Främlingen

Foto:adlibris.com/se

I tisdags läste jag ut Främlingen av Diana Gabaldon. Min mamma har haft denna bok i bokhyllan länge och hon har även läst alla uppföljare. Mitt intresse väcktes när tv-serien kom och min syster såg den och berättade hur bra den var. Då tänkte jag att jag ska nog läsa de där böckerna i alla fall. För jag ville läsa innan jag såg tv-serien. Så nu när jag läst färdigt första boken så har jag börjat titta på tv-serien, som är baserad på denna, den första boken, i serien.

Boken börjar 1945 och Claire reser till Skottland med sin man Frank för att de ska få tid att lära känna varandra igen efter att ha varit ifrån varandra under kriget. Det kan inte vara lätt att som nygifta skiljas åt av ett krig, men de verkar ändå rätt så nöjda med varandra och livet, nu när kriget är över. Lugnet blir dock kortvarigt, för på en kulla bland högländerna, i en cirkel av stenar, förändras Claires liv på ett dramatiskt vis. Hon dras genom en spricka i en av stenarna, genom tiden, tillbaka 200 år. Först tror hon att hon har hamnat i en filminspelning av en historisk film. Sedan blir hon tillfångatagen av några skottar, efter att de räddat henne från att bli våldtagen av en engelsk kapten (som råkar vara en förfader till hennes man). Under kriget var Claire sjuksköterska vid fronten och kunskaperna hon fick då får hon snabbt användning för nu. I skottarnas grupp finns den unge, snygge Jamie och Claire drar rätt hans axel som gått ur led. Att detta är början på en kärlekshistoria mellan Claire och Jamie förstår man, men det blir mycket spänning och problem framöver.

Om man föreställer sig att man skulle dras 200 år tillbaka i tiden så föreställer jag mig att man skulle blir rätt så rädd. Kanske rent av få lite panik. Claire däremot tar det rätt så lugnt. Det tar ett litet tag innan hon är övertygad om vad som hänt, men hon håller hela tiden huvudet kallt och berättar inte för någon om vad som hänt. Hon har sinnesnärvaron att inse att folk inte skulle tro på henne och att det bara skulle skapa problem att berätta sanningen. Jag vet inte riktigt hur realistisk den reaktionen är. Men å andra sidan så är ju hela grejen med tidsresor orealistisk också... När hon väl berättar för Jamie så tar även han denna information mycket lugnt. Han litar på henne, även fast det låter helt knäppt. Anmärkningsvärt lugn även hos honom alltså.

Jag tyckte mycket om denna bok. Jag drogs genast in i den och ville bara läsa vidare. Stundtals satt jag bara och mös och njöt av den känsla den gav mig. Det var ett tag sedan jag fick den känslan av en bok och det var mycket angenämt att uppleva den igen. På många sätt är det kanske en trivial bok, utan något större djup, men jag dras med i kärlekshistorien och alla problem som dyker upp och bara det att boken kan göra det med mig har ett stort värde. Jag kommer fortsätta med nästa bok så fort jag åker hem till mamma och kan låna den.