Ditt liv och mitt

Foto: adlibris.com/se

Nu har jag lyssnat på Majgull Axelssons senaste bok, Ditt liv och mitt. Huvudpersonen heter Märit och i bokens nutid ska hon precis fylla 70 år. Hon är faktiskt på väg till sin tvillingbror Jonas och hans fru Kajsa, för att fira födelsedagen. Hon vill egentligen inte åka dit. Kajsa och hon var bästa vänner under uppväxten men är numera endast svägerskor. Jonas och hon har aldrig stått varandra nära, så egentligen har hon ingen anledning att besöka dem. Fast de delar ju det förflutna och Märit vill få prata om det som hände för 50 år sedan.

Ganska snabbt förstår man är det är något lite udda med Märit. Hon har en röst i sitt huvud, som hon pratar med. Hon tror att rösten tillhör hennes syster, (de var från början trillingar), som dog vid födseln med Jonas navelsträng virad runt halsen. Denna röst har Märit levt med hela livet, men hon förstod först inte vad det var, och endast vid ett enda tillfälle har hon berättat om detta för någon. Det var en psykolog som fick höra om rösten, men psykologens konstiga blick fick Märit att aldrig mer komma tillbaka och aldrig igen nämna något om detta. Inte för någon.

Märit och Jonas hade en storebror. Om han hade fötts idag så hade man sagt att han hade en utvecklingsstörning och autism, men på 50- och 60-talet var han bara en galning. Dessutom ansågs deras mamma nog också vara lite galen eftersom hon envisades med att behålla honom hemma. All mammans energi gick åt att ta hand om Lars. Märit blev pappas flicka och Jonas var mormors gullepojke. Mormor och morfar hade inget till övers för Lars, och inte var de speciellt snälla mot Märit heller. När mamman plötsligt dör så blir det ett dråpslag, för alla i familjen, men värst drabbas naturligtvis Lars.

Detta är en gripande, intressant och bra bok. Genom Märits tankar och dialoger med rösten i sitt huvud nystas det förflutna upp. Det är hemskt att läsa om hur människor som var annorlunda behandlades på den tid då det svenska folkhemmet växte fram. Hur anstalter för sinnesslöa behandlade sina boende, som inte ansågs vara mer än djur. Hur vetskapen om detta skapar skuld och hämndlystnad hos en syster som inte kunde rädda sin bror.

Jag har nu läst två böcker av denna författare och båda har varit mycket bra. Jag drar därför slutsatsen att även hennes andra böcker är läsvärda.

Rosengädda-serien

Foto: adlibris.com/se

Jag tog ett erbjudande om att testa en "boktjänst" gratis en månad och har nu lyssnat på Rosengädda-serien av Emma Hamberg. Jag trodde att det bara var de tre böckerna som fanns i serien men i efterhand har jag insett att en fjärde och sista bok är på väg. Jag gillar Emma Hamberg. Hon skriver bra, roligt, vemodigt och vardagligt, allt på samma gång. Det är även hon själv som läser upp sina böcker.

I första boken, Rosengädda nästa! får vi följa tre personer. Först möter vi 13-åriga Bror, en frankofil, som klär sig i vintage-kostymer och är ensam för att han är så annorlunda. Han inser att han föräldrar nog kommer skiljas och lurar i dem att han ska på seglarläger i en månad för att de ska få möjlighet att hitta tillbaka till varandra. Till seglarläger åker han dock inte. Efter att ha läst en annons i en tidning så hamnar han hos Jane i Stockholm.

Jane är en annorlunda dam, som bor i en villa där hon syr teaterkostymer och tar han om djur som inte klarar sig själva. Nu blir det även så att hon tar han om människor, som inte riktigt klarar sig själva.

Det är nämligen en person till som hamnar hon Jane. Tessan är snart 30 år och bor i en Stockholmsförort. Hon jobbar i korvkiosk och bor med sin pojkvän, varit otrogen ot henne flera gånger och som inte har något gemensamt med. När hon inser att hon inte kan leva sitt liv på detta sätt och dessutom tror att hon fått en hjärtattack så ringer ho Jane (fast hon tror att hon ringer sjukvårdsupplysningen).

Rosengädda är Janes barndomshem och första boken slutar med att Tessan tar över det gamla stationshuset på Kinnekulle för att starta restaurang där.

Andra boken heter Larma, släcka, rädda i Rosengädda. Nu försöker Tessan renovera huset och fixa inför att kunna öppna restaurang. Hon blir också kompis med byns brandinspektör Jonny. Han är en ensam man i 40-årsåldern, som fått ge upp brandmansjobbet och istället bli inspektör. Det dyker också upp en person som kommer påverkar både Tessan och Jonny, fast mest Jonny. Det blir faktiskt livsomvälvande för honom.

Tredje boken, Vårjakt i Rosengädda, tar vid ett år efter att den förra slutade. Tessan har nu igång restaurangen och är rätt så nöjd med sitt liv. Det kommer dock att förändras rejält med uppdykandet att två personer på hennes trappa. Den ena är hennes mamma, som hon aldrig har haft en bra relation med och den andre är den mystiske Erland.

Detta är mycket trevliga böcker. På ett sätt så är de lika orealistiska som annan chick-lit men på samma gång känns de vardagliga och verklighetstrogna. Tessan tänker ungefär så om sitt eget liv vid ett tillfälle i den tredje boken. Att henens liv har blivit som en film. Så hon funderar på vad hon skulle velat att huvudpersons i filmen gjorde i en liknade situation. Det är trevligt med böcker som man kan skatta högt åt ibland och som samtidig kan vara vemodiga och allvarliga.

Miss Peregrine´s home for peculiar children

Foto: adlibris.com/se

Miss Peregrine´s home for peculiar children är Ransom Riggs debutroman. Jag har den i pocketformat men den är ovanligt tung för att vara just en pocket. Vet inte vad det beror på... tungt papper?

Jacob Portman är en vanlig sextonåring, som bor i Florida. När han var liten berättade hans farfar historier från sin ungdom och när han bodde på ett hem för besynnerliga barn, på en ö utanför Wales. Historierna är så märkliga och otroliga att Jacob slutar att tro på dem, och tänker att de bara är sagor som hans farfar berättar. För vem kan tro på att det finns svävande flickor, pojkar med bin som bor i kroppen och andra lika besynnerliga historier?

En eftermiddag får Jacob ett samtal från sin farfar. Han har panik och babblar om monster och att han kommer bli dödad om han inte kan försvara sig, så han behöver nyckel till vapenskåpet (den hade Jacobs pappa tagit eftersom han tyckte att hans far inte verkade helt tillräknelig längre). Jacob åker då hem till sin farfar för att kolla till honom, men hittar honom döende i skogen bakom huset. Han säger en del saker till Jacob som är extremt svårbegripliga och sedan ser Jacob något bland skuggorna. Han ser ett monster, som måste vara hans farfars mördare. Naturligtvis är det ingen som tror på Jacob och psykologen han blir skickad till övertygar honom om att han inbillat sig. Mardrömmarn försvinner dock inte och när han får en bok som hans farfar lämnat till honom och hittar ett brev från Miss Peregrine, så känner han att han måste forska i sin farfars förflutna. Psykologen övertygar Jacobs föräldrar om att det skulle vara bra för honom att få forska vidare och åka till ön i Wales, för att på så sätt kunna lägga sin farfars historier bakom sig.

Inget blir naturligtvis som Jacobs föräldrar önskar. Väl på ön så hittar Jacob huset där barnhemmet var, men enligt byborna så dödades alla i en bombning 1940. Hur går det ihop? Miss Peregrines brev vara bara 15 år gammalt, så det är något som inte stämmer. Förklaringen är en som Jacob aldrig hade kunnat tänka ut, men när han står inför sanningen om allt så accepterar han den och förstår plötsligt sin farfars alla historier, både de han berättade och de han höll tyst om.

Detta är en spännande bok, jag tyckte till och med att den var lite läskig i början. Fast det kan bero på att jag läste om farfaderns död i mörkret, jättesent på kvällen. Boken har även filmatiserats, så nu ska jag titta på filmen och se hur mycket som tagits bort och ändrats, (för så blir det i princip alltid när man gör film av en bok). Det finns även två uppföljare så dem kommer jag också att läsa.

See me

Foto: adllibris.com/se

Jag har sett alla filmatiseringar som finns av Nicholas Sparks böcker, (11 st), men jag har aldrig läst något av honom tidigare. På flygplatsen i Krakow så köpte jag See me, och när jag åkte till Spanien tog jag med den. Nu har jag läst färdigt, och det var samma känsla att läsa det han skrivit som att se filmatiseringarna. En kärlekshistoria, problem som uppstår, spänning för att få veta alla svar och ett gripande slut.

Colin är 28 år och studerar för att bli lärare. Han var ett ordentligt problembarn, med adhd och föräldrar som inte kunde hantera honom trots att de gjorde sitt bästa. Han skickades iväg till militärskola där han blev så mobbad att han såg till att han blev relegerad för att komma undan. Som vuxen släppte han ut all sin destruktivitet och söp och slogs och blev arresterad om och om igen. Till slut lyckades hans pappa och hans advokater få till en deal som gick ut på att om han skötte sig exemplariskt under fem år så skulle hans register raderas, och om han åkte dit för något blev det fängelse för allt han gjort. Han inser då att han verkligen måste förändra sitt liv. Han tränar MMA för att få utlopp för all energi och aggression och börjar plugga till lärare.

En kväll när han är på väg hem efter en MMA-tävling så möter han Maria längs vägen och hjälper henne att byta däck på hennes bil. Hon är livrädd hela tiden, eftersom har är illa tilltygad efter sin match. Maria jobbar som jurist och hon har ett nära förhållande till sin mexikanska familj. När hennes lillasyster Serena får höra om killen som hjälpte till med däckbytet lägger hon ihop två och två och inser att det är Colin som pluggar på lärarprogrammet med henne. Hon ser till att de två möts igen och sakta men säkert börjar deras kärlekshistoria att blomstra.

Första halvan av boken är bara helt mysig, att få följa Colins och Marias växande känslor för varandra. Det är sedan som problemen börjar uppstå. En händelse i Marias förflutna gör sig påmind och skapar stora och livshotande problem. Bokens andra halva handlar om hur de hanterar det, samtidigt som de försöker gå vidare med sitt förhållande.

Gillar man filmatiseringarna av Sparks böcker så kan jag nog efter en läst bok konstatera att man även kommer gilla böckerna.

Pojken som läste Jules Verne

Foto: adlibris.com/se

Den senaste veckan har jag varit i Spanien, och där läste jag färdigt Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes. Hon är en av Spaniens mest framgångsrika samtida författare, men jag har inte läst något av henne tidigare. Jag fick rådet att lyssna på P3-dokumentärs program om Franco-regimen innan jag började läsa. Eftersom jag inte hade så bra koll på Franco så lydde jag rådet och fick reda på det fanns en del likheter mellan Francos Spanien och Nazityskland. Den stora skillnaden är dock att det har pratats väldigt lite om det som hände i Spanien, eftersom Franco aldrig förlorade makten, utan regerade till sin död i mitten av 70-talet.

Bokens berättare är pojken Nino. När boken börjar är han nio år och han bor med sin familj i byn Fuensanta de Martos. Byn ligger  nedanför bergen i Andalusien och här pågår gerillakriget fortfarande, trots att det är 1947 och kriget egentligen är slut. Ninos pappa är civilgardist och familjen bor på militärförläggningen. Under de följande åren träffar Nino personer och bevittnar händelser som får honom att omvärdera mycket av det han tidigare tagit för givet.

Å ena sidan så kan man säga att det inte händer så mycket i boken, men å andra sidan så får man en rätt så tydlig bild av hur det var i Spanien på denna tid, hur kampen mellan francoanhängare och kommunister skördade offer på alla sidor. Rätt så långt in i boken tycker jag att det är svårt att hålla reda på alla personer och platser som nämns. De har långa namn och eftersom jag inte kan spanska så vet jag inte alltid hur de ska uttalas. Efter kanske halva boken blir det lite lättare, mest för att det då har utkristalliserats vilka personer som är de viktiga, de som återkommer och som man måste ha koll på. Vill man förstå mer om hur det var i Spanien på den här tiden så är detta en bra bok att läsa.