Sanningen om ostrondykerskan

Foto: adlibris.com/se

Den tredje boken; Sanningen om ostondykerskan, i Caroline Säfstrands serie om livets vägskäl var nog den starkaste. Lite ovanligt med en serie där böckerna blir bättre och bättre. Jag kände inte så i början av boken, men det är den känslan jag sitter med nu när den är slut. 

Meja är 37 år och har en vikariat som städare. Hon bor med Johan men att de är sambos är nog mer av vana och bekvämlighet än av kärlek. Hon får ett uppdrag på jobbet att hjälpa författarinnan Inez att städa bland alla böcker och papper. Hon ska vara där varje förmiddag i tre veckor. Inez är en envis och egensinnig gammal dam. Man börjar inte direkt att gilla henne på en gång. Inez granne dog plötsligt och nu har hon bestämt sig för att döstäda och skriva en sista roman. Allt eftersom får Meja hjälpa till med mer än städning. 

Mellan Meja och Inez växer en fin vänskap fram. Inez dras ut från sitt isolerade liv och Meja börjar kunna hitta sig själv. Alla tre böckerna i serien har komplicerade mor och dotter-relationer i handlingen. I denna finns två. Det känns bra att det även finns försoning och att trasiga band kan lagas. Jag rekommenderar verkligen denna serie, till den som vill läsa feel good, med mycket innehåll och gripande öden.