Sputnikälskling

Foto: adlibris.com/se

Jag har tidigare läst en bok av Haruki Murakami. Jag kommer ihåg att jag gillade den boken, men jag skulle inte kunna berätta vad den handlade om. Den var rätt så konstig. När jag nu skulle lyssna på Sputnikälskling så förväntade jag mig att den också skulle vara konstig.

Berättaren är en ung lärare. Han är kär i sin kompis Sumire, men hon är inte kär i honom. Han säger själv att detta är Sumires berättelse, men eftersom han berättar den så informerar han oss läsare lite om sig själv också. Sumire är inte kär i någon, tills hon träffar den något äldre affärskvinnan Myu. Sumire som ville bli romanförfattare börjar jobba på Myus företag och reser runt i världen som hennes privatsekreterare. När de båda kvinnorna är på en ö i Grekland får den unge läraren ett telefonsamtal från Myu. Hon berättar att Sumire är försvunnen och undrar om han kan lämna Japan och komma till den grekiska ön. Trots att sommarlovet snart är slut åker han direkt. 

Denna bok har några märkliga episoder, men jag kan trots det berätta vad den handlar om, så den är inte lika konstig som den förra boken som jag läste av Murakami. Den är heller inte lika bra, tror jag. Jag minns ju bara att jag tyckte den andra var bra, medan denna lämnar mig lite oberörd. Den är inte dålig, den var inte så lång och det gick lätt att lyssna på den. Ändå, trots allt, lite intetsägande... Ingen bestående känsla finns kvar hos mig...

Där kräftorna sjunger

Foto: adlibris.com/se

Där kräftorna sjunger av Delia Owens var den mest sålda boken i USA förra året. Jag har sett omröstningar i Sverige där den kommit på första plats när folk skulle säga vilken som var den bästa bok de läst i år. Förväntningarna var alltså rätt så höga på denna bok. 

Jag lyssnade färdigt på den för en vecka sedan, och känslan när jag var klar var att jag hade gillat den hela vägen och den var ännu bättre när jag var färdig. Den sista känslan höll dock inte för ett samtal med en annan deltagare i bokcirkel som också läst färdigt. Hon uppmärksammande mig på vissa luckor i berättelsen som jag inte tänkt på. Så jag får väl nöja mig med att den vara bra hela vägen, men inte bättre när man man var helt klar.

Det handlar om Kya, som blir lämnad av hela sin familj ute i familjens ruckel i North Carolinas våtmarker. Där fortsätter hon att leva i ensamhet. Myndigheterna försöker ta in henne till samhället och sätta henne i skolan, men dit kommer hon bara en dag. Trots det blir hon en bildad ung kvinna och en expert på våtmarkslandskapet där hon lever. Naturligtvis får hon hjälp för att uppnå det. Folk i ett litet samhälle i USA på 1960-talet är inte speciellt liberala och omhändertagande. Det finns dock de som vill hjälpa.  Den svarte mannen Jumpin, som har en liten butik och bensinmack, hans fru Mabel och storebroderns kompis Tate blir avgörande för Kyas existens och utveckling. 

När stadens guldgosse, quaterbacken Chase, hittas död ute i våtmarken riktas misstankarna mot Kya, speciellt eftersom de flesta vet att de två haft en romans i flera år. Efter det tar ett rättegångsdrama vid och boken får en dimension till. 

Jag rekommenderar boken varmt.

 

1794

Foto: adlibris.com/se

Niklas Natt och Dag har följt upp 1793 med 1794. Mickel Cardell och Anna Stina Knapp återvänder här i uppföljaren, men får även sällskap av nya karaktärer. Cecil Winges lillebror Emil blir nu Cardells kompanjon i sökandet efter sanningen om den flicka som brutalt dödades på sin bröllopsnatt.

Det är ett brutalt, skitigt och för det mesta kompromisslöst Stockholm som beskrivs. Vi lämnade Anna Stina på en rätt så bra plats senast, men säg den lycka som varar. Jag hoppas verkligen att hon kan få det bättre i nästa och sista boken i serien, än den plats vi lämnar henne på i slutet av denna bok. Även Mickel Cardell upplever mest elände i denna bok. Han saknar Cecil och ersätter honom med Emil, som endast är en blek kopia av sin äldre bror. Emil strider mot sina egna demoner, och man inser inte vidden av dem till en början. Även dessa män önskar jag något bättre för i den sista boken.

I denna bok möter vi också ynglingen Erik Tre Rosor. Med honom får vi uppleva den svenska kolonin på Barthélemy där slavhandel var en stor del av samhället.

Alla nämnda karaktärer möter brutalitet och sadism hos människor, (precis som i första boken). Jag hade hört att denna bok skulle vara brutalare och hemskare än den första. Jag tycker inte att det var värre i denna bok, eller så är det så att jag var beredd denna gång och därför inte upplevde det som värre. Om man har läst den första boken tycker jag att man ska läsa den här också. Jag ser fram mot den tredje och avslutande delen.

Girl, wash your face

Foto: adlibris.com/se

Jag kommer inte ihåg var jag hörde talas om Rachel Hollis och då lade hennes bok Girl, wash your face i min bokhylla på Storytel. Nu har jag i alla fall lyssnat på den. Jag tänkte att det var en självhjälpsbok om att bli sitt bästa jag, typ... Döm om min förvåning när jag inser att författaren är kristen och har växt upp i Pingstkyrkan, fast i Kalifornien i USA. Helt plötsligt fick hennes råd mer djup och när hon i ett kapitel återkom flera gånger till att Gud har en plan med ditt/mitt liv så kände jag mig riktigt rörd.

På svenska heter denna bok Sluta tro på alla lögner!". Det är en bra titel för varje kapitel utgår från en lögn som Rachel trott på och som många kvinnor tror på. Hon berättar episoder från sitt eget liv och förklarar vad som hjälpte henne att sluta tro på den lögnen.

Kapitlet som slog an flest strängar hos mig var det om känslan att man borde uppnått med vid den ålder man är. Hon hävdar att otroligt många kvinnor känner så, vid olika åldrar och oavsett vad de uppnått. Det var också i det kapitel som hon påpekade att Gud har en plan. Detta var det kapitlet som berörde mig mest. Jag tror dock att hennes budskap är mer att man har makten över sitt eget liv och att man ska följa sina drömmar och jobba för det man vill ha. Trots många allvarliga ämnen så är det även en humoristisk bok. Jag kommer nog att lyssna på något mer av henne.

Ödesmark

Foto: adlibris.com/se

 Jag har inte läst Stina Jacksons förra bok med lyssnade igenom Ödesmark på en knapp vecka. Den var bra, men inte fantastisk. Det är lite av en deckare, men också ett drama om vad som håller familjer samman och vad som kan bryta sönder dem.

Liv är huvudpersonen. Hon bor med sin pappa Vidar och sin tonårsson Simon i den lilla byn Ödesmark utanför Arvidsjaur. Ryktena säger att Vidar är rik, att han tjänat stora pengar på skogsaffärer. Man kan inte tro att familjen är rik när man tittar på hur de lever. Folk undrar också över detta att Liv har stannat hos sin pappa, att hon aldrig skaffat ett eget hem.

Liam har en dotter på 5 år. Han vill komma bort från sin brors knarkaffärer och kunna köpa ett hus så att han slipper bo med dottern i sin mammas garage. Den enstörige Juha tipsa bröderna om Vidars förmögenhet och föreslår att de ska råna honom. Något går väldigt fel den natten och Vidar blir skjuten.

Det intressanta med boken är att jag tror att jag förstått hur allt gått till, men det visar sig att det har jag inte. Det var inte som jag trodde att det i princip stått att det var. Sedan finns det andra saker, om Livs tonårstid (som kommer i tillbakablickar då och då) och om vem som är Simons pappa, som inte är så solklara. Det insinueras vissa saker och det kan hända att vissa läsare skulle säga att det är så det är, men jag känner mig lite osäker. Vi ska prata om den här boken på nästa bokcirkel så då får vi väl se om det är fler som är lite osäkra eller om de andra tycker att de "vet" hur allt ligger till. Jag lutar nog ändå åt att tro att insinuationerna visar på vad som hänt, även om det inte uttalas med tydlighet.

Den vita frun

Foto: adlibris.com/se

Jag har läst böcker av Frida Skybäck förut, någon historisk och någon i nutid. Jag har tyckt att de varit bra, så jag blev lite besviken när jag lyssnade på Den vita frun. Den var inte dålig, men jag tyckte att den var lite trivial, förutsägbar och oengagerande. Jag inser att det mesta av detta är sådant som jag inte brukar ha något emot, så jag vet inte riktigt varför det inte kändes bra den här gången.

Bokens huvudperson är Maria. I slutet av 1700-talet har hon en ställning som kammarjungfru, eftersom hon inte vet vilka hennes föräldrar var och familjen hon jobbar hos hade vänligheten att ta hand om henne. Hon följer med sin matmor och hennes giftasvuxna dotter Juliana till Borgeby slott. Juliana ska få träffa sönerna i familjen där, med förhoppning om giftermål som resultat. Maria känner snart att det är något som inte står rätt till på Borgeby. Hon känner sig iakttagen och trots ingående frågor om hennes bakgrund vill ingen svara på hennes frågor om slottet och familjen där.

Växelvis får man också läsa/höra dagboksanteckningar från tjugo år tidigare. Det är en ung och sjuk fru som skriver, först om sin graviditet och sedan om sin lilla dotter. Hon vantrivs med sitt liv i sin mans hem. Mannen är ofta borta och hans mamma är dominant och styr över den unga frun. Det tar inte lång tid att räka ut hur detta hänger ihop med Maria, men det dröjer till bokens slut innan allt är utrett.

Balladen om sångfåglar och ormar

Foto: adlibris.com/se

Suzanne Collins har skrivit en prequel till sin trilogi om hungerspelen. Balladen om sångfåglar och ormar utspelar 64 år innan de andra böckerna tar sin början. Här ska det tionde hungerspelet just gå av stapeln. Coriolanus Snow är 18 år (och det är antagligen många år kvar tills han blir president) och går sista året på Akademin. För att blåsa liv i hungerspelen, som många inte bryr sig så mycket om, bestäms att varje spelare ska få en mentor från avgångsklassen. Coriolanus blir mentor till flickan från Distrikt 12. Mentorerna ska försöka presentera sina spelare för tittarna och när Coriolanus föreslår (och får förslaget godtaget) att folk ska kunna skicka gåvor till spelarna så blir det än viktigare att marknadsföra dem.

Coriolanus får snabbt ett speciellt band till Lucy Gray. Hon är annorlunda och jag gissar snart att hon kan bli den vinnare som Distrikt 12 haft, förutom Haymitch. Hungerspelen kommer att förändra livet både för Coriolanus och Lucy Gray, för alltid. Ingen av dem kan dock förutse hur mycket.

Jag läste att någon beskrev denna bok som en besvikelse, men jag tänker att det beror verkligen på vad man förväntar sig. Jag förväntade mig inte att denna läsupplevelse skulle mäta sig med den jag hade när jag läste Hungerspelen för första gången. Jag blev då heller inte besviken. Jag tänkte att det skulle vara en bakgrundshistoria, och det är intressant att möta president Snow innan han blev president, och se att han inte var en grym och hänsynslös person från början. Det är också intressant att läsa om hur själva hungerspelen började gå mot att bli de spel som man känner igen från de andra böckerna. Jag tycker alltså att det är en helt okej bok, men kanske inte så intressant om man inte läst de andra.