Att bära sig själv

Foto: adlibris.com/se

När man är hemma sjuk och inte orkar göra så mycket, då kan man läsa en bok rätt så snabbt. Jag sparade två kapitel av Peter Jöbacks självbiografi Att bära sig själv. Då tog det tre dagar att läsa den, istället för två. 

Jag gillar Peter Jöback och har sett honom live både i musikaler och på konserter. Han sjunger fantastiskt bra tycker jag. Jag lyssnade för inte så länge sedan på Sarah Dawn Finers intervju med honom i podden "Talk to me". Intervjun gjordes inför släppet av hans bok, och allt det han berättade där var sådant som jag tidigare läst eller hört. Jag var alltså  rätt så insatt i vad boken skulle berätta om. Jag visste att hans pappa hade alkoholproblem, att hans barndom präglades av familjens hemligheter, att han brev utsatt för sexuella övergrepp på teatern i de tidiga tonåren och att allt detta sedan ledde till ett avgörande besök på rehab i London vid 35 års ålder. Jag visste dock inte omfattningen av allt, hur han drevs av en omättlig revanschlust och periodvis var beredd att göra nästan vad som helst för att bli sedd och älskad. 

Jag lider verkligen med det barn han var, som fick stå ut med så mycket och bära allt helt själv. Det är givetvis därifrån bokens titel kommer. Han var tvungen att bära alldeles för mycket alldeles för tidigt. Som vuxen kan han till slut lära sig att gå vidare, bära sig själv på ett sunt och vuxet sätt. 

Boken är vacker, med ett omslag i siler och rosa. Det finns en hel del bilder i den, och när man inte kunde vänta på författarinläsningen av ljudboksversionen så kändes det givet att köpa boken. E-bok hade inte känts så givande, för där gissar jag att inga av bilderna och illustrationerna är med.