Shuggie Bain

Foto: adlibris.com/se

Douglas Stuarts Shuggie Bain är en av de nominerade böckerna till årets bok i Sverige, nu 2021. Jag skulle säga att detta är en eländig bok. Allt är eländigt och det känns hopplöst. Känslan av hopplöshet är det som jag har svårast för. Om det händer hemska saker vill jag att det ska finnas något sorts hopp om att det kan bli bättre. I denna bok är livet eländigt och det finns inget hopp om att det ska bli bättre. 

Shuggies mamma är alkoholist. Hans pappa har stuckit. Hans äldre halvsyskon lämnar hemmet så fort de kan. Shuggie är den som blir kvar och får ta hand om sin mamma Agnes. Shuggie passar aldrig in med de andra barnen på gatan i Glasgow. De kallar honom fikus och han försöker följa sin brors råd och övar på att gå som en kille. 

Bokens första och sista kapitel utspelar sig i början av 90-talet, men den största delen av handlingen utspelar sig under första halvan av 80-talet, när Shuggie är liten. Man får även en tillbakablick till hur hans föräldrar hade det i början av sitt förhållande. Hoppen i tiden annonseras inte alltid så tydligt, vilket gör att man själv måste begripa var i tiden man är. Något annat som också skapar viss förvirring är att Shuggies pappa kallas för Shug, och senare framgår det att de båda egentligen heter Hugh. 

Jag började lyssna på boken på engelska. På ett sätt var det fantastiskt att lyssna på den skotska dialekten, men det krävdes för mycket koncentration. Efter drygt tio minuter insåg jag att jag inte fattat vilka personerna som beskrevs var. Då bytte jag till svenska och började om.  Boken är inte dåligt skriven, och det är inte en dålig bok. Trots det gillar jag den inte direkt. Allt är bara så hopplöst så det är deppigt att lyssna på den. Nu vill jag ha något mer lättsamt.