En oväntad semester

Foto: bokia.se

En oväntad semester av Marian Keyes handlar om den tredje systern i Familjen Walsh; Rachel. Jag läste boken Änglar om syster nr två, Maggie, förra året och insåg nu att jag faktiskt läst om den äldsta systern, Claire, tidigare. Man behöver inte läsa alla böckerna för att få sammanhang för de är fristående men det är alltid roligt att träffa karaktärer igen och från en annan synvinkel. Det finns även en bok om den fjärde systern, Anna, som nu hamnar på min "att-läsa-lista".

Rachel är som sagt huvudpersonen i denna bok. När boken börjar har hon nyss vaknat på sjukhus efter en överdos och hennes syster Maggie har kommit till New York för att se till att hon kommer hem till Dublin, där deras pappa har ordnat en plats på ett behandlingshem. Sedan får man som läsare följa Rachel på behandlingshemmet och i tillbakablickar får man veta mer och mer om hur hennes liv i New York var och hur hennes väg mot överdosen såg ut.

Rachel tycker inte att hon är missbrukare och hon tycker inte att hon har problem med droger. Hon tänker att hon bara ska vila upp sig lite på behandlingshemmet. Efter ungefär halva boken börjar jag undra hur lång tid det ska ta innan hon inser sina problem. Jag har aldrig haft några missbruksproblem så jag kan inte riktigt tänka mig in i hennes situation, men utifrån allt som jag läst och sett på film tidigare så verkar Rachels resa mot insikt trovärdig. Hon lever länge i förnekelse och det verkar ju vara vanligt för missbrukare.

Trots att ämnet är allvarligt så är detta en underhållande bok. Marian Keyes skriver på ett humoristiskt och engagerande vis. Jag dras in i berättelsen och vill verkligen att det ska ordna sig för Rachel även om hon stundtals är egoistiskt och irriterande. Även om jag stör mig på Rachel ibland så är faktiskt hennes familj mer störande. Mamman har överfört flera av sina egna osäkerheter på sina döttrar och kan inte hålla sina känsloutbrott i styr speciellt ofta. Jag tycker hon verkar vara oerhört svår att leva med. Samtidigt kan jag ju vara tacksam att inte jag har en mamma som står och skriker att jag är värdelös och att hon aldrig mer vill se mig, (det skrek Rachels mamma till henne). Inte heller har jag en syster som säger åt mig att dra åt helvete, (Rachels yngsta syster Helen) eller en pappa som vägrar prata med mig så fort ämnet blir allvarligt på något sätt.

Om någon undrar så finns det även kärleksförvecklingar i boken. Rachel hade en pojkvän i New York som hon stundtals var vidrig mot och även på behandlingshemmet så finns det en kille som hon spanar in. Det måste ha varit hemskt jobbigt för Luke att vara tillsammans med Rachel när hon missbrukade. Att inse att man inte kommer först för sin partner är inte lätt och att sedan inse att det är droger som är viktigast kan ju bara göra saker värre. Jag imponeras över att Luke stod ut som han gjorde, men man säger ju att en partner bli en medberoende och han levde väl också i, i alla fall delvis, förnekelse av problemet ända tills överdosen. Han gjorde helt klart vad han kunde för att hjälpa Rachel, men hon var själv tvungen att inse sitt problem för att kunna ta sig ur det.

Vill du läsa en underhållande och samtidigt allvarlig bok så rekommenderar jag denna.