En stund är vi vackra på jorden

Foto: adlibris.com/se

Jag hade aldrig hört talas om Ocean Vuong, och det är kanske inte så konstigt. Han är poet, och jag läser inte direkt poesi. En stund är vi vackra på jorden är en roman, i form av ett brev, från en son till en mor. Det är formulerat som ett brev, men brevformen är inte så tydlig hela tiden. Kanske är det brevformen som gör det lite episodiskt. Det finns kronologi men den är inte helt linjär. Även om vi tar oss framåt så hoppar det lite hit och dit, utan att det kommenteras eller förklaras. 

Den vietnamesiska unge mannen skriver till sin mor och berättar om minnen från sin barndom och ungdomstid. Han berättar också om historier som han hört om sin mor och mormor och deras liv i krigets Vietnam. Han berättar om sin första kärlek och sitt sexuella uppvaknande, kanske för att han inte tro att hans mor någonsin kommer läsa detta och förstå. Allt görs med ett poetiskt och levande språk. Boken har hyllats av kritiker. Jag känner dock inte att detta var något som tilltalade mig. Jag kan inte tycka om en bok bara för att den har ett vackert språk. Mitt gillande drivs mer av karaktärer och handling. Jag vet inte vem jag skulle rekommendera denna bok till. Jag hoppas att hon som valde den till bokcirkeln tycker om den, för det är så tråkigt när man väljer något som man inte ens själv uppskattar.