Den engelska flickan

Foto: adlibris.com/se

När det var bokrea köpte jag Den engelska flickan av Katherine Webb, för jag tyckte att den verkade bra. När jag började läsa så grep den inte alls tag i mig. Handlingen var intressant men ändå var det något som gjorde att jag inte drogs med. Jag kämpade på och framåt slutet var jag helt fast, men det borde inte behöva ta över halva boken innan man känner så.

1958 reser Joan Seabrook med sin fästman till Oman. Hennes bror som är militär är stationerad där så de ska naturligtvis träffa honom och eftersom Joans pappas gamla vän jobbar på det brittiska konsulatet där så ges möjligheten för dem att komma dit. Joan tänker också besöka en av sina idoler, den upptäcktsresande Maude Vickery, som aldrig återvände till England utan stannade i Oman.

Joan träffar Maude och det visar sig senare sätta igång en rad händelser som blir mycket dramatiska. Emellanåt får man ta del av Maudes liv i tillbakablickar, och det är till att börja med de delarna som drar in mig i historien. Att Maude som kvinna blev upptäcktsresande i början av 1900-talet är uppseendeväckande i sig och hon är en minst sagt egen och speciell person.

En del av bokens "hemligheter" räknar jag ut men de flesta kommer som överraskningar för mig och det är det som gör slutet så pass bra. Boken var som helhet helt okej, men det tog alldeles för lång tid innan den grep tag i mig. Några fina eftermiddagar på balkongen gjorde att jag fortsatte läsa även när det inte kändes så intressant.

Historien om Leon - Schindlers yngste arbetare

Foto: adlibris.com/se

Innan det blev sommarlov bestämde svensklärarna att vi skulle läsa en bok var över sommaren och förbereda uppgifter till eleverna om den boken. Jag fick boken Historien om Leon - Schindlers yngste arbetare av Leon Leyson.

På väg hem från semstern så lyssnade jag och min bror på boken i bilen. Den var fyra och en halv timme och jag tycker att den lämpar sig mycket bra för att läsa med elever på högstadiet. Man behöver inte en massa förkunskaper om andra världskriget för att förstå utan allt förklaras enkelt och tydligt.

Leon växer upp i Narewka i Polen. Hans pappa lämnar hembygden för fabriksjobb i Kraków och efter några år av sparande kan resten av familjen följa efter. Leon är 10 år när tyskarna invaderar Polen och familjen får flytta till gettot. Pappan är den förste som får jobb hos Schindler, på hans fabrik, men senare kommer en bror, mamman och Leon själv med på Schindlers lista. Man får följa familjen genom andra världskrigets fasor och se hur Schindler blir räddningen för flera av dem.

Boken är hemsk, gripande och viktig, men samtidigt mycket bra. Den berättar om krigets vedermödor, ur en judisk pojkes perspektiv. Man får också veta hur det gick för Leon sedan, som vuxen i USA. Det var först efter filmen Schindlers list som Leon började berätta om vad han varit med om, i sin barndom i Polen. 

Stanna hos mig

Foto: adlibris.com/se

Boken till nästa bokcirkel heter Stanna hos mig och är den nigerianska författaren Ayòbámi Adébáyòs debutroman. Jag hade först lite svårt att komma in i den, men det var nog för att jag just då satt på ett varmt tåg med en katt som inte var helt nöjd med situationen. När jag sedan läste vidare kom jag in i den utan problem och drogs in i intrigen.

Yejide och Akin träffas på universitetet och har nu varit gifta i fyra år. De är lyckliga men det som saknas är ett barn. Akins familj trycker på om att han ska ta sig en till fru. Yejide träffar läkare och går pilgrimsvandringar. Akin vill få både familjen och Yejide nöjda, men det blir en omöjlighet.

Boken handlar om hur parets problem med att få barn sliter på deras äktenskap, hur det leder till svek, skam och förbittring. I bakgrunden pågår det oroliga 1980-talet i Nigeria.

Det är ofta Yejide som är berättaren med då och då kommer ett kapitel då Akin berättar. Ofta ger detta helt nya perspektiv på saker och ting och man får reda på saker som Yejide inte har en aning om och därför inte läsaren heller, förrän Akin tänker på dem.

Detta är nog inte en bok som jag själv skulle ha valt att läsa men den var helt okej och helt klart läsvärd, om inte annat så för att vidga vyerna lite och läsa böcker från delar av världen som man inte så ofta läser böcker från.

Det flammande korset

Foto: adlibris.com/se

När boken är typ 950 sidor så tar det ett litet tag att läsa färdigt. Det flammande korset av Diana Gabaldon är den femte boken i serien om Claire och Jamie, som i serieformat och på engelska heter Outlander. Min ambition har hela tiden varit att ligga före tv-serien så därför var det i i år dags för bok fem, eftersom jag tror att femte säsongen av serien kommer i höst.

Jag tyckte vid flera ställen att denna bok inte var lika spännande som de tidigare böckerna. Den hade bra delar men den var som sagt lång och stundtals hände inte så mycket. Fast är det en serie så måste man ju läsa vidare där man är, eller ge sig helt och hållet, tycker jag.

I denna bok får Jamie i uppdrag av Guvernören i North Carolina att skapa en milis, som kan vara med och slåss mot de som kallar sig Reglerarna och vill slåss mot de styrande männen för de vanliga medborgarnas rättigheter. Jamie sympatiserar nog egentligen med Reglerarna men han har fått sin mark av Guvernören och är skyldig honom trohet. Ett annat problem för familjen Fraser och McKenzie är att Stephen Bonnet, som våldtog Jamie och Claires dotter Brianna, fortfarande är på fri fot och kan utgöra ett hot. Både Jamie och Brinnas man Roger känner också behov av hämnd för vad Bonnet gjort mot deras familj. Bonnet visar sig också utgöra ett hot mot Jamies moster Jocasta och hennes förmögenhet. Hela denna historia är en av de mest spännande trådarna i boken.

Claire fortsätter att göra många insatser med sin läkekonst och i denna bok börjar hon försöka framställa penicillin, någon som ju fanns i Claires nutid men inte i slutet av 1700-talet där hon nu lever. Detta experiment har varierad framgång, men som vi som känner hennes vet så ger hon inte upp så lätt.

Sammanfattningsvis så är detta en bok endast för de som läst de tidigare böckerna i serien.

1793

Foto: adlibris.com/se

Ibland säger folk att det var bättre förr. När jag lyssnar på 1793 av Niklas Natt och Dag tänker jag att det var verkligen inte bättre förr. Sverige i slutet av 1700-talet var för många fattigt och eländigt. Var man dessutom kvinna hade man inget att säga till om. Man var utlämnad till mäns nycker och blev ofta ett offer för omständigheterna.

Denna berättelse inleds med att ett lik hittas i Fatburen, en igenslammade sjö på Södermalm i Stockholm. Liket saknar armar, ben, ögon, tänder och tunga. Fast det är inte det som tagit livet av honom. Två män börjar med gemensamma krafter att försöka ta reda på vad som hänt, men berättelsen handlar inte bara om dem. Det handlar också om en ung man som kommit till Stockholm för att söka lyckan och en flicka som blir tvungen att ta sitt öde i egna händer. Dessa historier vävs med tiden samman och hela sanningen blottläggs.

I början tyckte jag att det var lite segt och det tog ett tag innan jag verkligen drogs in i historien. Jag upprördes över eländet och fattigdomen på den tiden och vidrigheterna som omger det upphittade likets historia. När jag väl fastnat i historien ville jag bara fortsätta att lyssna, för att få veta hur altl hängde ihop. Ibland hade jag teorier som inte stämde, och ibland förstod jag saker innan de uppdagades. Även om det var saker som var vidriga så frossade inte författaren i det, hade han gjort det hade det blivit jobbigt. Han var också bra på att skapa cliffhangers, och allt var inte alltid som det först verkade. Detta är en spännande bok och är man dessutom lite intresserad av svensk historia så är den att rekommendera.

Framgångens pris

Foto: adlibiris.com/se

Nora Roberts är min favoritförfattare när jag bara vill ha något lättläst, spännande och romantiskt. Denna bok har stått i min bokhylla sedan någon bokrea, någon gång. Nu passade den bra.

Deanna jobba på en tv-station i Chicago. Hon har arbetat sig upp till nyhetsankare men vill ha sin eget tv-program. Hon ser upp till och hjälper kanalens stjärna Angela, men när hon inte vill ge upp sin egen karriär och följa med Angela till New York, som hennes projektledare, förändras allt. Hon får sin egen talk-show men också all Anglas vrede och hämndlystnad. Hon möter kärleken men får också en anonym beundrare på halsen. Till slut tvingas hon inse att denna beundrare inte är så oskyldig som hon först trott.

Handlingen utspelar sig i början av 1990-talet och detta är en av författarens tidiga böcker. Jag kan föreställa mig karaktärerna i såpopera-formatet eller som en tv-film. Jag vet inte om det är tidsandan som gör det, hur kläderna och media-världen beskrivs. Eller om det beror på att Angela skulle passa perfekt i Dynastin eller någon liknade serie. Underhållande är det i vilket fall som helst.

Hjärtats osynliga raseri

Foto: adlibirs.com/se

Jag har inte läst något av John Boyne tidigare men jag har sett filmatiseringen av hans bok Pojken i randig pyjamas. Denna bok; Hjärtats osynliga raseri, handlar inte om ett krig. Inte om ett vanligt krig i alla fall. Kanske skulle man kunna säga att den handlar om ett krig för att finna och acceptera sig själv. Ett krig för rätten att få vara den man är, i ett konservativt och strikt samhälle.

Detta är berättelsen om Cyril, som föds 1945 på Irland. Hans 16-åriga mamma förskjuts och förvisas från byn när prästen får reda på att hon är gravid. Hon tar sig till Dublin och adopterar bort sonen så fort han är född. Cyril växer upp med två adoptivföräldrar som älskar honom på sitt sätt, men aldrig låter honom glömma att han inte är en riktigt Avery. När Cyril inser att han inte är som andra pojkar vet han inte riktigt hur han ska hantera det. Efter att ha fått en biktpräst att falla död ner efter att ha hört om hans fantasier om andra pojkar dröjer det mycket länge innan han någonsin vågar erkänna för någon annan hur han verkligen känner.

Läsaren får följa Cyril genom hela livet, genom svårigheterna och förnekelserna men också genom lyckan och till slut försoningen. Boken gör med jämna mellanrum 7-åriga hopp i tiden. På ett sätt så blir det effektfull, att sluta vid något verkligt viktigt och sedan ta vid sju år senare när dammet har lagt sig, så att säga. Samtidigt kan jag inte låta bli at tänka att det också är ett effektivt sätt att undvika att behöva beskriva de mest betydelsefulla händelserna, när de händer. Jag utgår från att författaren har valt denna teknik fullt medveten om vad den gör, och jag både gillar och ogillar den. Boken i sin helhet gillar jag dock. Den börjar bra, och blir bättre efter knappt 300 sidor. En annan berättarteknisk detalj som driver på handlingen är att Cyril med jämna mellanrum stöter på sin biologiska mamma, utan att någon av dem vet hur det ligger till. Jag väntade med spänning på hur det till slut skulle gå upp för dem vilka de verkligen är.