It starts with us

Foto: adlibris.com/se

Colleen Hover tar vid precis där hon slutade i förra boken. Den slutade med att Lily mötte Atlas på gatan. Atlas som var hennes tonårskärlek och som nu i vuxen ålder kom till hennes räddning när hennes man Ryle misshandlat henne. It starts with us börjar med Atals som berättare, sedan växlar det mellan honom och Lily. Jag tycker om att det är två uppläsare. Det känns verkligen som att det är Lily och Atlas som berättar sin historia. Jag tror inte att det varit en lika bra ljudbok om det bara varit en uppläsare.

Att gå vidare efter skilsmässan är inte så lätt för Lily. Hon anmälde aldrig Ryle och kan därför inte ha hans aggressioner som argument i en vårdnadstvist om dottern. Hon måste alltså komma överens med honom på något sätt. Det går hyfsat ända tills hon börjar träffa Atlas. Ryle tycker att det är Atlas fel att Lily lämnade honom, vilket är helt befängt, men han är ju inte riktigt som man ska, kan man ju säga.

Den förra boken fokuserade ju på Lilys och Ryles våldsamma och dysfunktionella förhållande, vilket gjorde det till en hemsk och jobbig bok att läsa. Denna är mer positiv och hoppfull, eftersom Atlas är en helt annan typ av person. Att Lily har stöd från sin mamma och sina närmsta vänner ger henne styrka att gå vidare. Att hon ska kunna gå vidare är allt jag vill när jag lyssnar på denna bok. Att hon ska få bli lycklig, efter allt elände hon upplevt, är allt jag önskar för henne. Om läst den förra boken tycker jag att man ska läsa denna också, men man kan inte läsa denna utan att ha läst den förra.
 

Folk som sår i snö

Foto: adlibris.com/se

Tina Harnesk har fått beröm och nomineringar för sin debut Folk som sår i snö. Jag hade inte hört talas om den och jag tror inte att jag själv valt att läsa den heller. Nu valdes den till bokcirkeln, för att ge oss lite inblick i samernas historia och kultur. Det är jag glad för. Jag gillar boken. Det trots att jag först hade lite svårt att komma in i den.

Först får vi höra en samisk legend som berättas för en pojke. Den legenden ligger som bakgrundsmusik till de människoöden som vi sedan får möta. 

Mariddja och Biera är ett äldre par som bor ensamma i sin stuga med sorgen efter den pojke som de förlorade för många år sedan. Pojken var Bieras systers och hon tog honom med sig när hon lämnade byggden för gott. Nu får Màriddja en cancerdiagnos som hon inte vill dela med någon. Hon slänger telefonen på väg från sjukhuset så att ingen ska kunna kontakta henne för att höra hur hon mår och vilken hjälp hon vill ha. Hon vill inte ha någon hjälp. Biera köper sedan en ny telefonapparatmaskin till henne. En smartphone är inget hon begriper sig på. När hon lyckas få kontakt med Siri tror hon att det är en växeltelefonist. Siri blir hennes vän och förtrogna i allt det jobbiga. Henne kan hon anförtro sina bekymmer och funderingar. Det är hjärtknipande att höra hennes samtal med sin nyfunna vän. 

Boken följer också Kaj som med flickvännen Mimmi köper hus uppe i norr. Så fort han är klar med sin mammas begravning och bouppteckningen följer han efter Mimmi till det nya hemmet. Kaj har betänkligheter inför att bilda familj, trots att Mimmi vill. Han har inga minnen från sin egen tidiga barndom och mamman ville aldrig berätta om den. Saker de finner bland moderns tillhörighet leder dem till byn de nu bor i. De förstår inte kopplingen, men jag börjar ana hur det hänger ihop. När allt till slut uppdagas så sitter jag med tysta tårar rinnande nerför kinderna, av rörelse för försoning och frid i sinnet.

Rekommenderar!
 

It ends with us

Foto: adlibris.com/se

Det var länge sedan jag lade Colleen Hovers It ends with us I min bokhylla på Storytel. Det var långt innan den trendade på sociala medier och "alla" skulle läsa den. Den har dock blivit kvar i min bokhylla tills nu. Jag får då också erkänna att jag inte hade förstått vad den skulle handla om. Att ämnet var våld i nära relationer var inget jag begripit innan jag började lyssna. Den var bitvis rätt så jobbig. Det var hemskt och samtidigt frustrerande. När jag förstått vad ämnet rörde sig runt så blev jag bekymrad över om detta skulle väcka jobbiga minnen. Även om mitt förflutna inte innehåller lika hemska och fysiska upplevelser som Lily i boken får vara med om så vet jag ändå vad det är att vara i en ohälsosam relation, som långsamt bryter ner en. Som sagt så var det jobbigt att lyssna på, men jag blev också överraskad över hur irriterad jag blev på Lily när hon stannade trots att hon blivit slagen till medvetslöshet. Jag trodde kanske att jag skulle ha mer förståelse för henne än vad jag hade. Kanske betyder det att det nu gått så lång tid att jag har kunnat distansera mig från mina egna upplevelser. 

Lily Bloom är bokens huvudperson. Hon möter läkaren Ryle, som direkt berättar att han vill ligga med henne men inte ha ett förhållande. Detta ändars dock snart och de inleder en passionerad romans. Allt blir oerhört komplicerat när Lilys första kärlek Atlas dyker upp. Även om Lily älskar Ryle så har hon aldrig kunnat glömma Atlas och det de delade i tonåren. När Ryles mörkare sidor visar sig blir det besvärligt för Lily, som blivit bästa kompis med Ryles syster och har en mamma som hon först inte vill tynga med sina egna bekymmer. 

Det finns en fortsättning som ska fokusera mer på Atlas perspektiv. Även om jag inte tyckte att denna bok var så bra som hypen och en hel del recensioner sade så kommer jag lyssna på fortsättningen också. Jag hoppas på ett mer hoppfull fortsättning för Lily. 
 

Au revoir Agneta

Foto: adlibris.com/se

Jag har sagt dert förut, men det är lika sant nu. Jag älskar att lyssna på Emma Hamberg när hon läser sina böcker. Hennes senaste är en ny och, som jag förstått det, sista bok om Agneta; Au revoir Agneta. 

Agneta har hittat sig själv där nere i Frankrike. Hon har hittat vänner, kärlek och självkänsla. Hon känner att hon passar in, precis som hon är. Allt förändras dock och hon måste återvända till Sverige och reda upp sitt liv där hemma. Även om hon tar med sig allt som hon funnit i Frankrike så finns ju också den gamla Agneta kvar där hemma. Nu gäller det att hålla fast vid det nya, som hon känner är hon. Det blir inte så lätt när "alla" säger åt henna att vara vanlig och inte så konstig. Jag skulle vilja inspireras av Agnetas berättelse och precis som hon bli bättre på att inte bry mig om vad andra tycker. Tänk att också få känna att man är på precis rätt plats, i rätt tid, med rätt människor. Det vore väl fantastiskt... Kanske bara jag som tror att det inte är helt vanligt att man känner så...

Varje gång jag lyssnat färdigt på en av Emmas böcker så blir jag lite ledsen, för nu finns det ingen mer bok av henne som jag inte redan lyssnat på. Jag glädjer mig åt att jag kan tipsa om hennes böcker. Mamma lyssnade på serien om Rosengädda förra året och jag tror att jag har tipsat tillräckligt om Agnetas böcker för att hon ska lyssna på dem också när hon får tid. Emmas böcker är den perfekta kombinationen av allvar och humor. Jag tycker så mycket om dem.

Som ett eko

Foto: adlibris.com/se

Som ett eko är Diana Gabaldons sjunde bok i Outlander-serien om Claire och Jamie. Jag har läst och lyssnat om vartannat på denna drygt 1000 sidor långa bok under de senaste tre veckorna. Jag gjorde en liten paus för att ta boken till bokcirkeln. Jag läser dessa böcker så att jag ska ligga före tv-serien, där den sjunde säsongen kommer senare i år. Kände att det var lika bra att tag i det.

Omdömet om denna bok lite som mitt minne av den förra boken. I början är det rätt så segt. Flera hundra sidor där det inte händer så mycket. Man hade lätt kunnat göra det kortare. Sedan så blir det väldigt dramatiskt på de sista par hundra sidorna ungefär. Varför gör man så? Kan man inte sprida ut dramatiken lite, och dra ner på delarna där inget viktigt händer?

De tråkigaste delarna i denna bok handlar framför allt om olika slag i kriget mellan England och ett Amerika som vill bli fritt. Jamies son, som inte vet om sin härkomst då ingen berättat om den för honom, känns som en lite blek huvudperson i sina delar, och hans delar är för många enligt mig. Kanske kan mitt engagemang i honom växa med tiden, men just nu hade jag hellre läst mer om Brianna och Roger. Deras delar är för få och lämnar mig med många frågor. Claire är naturligtvis oftast huvudpersonen, men jag hade gärna läst mer om Fergus och Marsala också. Även unge Ian har en intressant storyline, som jag gärna spenderat mer tid med. 

Sammanfattningsvis så gillar jag det på det stora hela eftersom jag känner och tycker om dessa karaktärer. Ska man se boken som en enskild berättelse så står det jag tidigare påpekat fast. Tråkigt i början och dramatiskt i slutet. Allt slutade med flera cliffhangers som gjorde att jag nästan hade lust att ta tag i nästa tegelsten.... men det får vänta.

 

Detaljerna

Foto: adlibris.com/se

Tidigare i veckan lyssnade jag på Detaljerna av Ia Genberg. Boken vann Augustpriset förra året, men den lämnade mig rätt så likgiltig.

Detta är en kort bok, med endast fyra kapitel. I varje kapitel berättar berättaren om en person från sitt liv. Det man får reda på om berättaren är hur hon beter sig mot och tillsammans med personerna hon berättar om, vad hon tänker om den personen hur hennes liv var just när den personen var en del av hennes liv. Däremot får man aldrig reda på vad hon heter eller hur gammal hon är när hon berättar detta. Jag tror ändå, (utifrån de ledtrådar om det som jag snappar upp) att det är en kvinna i 50-årsåldern som berättar. Hon berättar inte kronologisk. Först berättar hon om en kvinna som hon hade en förhållande med. Sedan om en tjej som hon var kompis med i 20-årsåldern tror jag, före hon mötte kvinna i första kapitlet. Efter det berättar hon om en man som hade en roman med. Detta måste ha varit efter kvinnan i början. Sista kapitlet berättar om en kvinna, som visar sig vara hennes mamma. 

Berättarstilen är alltså episodisk och icke linjär. Detta borde ju inte vara ett problem i sig. Kanske är det den relativt anonyma berättaren som gör att jag inte känner mig engagerad. Kanske behöver jag veta mer om den karaktär som ger mig berättelsen. Det är inte så att jag upplever henne opålitlig. Det är nog bara det att jag inte riktigt upplever att jag känner henne. Jag känner henne bara indirekt... och det är inte tillräckligt för mig.
 

Central Park

Foto: adlibris.com/se

Förra helgen lyssnade jag på Guillaume Mussos Central Park. Den var så spännande att jag lyssnade på allt på två dagar. 

Allt börjar med att Alice vaknar upp på en parkbänk i vad som visar sig vara Central park i New York. Hur gick det till, när hon var och festade i hemstaden Paris kvällen före? Hon är handklovad till en man som säger att han heter Gabriel, är jazzmusiker och spelade på en pub i Dublin dagen innan. Ingen har mobiltelefon eller plånbok kvar. Alice har däremot en pistol där en kula saknas. Hon är blodig och har ett nummer skrivet i handen. Gabriel har ett nummer ristat på sin arm. Naturligtvis måste de samarbeta för att ta sig ur denna situation och lista ut vad som hänt. Snart visar sig kopplingar till ett fall som Alice och hennes poliskollegor jobbade hårt med i Paris. Hon börjar undra om det är så att den mördaren inte är död, eller om de har att göra med en copy cat.

Som sagt så tyckte jag att denna bok var oerhört spännande. När upplösningen kom kändes den dock antiklimaktisk. Jag kände mig nästan lite lurad. Jag funderade sedan på varför det skulle vara en negativ känsla, för det var trots allt så jag först upplevde det. Kan det inte vara en bra sak att författaren helt lyckades lura mig? Så kändes det inte... Kanske är det så att man på något sätt vill känna att författaren och läsaren har något sorts band och samförstånd. Detta bröts i så fall av författaren här och jag kände mig lurad. Jag tänker att jag inte borde vara besviken, eftersom jag följt handlingen med en sådan spänning och förväntan. Trots det kan jag inte helt skaka av mig känslan av att ha blivit lurad och att det inte var positivt. 

Eftersom det var så spännande kommer jag nog lyssna på fler böcker av Musso.