Ormen i Essex

Foto: adlibris.com/se

Redan innan jul började jag lyssna på Ormen i Essex av Sarah Perry. Jag hade läst mycket bra kritik om boken och sett fram emot att läsa den. Som sagt så började jag lyssna, på engelska. Jag brukar ofta tycka om att lyssna på böcker och bara en gång tidigare har jag fått gå från engelskan och lyssna på den svenska versionen istället. Denna bok hade jag svårt att komma in i. Jag förlorade koncentrationen och tappade bort mig i handlingen, som stundtals gick riktigt långsamt fram. Kanske var det just det, jag gick lite vilse i de långa beskrivande meningarna. Jag kämpade dock på i några timmar, men kände mig lite besviken över att jag inte direkt fastnade för boken som jag sett fram emot att läsa. Jag gick då över till att läsa på svenska, först som e-bok och sedan i en lånad, riktigt, bok. Då blev det en annan upplevelse. Då började jag tycka om den. Jag tappade inte bort mig, och hade jag bara läst från början så hade jag troligtvis gillat den direkt. Så kan det gå...

Boken utspelar sig i England i slutet på 1800-talet. Den handlar om Cora Seaborne, som tidigt i boken blir änka. Hon är rätt så nöjd med det, då hon nu kan bestämma över sitt eget liv. Hon tar med sig sin son och sin sällskapsdam till Essex. Där tänker hon undersöka mysteriet med sjöodjuret, som satt skräck i den lilla byn Aldwinter. Väl på plats blir hon vän med pastorsfamiljen, speciellt pastorn själv. De kan diskutera som jämlikar, även fast de har mycket olika åsikter om saker och ting.

Många andra karaktärer har betydelse för handligen och ger läsaren en inblick i samhällets orättvisor och problem. Vissa problem är lite mer specifika för tiden, medan andra är tidlösa och universella. Jag tycker synd om många av karaktärerna, då obesvarad kärlek är något som flera av dem har gemensamt. Fast jag skulle inte säga att de låter sig nedslås av det. De allra flesta kämpar på med sina liv, och hittar mål och mening där de kan. Kanske är det ett av bokens budskap...