Tell the wolves I´m home

Foto: adlibris.com/se

Nu när jag varit hemma sjuk så har jag läst färdigt ungdomsboken Tell the wolves I´m home av Carol Rifka Brunt. Handlingen utspelar sig på 80-talet och tar upp ämen som syskonkärlek och -rivalitet, aids, ensamhet och rädsla för det ovana.

June är en 14-årig tjej som tycker om medeltiden, älskar sin morbror Finn, inte står så nära sin syster Greta längre och är utan även andra vänner. Finn är konstnär och bor i New York. Han dör av aids och familjen skyller allt på hans pojkvän, som June aldrig förut hört talas om.

Finns pojkvän Toby tar kontakt med June och sakta men säkert uppstår en vänskap mellan de två personer som kanske saknar Finn mest. Jag skriver kanske för även Junes mamma saknar Finn och sörjer över att de förlorat kontakten genom åren. Skulle jag ha beskrivit henne innan jag läst klart boken så skulle jag nog inte ha talat så vänligt om henne för det är hon som tvingar Finn att hålla tyst om Toby (trots att de bott ihop i 9 år). Längre fram i boken så får man reda på mer om deras syskonrelation och man får mer förståelse för varför hon handlat som hon gjort. Trots det så är det svårt att förstå hur man kan vara så hård mot sin bror bara för att han valt ett liv som inte tillhör normen. Fast det var ju annorlunda på 80-talet… folk visste inte så mycket om aids och homosexualitet var inte lika accepterat som det är idag.

June och Greta har också en komplicerad syskonrelation. June tror att Greta hatar henne och som läsare är man nog böjd att hålla med en del, i början. Senare visar det sig att det finns naturliga och förmildrande omständigheter till Gretas ibland elaka beteende. Författaren kanske vill belysa hur svåra syskonrelationer kan vara, men också hur nära man kan stå varandra och vilka problem det kan leda till. Alla som har syskon kan nog hålla med om att relationerna till dem inte alltid är lätta men att det finns ett band där som inte kan jämföras med något annat.

June är en rätt så udda person och det kändes inte givet att tycka om henne eller att förstå henne. Även om boken är skriven ur Junes perspektiv så tycker jag att jag hade svårt att få grepp om henne. Jag tror faktiskt att jag förstod flera av de andra karaktärerna bättre.

Detta är en bok med djup. Den belyser relationerna mellan syskon, familj och vänner och vad sorg kan göra med dessa relationer. Jag skulle nog säga att syskonrelationer och sorg, på olika sätt, är två stora teman i boken.

Beautiful chaos

Foto: cdon.se

I Beautiful chaos, den tredje boken i serien, så blir problemen värre än någonsin för Ethan och Lena. Efter att ha varit ifrån varandra en del i bok två så är deras förhållande nu hyfsat stabilt. Det hjälper ju dock inte så mycket när staden de bor i får utstå apokalyptiska plågor och det verkar som att hela världen går mot sin undergång. Detta efter att Lena vägrade att välja ljuset eller mörkret och då förstörde den ordning som har rått i välden. Nu måste de försöka rädda världen, fast först måste de räkna ut hur.

Ja, vad ska man säga… När jag läste denna bok kunde jag ju inte låta bli att tänka på världens undergång eftersom det är dit allt verkar vara på väg, (vid bokens slut ät det inte avgjort hur det blir). Man kan ju fundera på hur man skulle bete sig om allt var på väg att ta slut. Vilka sidor skulle det ta fram hos en? Skulle det visa sig att man är modigare än man tror eller skulle man bli en liten lort? Alla hoppas vi väl på att man skulle hantera svåra situationer med värdighet och mod, men jag tror att det är svårt att veta innan man hamnar i en sådan situation. Dessutom lär ju världens undergång vara något som vi bara upplever en gång och efter det så lär vi väl inte diskutera hur vi hanterade det. Fast det var ju tiden innan själva undergången som jag fundera på... Det är ju då vi kan göra en skillnad. Då skulle jag önska att jag kunde få betyda något positivt för människorna runt mig, fast det är en rätt så stor risk att jag skulle vara den som behövde något positivt från någon annan. Tur att man aldrig varit i riktiga krissituationer… Detta blev nog lite tjatigt, så nu slutar jag.

Hur som helst så är jag är spänd på att läsa sista boken i serien för denna slutade mer spännande än någon av de andra. Fast nästa bok blir en till bokcirkeln, (den verkar också bra). Jag får skynda mig att läsa så att jag kan återgå till sista delen i denna serie :-)

Beautiful darkness

Foto: cdon.se

I Beautiful darkness fortsätter problemen för Ethan och Lena. Eftersom Ethan är en helt vanlig dödlig så kan Lenas kyssar ge honom hjärtstillestånd...typ. Ethan vill att de ska vara ihop i alla fall men Lena är rädd för att skada honom. Hon tyngs också av att behöva välja om hon ska vara mörk eller ljus för resten av sitt liv. Alla av hennes sort måste ta det beslutet, men det är extra jobbigt för Lena eftersom hennes beslut kommer påverka alla andra i hennes familj också. Om hon väljer att bli ljus dör alla mörka familjemedlemmar och tvärtom, och det är inte så enkelt som att man självklart vill bli ljus och bli av med alla mörka. Allt detta gör att Lena lämna Ethan och hela sin familj och de måste med gemensamma krafter hitta henne och ta henne tillbaka. Det visar sig också att Ethan kanske inte är en helt vanlig dödlig trots allt...

I denna bok får man som läsare lära känna karaktärerna från första boken ännu mer. Det uppstår ny problem som måste lösas. När de väl löser sig så vet man samtidigt att det kommer nya problem, eftersom det kvarstår två böcker i serien. Om man gillar första boken kommer man gilla denna bok också. Jag kommer definitivt att läsa hela serien för att se om Ethan och Lena kan hitta en lösning, så att de kan ha en framtid tillsammans.

Beautiful creatures

Foto: cdon.se

Efter att ha sett filmen blev jag nyfiken på boken och har nu läst Beautiful creatures av Kami Garcia och Margaret Stohl. Detta är en bok med uppföljare som jag tror skrivits för att rida på den våg som Twilight skapade. Det är en ungdoms bok där en vanlig människa och en magisk varelse blir kära i varandra. Skillnaden från Twilight är att här är det killen som är den vanliga människan medan tjejen är den med magiska krafter.

Ethan Wate är alltså en vanlig sextonårig kille som bor i en liten håla i södra USA. En dag flyttar Lena Duchannes in hos sin morbror Macon på plantaget Ravenwood. Macon är den lilla stadens enstöring och byfåne i ett. Ingen har sett honom få flera år och därför blir det stor uppståndelse när Lena dyker upp.

Ethan och Lena dras genast till varandra och det visar sig att de har drömt om varandra ett bra tag även innan de träffas. Att deras band är speciellt blir ännu tydligare när de börjar kunna prata telepatiskt med varandra oavsett var de är. Trots att Ethan levt ett vanligt liv så köper han allt detta utan större problem. Jag tror att jag hade varit lite mer skakad av att möta en person jag drömt om och sedan kunna föra hela samtal med denna person inne i mitt huvud. Fast Ethan har ändå frågor och till slut så berättar Lena vad hon och hennes familj är. Ethan tänker att de är ungefär som häxor men Lena säger att det är en stereotyp. Hon har dock magiska krafter som hon försöker lära sig behärska. Bokens stora problem är dock att det vilar en förbannelse över Lenas familj som gör att på hennes sextonårsdag så kommer antingen ljuset eller mörkret att lägga beslag på henne och alltså avgöra om hon ska vara god eller ond resten av livet.

Många hemligheter och mystiska händelser leder fram till bokens upplösning, som egentligen bara bäddar för fortsatta intriger i nästa bok. Bokens handling innehåller fler och mer komplicerade händelser och förvecklingar än filmen. Jag tycker nog att filmen har förenklat det hela rätt så rejält. Filmen var okej med boken ger mycket mer. Så om man ska välja en så är det definitivt boken.

Dödligt villospår

Foto: cdon.se

Jag har läst flera böcker av Nora Roberts tidigare. De har alltid en bra blandning av romantik och spänning. Nu har jag läst Dödligt villospår. Den överraskade inte med tanke på vad författarinnan brukar skriva, men att veta precis vad man får kan kännas bra ibland. Jag som inte är så förtjust i deckare får här lite av en deckarhandling med en bas i kärlekshistorien.

Boken börjar med att 11-årige Cooper måste tillbringa sommaren hos sin mormor och morfar på landet i South Dakota, när hans föräldrar ska försöka rädda sitt äktenskap. Där träffar han den 10-åriga Lil. Efter ett trumpet första möte så växer en stark och livsförändrande vänskap fram mellan barnen. I de övre tonåren blir de kära i varandra och det är också då som deckarhandlingen i boken tar sin början, när de hittar en död kvinna uppe i bergen. Både Coop och Lil vet egentligen redan att de träffat den rätta, men Coop som har ett allt annat än okomplicerat förhållande till sina föräldrar måste visa vad han går för och att han kan ta hand om sig själv, så förhållandet tar slut och handlingen hoppar fram ca 10 år.

Lil har då byggt upp en djurpark där hon tar hand om vanvårdade och skadade djur i anslutning till naturreservatet i bergen. Hon är känd inom sitt område och har gjort många resor till väldens alla hörn för att studera stora kattdjur. Coop kommer tillbaka till South Dakota när morföräldrarna behöver hjälp med gården. Han har då varit framgångsrik som både polis och privatdetektiv i New York. Naturligtvis finns alla de gamla känslorna kvar och de måste reda ut hur de ska ha det med varandra. Dessutom dyker en mördare upp som de snart förstår är ute efter Lil och dessutom var den som mördade kvinnan de hittade för så länge sedan.

Ibland funderar jag på hur det skulle vara att ha sitt största fritidsintresse som jobb. Skulle jobbet alltid vara roligt då? Eller skulle intresset sluta vara så intressant? Lil jobbar ju med det som hon är mest intresserad av och hon ägnar all tid åt det, typ alla dagar. Ibland kan livet på landet vara lockande. Att jobba med kroppen, vara ute osv. men samtidigt så vet jag att jag nog är mer en stadstjej innerst inne.

I vilket fall så är denna bok perfekt lättsam underhållning :-)

Fjärde riket

Foto: adlibris.com/se

Fjärde riket är skriven av Maria Nygren och jag läste ut den igår på bussen. Det är en ungdomsbok som utspelas på en påhittad skola vid kusten i Sverige. Blenda kommer som ny till skolan och upptäcker att alla på skolan gör som Hedvig vill, hon är skolans drottning. Redan där känner jag att konceptet känns mer som en amerikansk high school-film än situationen på en verklig svensk skolan. Jag har aldrig upplevt eller hört talas om en skola där både elever, lärare och rektor är rädda för en 15-årig tjej och gör allt hon vill. Fast så är det i boken.

Blenda bestämmer sig för att störta drottningen. Hon tar hjälp av den tysta, osynliga och smarta tjejen LSD (smeknamn för Lena-Stina Dahl) och Hedvigs före detta bästa vän Penny. De tre tjejerna får göra ett grupparbete om Hitler och då kommer Blenda på att de ska använda Hitlers metoder för att vinna över skolan på sin sida. Hon påpekar att Hitlers åsikter naturligtvis var fel men att de kan använda hans sätt att prata till folk m.m. Jag fattar hur hon menar men jag tycker inte riktigt att detta känns bra. Även om Blenda inte är nazist så använder hon sig av en hel del fula metoder och det blir rätt så obehagligt. Speciellt när när hon blir mer och mer maktgalen och tar till mer och mer extrema metoder. Skolan blir av med sin gamla drottning men blir de verkligen så mycket friare?

Boken var lättläst och underhållande men den var inte så bra som jag först trodde. Jag tycker inte att den är speciellt realistisk och som lärare stör jag mig på hur saker och ting går till på skolan, för jag kan inte föreställa mig att det skulle gå till på det sättet på riktigt. Det som jag tycker är bra i boken är alla bikaraktärer och deras relationer. Jag känner mig mer intresserad och engagerad i dem och deras känsloliv än i Blendas maktkamp. Är det bra eller dåligt, att man engagerar sig mer i birollerna än huvudrollen?

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

Foto: cdon.se

Nu har jag läst en liten lättläst bok som jag inte tycker speciellt mycket om. Den heter Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek och den är skriven av Lena Andersson. Den lät bättre på baksidan än vad jag faktiskt tyckte att den var när jag läste den.

Boken handlar om Ester, en intellektuell och förnuftig människa, som möter konstnären Hugo. Då är hon inte så värst förnuftig längre. Hon lämnar sin sambo och går helt upp i sin förälskelse. Problemet är att Hugo inte känner detsamma för henne. Hon är bara en fling för honom. Även när Ester egentligen fattat att Hugo inte vill ha en seriös relation med henne kan hon ge upp hoppet och sina försök att få till den relation hon vill ha.

Som läsare plågas jag av hur Ester plågar sig själv genom att inte ge upp Hugo. Jag irriteras över att hon inte har någon stolthet. Hur kan hon lämna ut sig själv och sina känslor till någon som uppenbarligen inte besvarar hennes känslor?  Man vill väl inte ha någon som inte vill ha en tillbaka!?

Jag var tvungen att vänja mig vid hur boken är skriven. Det känns lite som att boken sätter sig över mig. Den vill vara så intellektuell, filosofisk och finkulturell. Eller... det är så jag uppfattar den. Jag tyckte inte riktigt om att känna att jag inte var tillräckligt för denna bok. Naturligtvis förstår jag att boken inte är en tänkande, tyckande och kännande varelse och inte kan ha ett beteende mot mig. Det är ju jag som tillskriver boken dessa egenskaper. Kanske är det mer att jag tror att om Ester och Hugo var riktiga människor så skulle de tycka att jag var simpel och inte värdig att röra mig i deras kretsar ens om jag ville, för att jag inte är lika kunnig som de inom en massa finkulturella områden.

Trots allt har boken väckt en del känslor hos mig så då finns det ändå ett värde i detta läsande, även om jag inte direkt tyckte om boken. All litteratur som kan väcka känslor måste ju ha ett värde, eller hur?