Intill vanvett, intill döden

Foto: adlibris.com/se

Jag har inte läst något av Kirsten Thorup tidigare. Jag vet inte ens om jag läst något av en danks författare... förutom H.C.Andersen. Intill vanvett, intill döden är inte direkt en bok jag skulle rekommendera och den gjorde mig inte sugen på mer av författaren. Under, i alla fall, första halvan så övervägde jag att sluta och jag skulle inte brytt mig om att inte veta hur det slutade. Det var så segt och jag upplevde det som att i princip inget hände.

Det är 1942 och Harriet, som är nybliven änka, lämnar in sina små pojkar på barnhem och åker från Danmark till Tyskland för att vila upp sig. Hon ska bo hos sin mans flygkollega (högt uppsatt nazist) och hans danska fru. Jag upplever, åtminstone till att börja med, Harriet som naiv, ytlig och okunnig. Jag tänker att det egentligen är ett intressant berättargrepp, men i början stör jag mig allt tjat om hur smal och snygg Harriet är, (hon var tidigare modell). Hon har trots allt någon sorts känsla för rätt och fel och människors lika värde. Kanske är detta mest för att hon inte blivit utsatt för lika hård propaganda som invånarna i Tyskland. Det blir inte direkt den semester som hon föreställt sig, men hon verkar inte riktigt veta vad hon ger sig in i när hon ska resa i ett land i krig. Hennes värdinna Gudrun får jag inte riktigt grepp om. Hon verkar ofta helt indoktrinerade i de nazistiska idealen, men visar senare lite mer mänskliga sidor också. 

Kanske blev detta en rörig beskrivning av boken, men det får respektera min röriga tankar och känslor för boken. Jag var inte så förtjust i den...