Brott och straff

Foto: adlibris.com/se

I december började jag läsa Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Jag läste den på universitetet och har länge tänkt att jag skulle vilja läsa om den. Mitt minne var att det var en bra bok, som jag skulle vilja läsa igen, i lugn och ro. Mitt andra möte med denna bok blev inte alls som jag förväntade mig. Det har tagit mig fyra månader, att på ren vilja, ta mig igenom den. Stundtals var den så tråkig... Hela kapitel kunde vara ett samtal där en teori diskuterades. Alla karaktärer var konstiga och många betedde sig helt bisarrt. När det hände lite och det verkligen handlade om karaktärerna och deras relationer till varandra så var det helt okej. Däremellan var det dock riktigt påfrestande ibland.

Jag kom ihåg att det handlar om studenten Raskolnikov, som mördar en pantlånerska och sedan har ångest över det. Nästan hela boken har han ångest, feber och vanföreställningar. Alla andra karaktärer verkar finnas där för att driva på Raskolnikovs historia, få honom att reagera och handla, eller inte handla. Även om några av de andra karaktärerna har sina egna historier så är detta Raskolnikovs berättelse och de andra spelar bara biroller. Allt utspelar sig under en sommar S:t Petersburg. Flera gånger måste jag påminna mig om att det är sommar och varmt. Det ryska och deprimerande får mig hela tiden att föreställa mig vinter, hårt väder.

När jag bara hade läst den här boken en gång så skulle jag nog ha rekommenderat den, eftersom den trots allt är en klassiker. Nu när jag läst den igen så skulle jag säga att man bör vara medveten om att man tar sig an en tegelsten som är tung på mer än ett sätt.