fått namn från Bibeln. Jag hinner reflektera över att om man inte har så bra koll på de bibliska berättelserna så är det en del referenser som kommer gå förbi en. Troligtvis så förstå man ändå handlingen men jag tror att det ger en djupare förståelse för vissa saker om man vet vad det refereras till. Dessa referenser förklaras mycket sällan, så författaren måste ha utgått från att hennes läsare hade koll. Kanske hade de flesta människor i Nordamerika koll på sådant på 80-talet...?

Boken avslutas med ett kapitel år 2195, då det hålls en historisk föreläsning om det som boken beskrivit. Detta skapar en imaginär trovärdighet till boken. Man kan nästan inbilla sig att det skulle vara sanning. Det är en intelligent, intressant, hemsk, tragiskt och bra bok.

En enda hemlighet

Foto: adlibris.com/se

På två dygn, (jag var ju tvungen att jobba idag), har jag läst En enda hemlighet av Simona Ahrnstedt.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är den rike playboyen Alexander och läkaren Isobel denna boks huvudpersoner. De verkar först inte ha något gemensamt. Efter att sett varandra på diverse flygplatser så möts de för att Isobels biståndsorganisation har blivit av med sitt stora bidrag från Alexanders stiftelse. Efter en middag så löser sig den biten. Alexander berättar aldrig att pengarna slutade komma för att han inte skrivit på papper som han skulle. Utan att de själva förstår varför så dras de till varandra. Det visar sig att de har en del gemensamt ändå. T.ex. så är det ingen av dem som inners inne tror att det är någon som kommer att älska dem precis som de är. Tänk så fel de har.

Det hinner bli missförstånd flera gånger om och även riktigt dramatiskt på en av Isobels fältresor i Tchad, innan allt till sist ordnar sig. Som man ju vet att det ska göra, men ändå väntar på att få läsa om.

Sista boken i serien måste nu inhandlas, (den var för ny för att vara med på bokrean). Får se när det blir...

En enda natt

Foto: adlibris.com/se

På ett dygn har jag läst En enda natt av Simona Ahrnstedt. Bara det visar ju att det inte handlar om tung litteratur direkt.

Jag har kommit fram till att detta nog är mitt "guilty pleasure". Kärleksromaner som egentligen inte går ut på något annat än att huvudpersonerna ska få varandra i slutet. Naturligtvis kan det vara färgstarka personligheter (men oftast är de stereotypa), attraktion som det slår gnistor om, het passion, hemligheter och hinder som till slut övervinns eftersom kärleken är större. Fast kokar man ner allt till sin kärna så handlar det bara om att huvudpersonerna ska förstå att de inte kan leva utan varandra, att de gör varandra till bättre människor och att de inte kan vänta en minut till på att börja leva sina liv tillsammans. Många gånger har jag tänkt att man kan bli lite skadad av att läsa sådant. Tänk om man aldrig kan nöja sig med verkligheten? Kan kärlek vara så här på riktigt? Troligtvis inte! Kanske är jag skadad för livet, men jag kan inte sluta att, i alla fall ibland, läsa sådana här böcker.

Denna boks huvudpersoner heter Natalia De la Grip och David Hammar. Hon är född i Sveriges adel och överklass, jobbar i finansvärlden och vill inget hellre än att få en framstående post i familjens imperium. Problemet är att hennes pappa är en rasistisk mansgris som inte tycker att kvinnor passar i finansvärlden (eller kanske ens i arbetslivet). David däremot växte upp med en ensamstående mamma och fick genom stipendium gå på de fina skolorna. Hans erfarenheter som arbetarklass bland överklassens barn driver honom sedan genom livet till att lyckas. Han blir riskkapitalist och en efter en förgör han de som trampade på honom under uppväxten. När de två möts så dras de mot sin vilja till varandra. David tänker kapa familjen De la Grips imperium men kan trots det inte hålla sig borta från Natalia.

Familjehemligheter dras fram i ljuset och innan Natalia och David till slut får varandra så är deras liv för alltid förändrade. Förhoppningsvis mest till det bättre.

Det här är första delen i en trilogi. Det är alltid roligt att läsa serier och få se hur det går för karaktärerna efter att deras historia annars skulle vara slut. Nästa bok handlar om Natalias yngre bror Alexander och läkaren Isobel, men Natalia och David lär med största säkerhet skymta förbi, åtminstone i periferien, så att jag får reda på lite vad som hände sedan, när de "levde lyckliga i alla sina dagar".

Ljuset vi inte ser

Foto: adlibris.com/se

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr är en tjock bok (600 sidor) och det har inte gått så snabbt att läsa den. Den är inte svårläst och den är bra, men det har ändå blivit så att jag ibland har läst mer och ibland mindre. (Det tog nog ungefär fem veckor att läsa den.)

Handlingen utspelar sig under andra världskriget. När boken börjar är det augusti 1944 och en liten fransk kuststad är under attack. I staden finns sextonåriga Marie-Laure som bor hos sin gammelfarbror efter att fadern och hon flytt från Paris. Artonårige Werner är en typ av radioexpert och har kommit dit med sin grupp i den tyska armén, för att avslöja motståndsrörelsen.

Snart flyttas handlingen bakåt i tiden och man får följa Marie-Laures och Werners uppväxt, på olika håll, med olika förutsättningar och olika framtidsdrömmar. Emellanåt kommer handlingen tillbaka till attacken 1944 men sedan återgår den till det som hände innan. För att visa hur deras väger ledde dem till samma lilla stad och till slut till ett betydelsefullt möte.

Endast några på kapitel på slutet berättar om vad som hände efter kriget.

På ett sätt är det sorgligt, det är ju ändå krig. Samtidigt så är det mänskligt, äkta och hoppfullt. Det är en fin bok. Den är bra skriven och jag är inte speciellt förvånad över att den vunnit en massa priser. Att läsa om människor i krig kan ju få en att fundera på hur man själv skulle bli i en sådan situation. Hur skulle människorna omkring en bli? Vilka skulle då vara riktiga vänner och vilka skulle snabbt vända kappan efter vinden? Fast jag undrar hur mycket det är värt att fundera på sådant. Jag tror inte att vi någonsin kan veta säkert hur vi skulle reagera och bete oss. Då är det nog inte heller så mycket värde i att fundera över det. Jag ska istället fundera på vilken bok jag ska läsa härnäst.