Harry Potter - serien

Foto: adlibris.com/se

Även om inte alla läst J.K. Rowlings böcker om Harry Potter så har nog de allra flesta hört talas som dem. Jag har tidigare läst dem både på svenska och på engelska. Trots det har jag under en tid varit sugen på att läsa om dem. Det finns ju alltid så mycket som inte är med i filmerna  och efter ett tag glömmer man ju bort. Det har dock känns som ett stort projekt eftersom det är sju böcker och en del av dem är rätt så tjocka. När det var dags att lämna Degerfors efter jullovet så började jag lyssna på första boken i bilen, när jag körde hem. Sedan har jag plöjt på med Stephen Frys inläsning och nu efter drygt en månad så har jag lyssnat färdigt. Jag gjorde en paus för en bok för bokcirkeln, så på drygt en månad har jag lyssnat på åtta böcker, vilket nog är ett rekord för mig, tveklöst på senare tid i alla fall. 

De första böckerna är inte så långa och där är nästan allt som händer även med i filmerna. En del händelser är ändrade på men inga större saker. Från fjärde boken börjar dock större skillnader uppstå. Då finns det hela karaktärer och händelseförlopp som är borttagen i filmerna. Sedan så finns det saker som jag inte minns hur det ligger till med. Jag blir nu tvungen att titta om på filmerna också, för att kunna jämföra. Jag förstår att man har varit tvungen att ta bort saker och jag tycker att det är bra filmatiseringar, men det finns detaljer som jag tycker att filmskaparna lätt hade kunnat göra bättre. En sådan sak är skådespelarna som spelar Harrys föräldrar. De dödades ju när han skulle fylla ett år, så de är ju endast med i tillbakablickar och på fotografier och liknade. Skådespelarna som spelar dem ser ut att vara i 40-årsåldern, som yngst skulle mamman kunna vara i 30-årsåldern. I böckerna kan man räkna ut att de blev dödade när de var 21 år gamla. Varför valde man inte skådespelare som såg yngre ut till att porträttera dem i filmerna? Det hade ju lätt kunnat ordnats, tänker jag.

Även om detta är barn- och ungdomsböcker så tycker jag att de är fantastiska. Flera gånger var jag rörd till tårar, (kanske bidrog det att jag rätt så trött ibland, men ändå). Det anmärkningsvärda är väl att det inte var vid tragiska dödsfall som tårarna gjorde sig påminda utan när karaktärerna visade solidaritet, mod och kämpaglöd. När de gemensamt skulle strida mot det onda för att det inte skulle få segra. Det känns nästan lite tomt nu när jag är färdig. Varje dag har jag tillbringar tid med Harry, Ron och Hermione. Det är inte utan att jag kommer sakna dem.

Samtal från en ängel

Foto: adlibris.com/se

Guillaume Musso är inte en författare som jag tidigare hört talas om. Han är fransman och förnamnet kan jag inte alls uttala. Faktumet att jag inte kan franska var kanske en fördel när jag lyssnade på denna bok. Någon annan påpekade att uppläsaren inte uttalade alla namn rätt, men det kunde inte jag sitta och störa mig på för jag vet ju inte hur de ska uttalas. Jag tyckte att detta var en väldigt spännande bok. 

Allt börjar som en romantiks komedi. En man och en kvinna krockar, på en flygplats i New York. De tappar sina saker och inser först när de är hemma att de råkat byta mobiltelefoner med varandra. Jonathan, som driver en restaurang i San Fransisco, kontaktar Madeleine, som driver blomsteraffär i Paris. De kommer naturligtvis överens om att att de ska skicka tillbaka telefonerna. Poststrejk i Paris försvårar allt och de hinner börja rota runt i den andres telefon. Ingen av dem är riktigt den person som de först verkade vara och snart är de båda indragna i att lösa brott och mysterier, efter ett tag tillsammans. Det som började som en romantisk komedi övergår alltså till någon sort kriminalare eller thriller. Några scener är lite klyschiga och jag kunde riktigt se dem framför mig, som på film, men jag köpte det för att jag verkligen ville veta hur det skulle gå. 

Som sagt, jag tyckte det var en väldigt spännande bok. Jag kommer nog lyssna på fler av författarens böcker, den sjätte kommer på svenska i vår. Jag vill inte avslöja något mer, om du blir nyfiken på att läsa boken själv. 

Havsörnens skrik

Foto: adlibris.com/se

Karin Smirnoff har nu tagit över stafettpinnen och skrivit den sjunde boken i Millennium-serien. Jag har inte läst något av henne tidigare så jag hade inga speciella förväntningar utifrån författarskapet. Undrar dock hur länge det ska hållas liv i denna serie. Hur mycket ska Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist vara tvungna att genomlida? Även om jag tänker att det som händer i böckerna kan hända i verkligheten, så är det högst osannolikt att allt detta skulle drabba samma personer. Detta faktum har säkert bidragit till att man nu tar in fler familjemedlemmar till huvudpersonerna så att även de kan drabbas av elände.

Mikael Blomkvists dotter Pernilla ska gifta sig, med kommunmannen Henry Salo i Gasskas, uppe i norrland. Mikael åker naturligtvis dit för bröllopet. I samma lilla ort finns trettonåriga Svala, som råkar vara Lisbeths brorsdotter. Lisbeths halvbror Ronald Niedermann är ju redan död och när Svalas mamma försvinner och mormor dör så kontaktas Lisbeth som en möjlig eller tillfällig lösning för flickan. Svala har likheter både med Ronald och Lisbeth, så det är väl ingen underdrift att säga att hennes liv inte varit enkelt och att relationen till Lisbeth inte direkt blir det heller.

Mikaels och Lisbeths vägar möts alltså igen, där uppe i norr. Andra bekanta som även tagit sig dit är Svavelsjö MC. Allt detta, med lite bidragande intriger om en gruva och utbyggnad av vindkraft gör att det blir en hel del att gräva och luska i för Mikael och Lisbeth. Konfrontationer är ju också oundvikliga när man har med Lisbeth att göra. Allt som allt så är det fortfarande spännande och det är öppet för fler böcker. Får se hur länge det kan dröja...
 

Hon som måste dö

Foto: adlibris.com/se

Nu har jag plöjt igenom den sjätte Millennium-boken och David Lagercrantz sista; Hon som måste dö. Även här var det många som gav den dåliga recensioner. Jag tycket den var spännande trots det.

Lisbeth bestämmer sig för att hon ska vara katten istället för råttan och ger sig av till Ryssland för att hitta sin tvillingsyster Camilla. Just det där att vara katten visar sig mer problematiskt än Lisbeth kunde föreställa sig. 

I Stockholm hittas en tiggare död, och det som först verkar obetydligt visar sig snart ha stor betydelse för många inflytelserika människor, ända uppe i regeringen. Mikael Blomkvist börjar naturligtvis nysta i händelsen. Han får hjälp både av journalistkollegor, rättsläkare, polis och naturligtvis Lisbeth. Dödsfallet visare sig ha kopplingar till en expedition på Mount Everest och Lisbeths pappas avhopp från GRU i Ryssland till Sverige. Allt hänger samman, och slutet ger läsaren lite hopp om att Lisbeth äntligen ska få någon sorts avslut. 

Hur det blir med det där med avslut får man väl se. Nu har ju en ny författare tagit över serien, så jag utgår från att Lisbeth och Mikael får nya problem att handskas med. Ska ta den boken härnäst så vi får som sagt se...
 

Mannen som sökte sin skugga

Foto: adlibris.com/se

Många på Storytel hade gett David Lagercrantz andra bok i Millennium-serien dåligt betyg. Några tyckte tvärt om, men majoriteten av de recensioner som jag såg var dåliga. Trots det drogs jag direkt in i handlingen. 

När boken börjar sitter Lisbeth i fängelse, (i två månader), för sin inblandning  i mordhistorien där den autistiske August var vittne, (i förra boken). I fängelset kommer hon i kontakt med ett annat fall som upprör henne djupt och hon bestämmer sig för att hjälpa Farah, trots att hon då blir fiende till den farliga Benito. 

Lisbeth forskar också vidare i sitt förflutna och det får både henne och Mikael Blomkvist att börja gräva i en historia om forskning som bedrevs på tvillingar. Lisbeth och hennes tvillingsyster Camilla undkom experimentet, men andra gjorde det inte. Man får alltså även följa ett tvillingpar som blev skilda som barn och växte upp i två helt olika fosterfamiljer. Till en början vet vi bara om den ena tvillingen, men efter en stund förstår jag hur det ligger till och jag kan även räkna ut en del av det som sedan händer. 

Denna bok var spännande, men inte så överraskande. Det är Stefan Sauk som läser och jag kan inte säga att jag är helt nöjd med hans prestation. Det går bra så länge han berättar och läser männnens repliker, men så fort det är en kvinna som talar så blir det problem. Han förställer rösten och låter bara fånig. Det är helt klart ett minus. Nu ska jag lyssna på den sjätte boken i serien, David Lagercrantz sista. 

 

Det som inte dödar oss

Foto: adlibris.com/se

För drygt tio år sedan lyssnade jag på Stieg Larssons Millennium-böcker. De var oerhört spännande och väldigt långa. När David Lagercrantz sedan tog över köpte jag hans första bok, men den blev aldrig läst. Nu har tydligen en sjunde bok kommit i serien och det är ännu en gång en ny författare. Denna bok valdes till bokcirkel och eftersom jag inte läst fjärde, femte och sjätte boken var jag ju tvungen att börja där. 

Det som inte dödar oss är alltså den fjärde boken i Millennium-serien, och den första skriven av David Lagercrantz. Jag kommer inte ihåg när jag senast läst en bok, inte lyssnade samtidigt som jag ägnade mig åt annat. Nu läste jag denna bok på två dagar, trots att en av de dagarna var en arbetsdag. Efter en lite seg början så drogs jag in totalt, och kunde inte sluta läsa.

Frans Balder har utvecklat AI-teknologi, men nu lämnat jobbet i USA och återvänt till Stockholm för att ta hand om sin autistiske son August. Lisbeth Salander har tidigare hjälpt honom att ta reda på hur han blev bestulen på sitt arbete. Nu vänder han sig till journalisten Mikael Blomkvist, precis innan helvetet bryter lös.

Det handlar om digital övervakning, industrispionage, stölder, mord och allt däremellan. Det är inte en vacker bild som målas upp av vårt samhälle. Man kan bli skrämd för mindre. Lisbeth är trots sin tjuriga och kärva personlighet den som lyser som rättvisans stjärna, de svagas förkämpe och räddaren i nödens stund. Mikael är hennes ständige försvarare och när hon ber om något så tvekar han inte att rycka ut. De är ett sammansvetsat team trots att de inte verkar ha någon vidare kontakt mellan katastroferna som de hamnar i. 
 

Jul i rampljus

Foto: adlibris.com/se

De senaste vintrarna har jag lyssnat på Amanda Hellbergs tidigare böcker i Ulltunasviten. Nu har jag lyssnat på den tredje boken, Jul i rampljus. Karaktärerna från de tidigare böckerna skymtar förbi även om de är äldre nu. Sonen till huvudrollen i förra boken är vuxen nu och vän med denna boks huvudroller.

Året är 1902 och Harriet är en fantastisk sångerska i det lilla teatersällskapet i Ulltuna. Som föräldralös fjortonåring fick hon sin plats i gruppen och träffade den 16-årige pianisten Isak. De blev bästa vänner och Harriet blev ett stort stöd och hjälp för Isak, som är blind. Nu som unga vuxna är det givet för både läsaren och alla runt dem att de är som gjorda för varandra. Deras artisteri är aldrig så bra som när de är tillsammans. Problemet är att det lilla teatersällskapet har svårt att få ekonomin att gå ihop. Av en tillfällighet får de reda på att den mäktige teaterdirektören Josef Ståhl ska ha auditions i Göteborg för att hitta den som ska få spela isprinsessan i hans nya uppsättning. Harriet och Isak beger sig till Göteborg och med hjälp av Anton, som jobbar med scenografin på teatern, lyckas Harriet säkra huvudrollen. 

Sedan blir nog inget som Harriet tänkt sig riktigt. Josef vill ha mer av henne än hon vill ge. Hon blir osäker på Isaks känslor, när hon äntligen kommit underfund med sina egna. Vill hon ens bli en stor kändis? 

Trevlig bok som utspelas i jultid. Lite trivialt är det stundtals och i kärleksscenerna finns något lite onaturligt som får mig att känna mig... jag vet inte riktigt, men kanske obekväm. Jag kan inte komma ihåg att jag tänkte så i de tidigare böckerna, men nu tyckte jag att sexscenerna kändes onödiga och inte bidrog till handlingen på ett naturligt sätt. Trots det en trevlig bok, med mysig julkänsla.