Efter att ha läst Fifty shades - trilogin valde jag att läsa Sense and sensibility av Jane Austen. Jag har länge tänkt att jag skulle läsa på ipaden och denna bok hade jag laddat ner gratis genom projekt Gutenberg. Jag har läst flera böcker av Jane Austen förut och visste vad jag hade att vänta mig.
Jane Austens böcker har ett långsamt berättartempo och det händer inte så jättemycket. Även om folk blir kära i varandra och gifter sig så finns inte ens en kyss beskriven. Om man vet om allt detta och inte förväntar sig action så är det behaglig och avkopplande läsning från en tid när det inte fanns lika många valmöjligheter i livet, som det gör idag.
Denna bok handlar om systrarna Elinor och Marianne. Elinor är förnuftig och beter sig alltid korrekt och gör det som förväntas av henne. Marianne är känslosam och tycker att alla borde låta sin känslor styra för det vore falsk att göra något annat. När systrarnas pappa dör så är det hans son från ett tidigare äktenskap som ärver allt. Då måste systrarna och deras mamma lämna sitt hem och leva enklare än de är vana vid. De blir erbjuden ett litet hus av en släkting till mamman och flyttar dit. Tänk att kvinnor inte kunde ärva! De var utlämnade till andras goda vilja att hjälpa dem. Detta är definitivt en av nackdelarna med att leva på denna tid.
Som läsare får man följa Elinors och Mariannes väg fram till äktenskap. Marianne förälskar sig först i en man som måste gifta sig rikt och hon blir gruvligt besviken. Elinore är kär i en vän till familjen som senare visar sig vara förlovad i hemlighet, men som tur är så lämnar hans fästmö honom så att han blir fri att gifta sig med Elinor.
När livet känns komplicerat kan jag lockas av den "enkelhet" jag ser i livet de levde på den här tiden. Var man av fin familj (det gällde säkert fattiga också) så fanns inte många vägar att gå i livet. Man visste vad som förväntades av en och man gjorde det för att inte bli utstött ur samhället. Naturligtvis är det mycket begränsande, men också tilltalande på ett sätt. Att hela tiden veta vart man är på väg vore skönt. Problemet med det är väl om något händer som stänger den vägen... då står man helt utan möjligheter. Om jag fick prova att leva i denna tid skulle jag troligtvis uppskatta min egen fria tillvaro, men det är ändå trevlig att ibland drömma sig bort till en "enklare" tid.
En annan sak som jag funderade på när jag läste denna bok var det här med ålder. Det är fascinerande hur synen på ålder har ändrats. Elinor är 19 och Marianne 17 och de har en diskussion om huruvida en man som är 35 är för gammal för att gifta sig. Elinor tycker att om han gifter sig med en kvinna på 27 år så är han ju inte för gammal. Marianne förfasas då över hur gammal en ogift 27-årig kvinna är. Lite annorlunda mot idag...
Nu ska jag se om filmversionen av denna bok, (där Emma Thompson och Kate Winslet inte riktigt ser ut som 19 och 17, men, men...) :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar