I capture the caste

Foto: adlibris.com/se

I capture the castle är skriven av Dodie Smith i slutet av 40-talet. Hon är kanske mest känd för att ha skrivit De hundra och en dalmatinerna, men förutom den så är nog denna bok mest känd. Jag hade blivit tipsad om denna bok via en annan bok. Jag hade rätt så höga förväntningar och boken var bra men kanske inte riktigt så fantastisk som den hade beskrivits.

Cassandra är en 17-årig tjej som skriver dagbok om sitt och sin familjs liv. De är mycket fattiga och bor i ett gammalt slott som de hyr på den engelska landsbygden. När ägaren till slottet dör så ärver hans sonson egendomarna. Simon Cotton och hans bror Neil anländer till samma förväntande familj som Mr Bingley i Stolthet och fördom när han kommer till Netherfield. Cassandra påpekar själv att hennes syster Rose och styvmamma Topaz reagerar precis som karaktärerna i Austens roman. Som läsare kan jag även se likheter i hur dessa böcker är skrivna. De har båda ett långsamt berättartempo och det är långa beskrivningar av bara en dags händelser, allt beskrivs i detalj, vad som hänt och vem som sagt vad.

Detta är en välskriven roman om en flickas väg till att bli kvinna. Bokens baksida hade avslöjat att Cassandra skulle få uppleva sin första kärlek och jag undrade vem det skulle bli. Simon och Neil var båda alternativ, men också Stephen som bott hos Cassandras familj största delen av sitt liv. Eftersom Cassandra visade intresse för dem alla så var det inte givet hur det skulle utveckla sig. Rose kärleksliv får också stor plats i boken, liksom faderns författarkarriär som stannat av.

Man kan ju fundera på hur man skulle hantera en sådan fattigdom som Cassandra och hennes familj lever med. Oftast har familjen mycket lite att äta och de har fått sälja allt av värde. Rose vantris verkligen med denna fattigdom och är beredd att göra nästan vad som helst för att förbättra livet för sig själv och familjen. Cassandra däremot verkar inte lida lika mycket av det och hon är inte beredd att kompromissa med vad hon tycker är rätt. Antagligen är olika människor olika bra på att hantera motgångar och hårda tider. Vilken sort man själv är kan man nog inte riktigt veta innan man utsatts för prövningen.

Jag tycker om boken för den behagliga stämningen och de välbeskrivna karaktärerna. Om man tycker att det är okej med ett långsamt tempo så rekommenderar jag boken.

Heja, heja!

Foto: adlibris.com/se

För drygt en månad sedan började jag springa. Eller... jag försökte i alla fall. Först denna vecka har jag sprungit hela min runda på 3 km, utan att behöva gå någon bit. Mitt i detta landade Martina Haags Heja, heja! i mitt knä. Det är sällan en bok kommer så lägligt som denna gjorde.

Boken handlar om hur Martina börjar springa. Hon går från att inte träna alls till att springa marathon. Hon beskrivit humoristiskt sitt kämpande med att springa och bli bättre på det. Jag tyckte att det var roligt att läsa om hennes löpning samtidigt som jag kämpade med min egen.

En del av Martinas råd har jag tagit till mig. Med utgångspunkt i hennes tips har jag skapat en spellista på Spotify som jag ska ha när jag springer. Jag kände mig riktigt inspirerad att ge mig ut i fredags för att få testa den, och lämplig musik kan faktiskt vara riktigt peppande. Hon skriver också att man ska belöna sig själv när man uppnår sina delmål. Så nu när jag sprungit 3 km utan att gå har jag köpt nya sporthörlurar och en löparjacka att springa i när det blir lite kallare.

Jag vet inte riktigt hur kul det är att läsa denna bok om man inte springer själv. Troligtvis kan man tycka  att den är roligt i alla fall men det blir ju högre igenkänningsfaktor om man kan identifiera sig med det Martina skriver om. Boken ger hopp om att vem som helst kan bli en löpare. Kan Martina som har fyra barn, man, hus och diverse husdjur göra det så kan jag också! :-) 

Ape house

Foto: adlibris.com/se

Sara Gruen har skrivit boken bakom filmen Water for elephants. Hennes nya bok heter Ape house. Jag har läst den på engelska men den har precis kommit ut på svenska.

Isabel Duncan jobbar på ett språklabb med dvärgschimpanser. Aporna har lärt sig teckenspråk och de förstår talad engelska, så de är mycket kommunikativa. Journalisten John Thigpen besöker Isabel och aporna i början av boken för att göra ett reportage om dem. Senare samma dag utsätts labbet för ett attentat. Isabel skadas svårt i explosionen och när hon till slut kommer ut från sjukhuset är aporna sålda.

Aporna är Isabels familj. Hon står dem närmare än sin mänskliga familj. Det är då inte svårt att förstå hennes sorg och frustration över att inte veta vart aporna tagit vägen. Hon gör allt hon kan för att hitta dem. När man följer Isabels kamp för att hitta aporna får man reda på en hel del om hur apor behandlas av människor. Det är hemskt att läsa om de medicinska labb som använder apor som försöksdjur. Jag blir upprörd och äcklad över de hemska förhållanden som råder på ett sådant ställe. Sedan visar det sig att det är en tv-producent som köpt aporna och börjar göra en reality-tv-serie om dem. Så det är därifrån Isabel måste rädda dem.

Journalisten John har en lika stor roll som Isabel i boken. Han intresserar sig för apornas öde och svär på att hjälpa Isabel att rädda dem. Först trodde jag att John och Isabel skulle bli kära i varandra, för det verkade finnas en attraktion mellan dem när de först träffades. Sedan visar det sig att John är gift och man får följa hans relation med frun Amanda som kämpar för att kunna leva som författare.

Relationerna mellan människorna är det som står i centrum i boken. Aporna och deras historia är det som binder ihop allt. Det är en bra och rätt så lättläst bok. Jag drogs genast in i handlingen och ville hela tiden veta vad som skulle hända härnäst. Vad skulle avslöjas? Vem skulle vara inblandad? Hur skulle det gå?

Hemligheten på Mercy Close

Foto: adlibris.com/se

Marian Keyes bok Hemligheten på Mercy Close handlar om den yngsta systern i familjen Walsh, Helen. Jag har läst om hennes fyra äldre systrar förut och är lite besviken över att konstatera att detta är den svagaste historien av dem. Marian Keyes är alltid underhållande men jag fängslades och berördes inte så starkt av denna bok.

Helen jobbar som privatdetektiv och bokens handling utspelas under en vecka då hon letar efter en försvunnen medlem i ett gammalt pojkband som ska återförenas. Hon har problem med psyket, äter antidepressiv medicin och kan inte sova utan sömnpiller. Hon äter inte, dricker bara cola light och är med andra ord i ett rätt så risigt tillstånd. I de andra böckerna om Helens systrar så framstår hon som självisk och osympatisk och jag tyckte aldrig om henne då. Jag räknade med att tycka bättre om henne i hennes egna bok, men gör det inte så mycket som jag tycker behövs för chick lit. Jag tycker inte illa om henne men hon är svår att identifiera sig med eller känna med.

Kärlekskomplikationerna i boken utvecklas inte som jag först tror. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Genren brukar oftast leverera förutsägbara slut och på ett sätt är det ju kul att bli överraskad, men samtidigt så blir det lite av en besvikelse.

Familjen Walsh är underhållande men jag rekommenderar att läsa om någon av de äldre systrarna istället för denna bok om Helen.

De skandalösa

Foto: adlibris.com/se

Då har jag läst De skandalösa, tredje och sista delen i Simona Ahrnstedts serie om slottet Wadenstierna. Denna bok utspelar sig 1865, barockens och stormaktens tid. Den var bra men är nog den svagaste länken i serien. De andra böckerna läste jag på en dag, för jag kunde inte lägga dem ifrån mig. Den här bjöd inte på lika mycket spänning och överraskningar.

Magdalena Swärd är bokens huvudperson. Hon har inga släktingar kvar i livet och även fast hon är från en fin familj så börjar pengarna nu ta slut och hon har redan såld allt av värde. Då blir hon erbjuden jobbet som sällskapsdam och förkläde till en ung friherrinna. Hon tar jobbet och åker med fröken Venus till slottet Wadenstierna, där greve Gabriel Gripklo på sin mors order ska välja en fru. Man förstår snabbt att det är meningen att Gabriel ska fria till Venus (trots att slottet är fullt av gästande unga damer) och lika snabbt inser man att det inte kommer att bli så. Att det är Magdalena och Gabriel som är perfekta för varandra är givet för läsaren, även om det tar hela boken för dem att inse det.

Magdalena och Gabriels umgänge börjar med ett gräl och ett vad och fortsätter med att Gabriel ska lära Magdalena hur hon ska kunna fånga mäns intresse, eller i alla fall sin före detta fästmans. I och med detta faller Gabriel för henne, även fast hon inte är den rika och uppsatta kvinna hans mor vill att han ska ha vid sin sida genom livet.

Det är rätt så klichéartat, men ändå underhållande. Om man gillar genren romance så kommer man gilla denna bok. Det är extra kul att det är på svenska. Så vitt jag vet är Simona Ahrnstedt denna enda svenska författaren i denna genre.

Happily ever after

Foto: adlibris.com/se

När jag såg Happily ever after av Harriet Evans på Waterstones i London så tilltalade den mig på alla sätt. Titeln, baksidestexten och det stilistiska omslaget där den den vita bakgrunden är i randig relief drog mig genast till sig. Det fanns även utdrag från vad pressen skrivit om boken och när jag läst föjande kommentar var jag bara tvungen att köpa den, "Funny but thought-provoking... Perfect for book lovers. And if you´re feeling a bit gloomy about the future, it´s an absolute must-read".

Med andra ord så hade jag höga förväntningar när jag tog fram denna bok för att börja läsa. Man får följa Eleanore Bee under tjugo år. Hon är 14 när boken börjar, men handlingen hoppar raskt fram nio år. Elle (som hon kallas) älskar att läsa böcker och det är en dröm som går i uppfyllelse för henne när hon får jobb på ett litet bokförlag i London. Här i början av boken var det mycket som påminde mig om Bridget Jones. Precis som hon jobbar Elle "längst ner" på ett företag, har för korta kjolar, dricker ibland för mycket och blir kär i sin chef som påminner mycket om Daniel Cleaver. Jag inser direkt att han inte är hälften så intresserad av henne, som hon är av honom, även om han säger att han älskar henne. Hon stöter också på en kille som hon vid första anblick tycker är lite töntig och jag tänkte direkt på Bridgets första möte med Mark Darcy. Redan här i början tänker jag att Tom är rätt man för Elle. När hon till slut inser att förhållande med chefen inte kommer leda någon vart och lämnar honom så träffar hon av en händelse Tom igen. De blir vänner och jag väntar på att de ska inse att de är rätt för varandra. Det är så nära att Tom berättar hur han känner, men saker och ting kommer emellan. Mycket kommer emellan. Livet kommer emellan. Elle flyttar till New York och gör karriär på förlaget där. Hon känner sig för första gången lyckad. Hemma i London finns Tom som "älskar henne precis som hon är" (låter bekant va?). Det är trots detta inte så att saker och ting löser sig så lätt. Ända in i det sista gnager en liten oro för att det kanske inte kommer lösa sig så som jag vill. Ett tag tänker jag till och med att om det inte slutar som jag önskar så kommer jag bli så besviken att hela boken blir förstörd. Visst är det fantastisk när man kan by sig så mycket?

Boken var inte gullinuttig och fjantig. Den var så realistisk som chick-lit kan vara. Jag tyckte om att följa Elle genom livet. Genom med- och motgångar, med dysfunktionell familj, karriär, dater, förhållanden, dödsfall och nya möjligheter. Jag tyckte om att Elle först efter många besvikelser (men även framgångar) först vid 34 års ålder hittar hem, både i sig själv, karriären och kärleken.

En annan sak som jag verkligen tyckte om var alla referenser till böcker. Eftersom Elle älskar böcker och jobbar med böcker så har böcker en central roll i berättelsen. Under tiden jag läste blev jag nyfiken på böcker som Elle läste och tänkte att jag måste kolla upp dem inför framtiden. I slutet av boken hade även författarinnan skrivit om en del böcker som nämnts och berättat varför hon tycker så mycket om dem, som boktips alltså. Så jag är nu fast besluten att kolla upp en del av dessa böcker (några hade jag faktiskt redan läst).

En nästan vanlig man

Foto: adlibris.com/se

Jag var inte speciellt intresserad av att läsa En nästan vanlig man av Dan Buthler och Dag Öhrlund, men bokcirkeln valde denna bok så jag tog tag i den ändå.

Boken börjar med ett mord. Först vet man inte vem som utfört det, men ganska snart så räknar man ut det. Man får nämligen följa både mördaren och polisen i denna bok. Poliserna är sympatiska vanliga människor, men det kan man verkligen inte säga om Christopher Silfverbielke och hans polare (inte bara för att de begår en massa brott). Silfverbielke och hans kompisar jobbar med stora pengar i företag som har hand om just stora pengar och umgås på Stureplan. Brudar, sprit och kokain är det som gäller. Jag kan inte känna någon som helst samhörighet med den världen och den känns helt främmande för mig. De få kvinnor som är med i boken hjälper inte för att ge mig igenkänningsfaktor. De är stereotypa och ljudbokens uppläsare Stefan Sauk läser så att de låter som våp allt som oftast.

I mitten av boken tyckte jag att den trampade vatten lite. Även om Silfverbielke och grabbarna syltade in sig i mer och mer brott så kändes det som att det inte hände något nytt. Fast senare tog det fart igen och som helhet var boken ändå spännande. Silferbielke är verkligen helt störd och jag vill veta vad han ska hitta på härnäst och hur han ska få det att se ut som att någon annan gjort det. Bokens polis Jacob Colt är inte en typisk deckarpolis, på så sätt att han är lyckligt gift, har två barn och inga alkoholproblem. Silferbielke tror att han är efterbliven, men så är naturligtvis inte fallet.

Det finns fler böcker om Jacob Colt och några av dem fortsätter också med Silferbielke så kanske att jag tar och läser dem också för att se hur det går.